Hilda Augusta Amanda Kerfstedt, född Hallström 5 juni 1835 i Eskilstuna, död 10 april 1920 i Stockholm, var en svensk författare, dramatiker och översättare. Kerfstedt skrev romaner, noveller och dramatik, men också barn- och ungdomslitteratur, recensioner och artiklar. Hon debuterade 1865 under pseudonymen "...y" med barnböckerna Tiggargossen eller Qvastgubbens dukater och Signild och hennes vänner. Under 1870-talet började hon använda sitt riktiga namn och skrev då främst noveller. År 1881 publicerades novellen Synd, som blev ett tidigt inlägg i 1880-talets sedlighetsdebatt. Till hennes mer kända böcker hör Små och stora (1882), Bland fält och ängar (1895) och Bränningar (1899). År 1901 gavs romanen Reflexer ut, troligtvis Sveriges första roman om en transvestit. Kerfstedts sista roman Maja utkom 1916. Hon är även känd för att ha bearbetat översättningen av Onkel Toms stuga (1900). Hon tillhörde samtidens mer populära författare.
Åren 1888–1891 var hon redaktör för tidskriften Dagny. Genom sitt engagemang i sedlighetsfrågan var hon aktiv i föreningarna Fredrika Bremer-förbundet, Föreningen för gift kvinnas äganderätt och Nya Idun. Hon var kritisk till samtidens dubbelmoral som ställde olika krav på mäns och kvinnors beteende före och under äktenskapet. Hon var även engagerad i Fredrika Bremer-förbundets bokkommitté och kom därigenom att spela en roll i sekelskiftsdebatten kring barnlitteratur.
Kerfstedt var dotter till borgmästaren Sven August Hallström och Albertina Dybeck samt systerdotter till fornforskaren Richard Dybeck. Hon gifte sig första gången 1855 med prosten i Hedemora Bengt Gustaf Lindgren, som dog 1858, och hon gifte sig andra gången 1872 med rektorn vid Tomteboda blindinstitut Petrus Kerfstedt, som avled 1906. Hon fick två barn, varav sonen Hellen Lindgren senare blev känd som litteraturkritiker.
Biografi Uppväxt och tidiga år miniatyr|vänster|stående|Amanda Kerfstedt i unga år. Hilda Augusta Amanda Kerfstedt föddes den 5 juni 1835 i Eskilstuna som dotter till borgmästaren Sven August Hallström och Albertina Elisabet Amanda Dybeck. Kerfstedt var det äldsta av sex syskon. Fadern var via sitt borgmästarämbete inflytelserik i Eskilstuna och styrde staden med "patriarkalisk järnhand" under ett halvsekel. Modern var syster till fornforskaren Richard Dybeck och hemmet präglades av ett litterärt intresse där fadern tog aktiv del i dotterns intellektuella uppfostran. Bilden av Kerfstedts barndom är dock i hög grad färgad av henne själv genom de intervjuer hon gav i olika tidningsartiklar.
Amanda Kerfstedt hade redan som barn ett utvecklat fantasiliv och skrev egna berättelser. Hon var blyg och drog sig ofta undan i stället för att leka med sina kamrater. Som åttaåring sändes hon till Stockholm för att där sättas i sin fasters flickpension på Södermalm. Hon var där så kunskapsmässigt utvecklad att hon enligt henne själv undervisades tillsammans med betydligt äldre kamrater i 17–18-årsåldern. Kerfstedt fann sig väl till rätta i skolmiljön och fortsatte där att skriva berättelser.
När Kerfstedt var 13 år återvände hon till hemmet i Eskilstuna för att där ta hela ansvaret för hushållssysslorna efter att modern insjuknat och inte kunde arbeta. Under tre år hade Kerfstedt det fulla ansvaret och det stora antalet gäster som besökte hemmet gjorde hushållssysslorna mycket omfattande. När Kerfstedt var sexton år 1851 anställdes en husmamsell för att dottern skulle kunna ge sig "ut i världen och vara glad". Kerfstedts glädje blev dock kortvarig då hennes bästa vän Constance avled året därpå. Händelsen chockade Kerfstedt och kom att kasta "sin skugga över hela min ungdom".
År 1855 gifte sig Kerfstedt med den fyrtio år äldre prosten i Hedemora Bengt Gustaf Lindgren. Med honom fick hon sonen Hellen Lindgren (1857–1904), senare känd litteraturkritiker. Maken avled tre år senare och Kerfstedt flyttade då till Uppsala. Anledningen till flytten var att sonen där skulle få en bättre skolgång samt att Kerfstedt skulle ta hand om sina två bröder som studerade i staden.
Kerfstedt kom snabbt in i en kulturell umgängeskrets i Uppsala och lärde känna bland andra professor Carl Wilhelm Böttiger, domprosten Carl Axel Torén och författaren Thekla Knös.
Författarskapet inleds miniatyr|stående|Hellen Lindgren tillsammans med modern Amanda Kerfstedt. När Kerfstedts son Hellen Lindgren var åtta år 1865 insjuknade han i strypsjukan (difteri/krupp). Modern vårdade honom i hemmet och för att fördriva tiden samt för att dämpa sin oro för honom började hon berätta egna påhittade historier. Några dagar senare tillfrisknade sonen och övertalade då modern att publicera två av dessa. Modern gick med på sonens förslag och 1865 debuterade hon med barnberättelserna Tiggargossen eller Qvastgubbens dukater och Signild och hennes vänner, utgivna på Sigfrid Flodins förlag. Böckerna var skrivna under pseudonymen "...y" och var realistiskt skildrade och socialt medvetna.
Det är även troligt att Kerfstedt skrev boken Taflor ur ungdomslifvet i en stor stad, men genom att verket inte finns bevarat i Libris har detta varit svårt att fastställa. I ett odaterat brev till förläggaren Sigfrid Flodin bad Kerfstedt om att få en kopia av alla de verk hon skrivit och översatt på förlaget och nämnde då debutverken från 1865 och Taflor ur ungdomslifvet i en stor stad. I samma brev beskrev hon sig själv som översättare av Anna Maria Halls Farbror Fredriks kassaskrin (1870) och Dinah Maria Craiks Cola Monti (1871), men inte heller det har gått att fastställa då översättarens namn inte är angivet på böckernas titelsidor.
I Uppsala träffade hon Petrus Kerfstedt, då rektor för Uppsala privata elementarläroverk. Paret gifte sig 1872 och fick tillsammans dottern Signe (1873–1941). År 1873 skickade Amanda Kerfstedt in novellen Till kusten till tidskriften Ekos novelltävling. Novellen skrevs under pseudonymen "Frank" och var riktad till en vuxenpublik. För novellen vann hon första pris på 500 svenska kronor bland åttio tävlande. Efter vinsten erbjöd Ekos utgivare Edvard Bäckström Kerfstedt att skriva så mycket hon ville för tidskriften. Under de efterföljande åren publicerade hon flera noveller i tidskriften.
Efter publiceringen blev hon kontaktad av Sophie Adlersparre, den ledande personen i den borgerliga kvinnorörelsen och en av grundarna av nordens första kvinnotidskrift Tidskrift för hemmet.Anna Nordensatm, Tidskrift för hemmet - pionjär i Norden, Gbg:s Universitet, Läst 2014-10-01. Hon blev betydelsefull för Kerfstedt på flera sätt. Adlersparre kom att fungera som Kerfstedts litterära rådgivare under flera år och förhöll sig emellanåt ganska sträng och kritisk till hennes verk. Adlersparre var samtidigt berömmande och liknade Kerfstedt vid Charles Dickens och Henrik Ibsen. Adlersparres Tidskrift för hemmet blev ett viktigt forum för Kerfstedt att publicera sina noveller i. Först ut var En ros 1877, följd av Grefve Kasimir 1878 och Ur glesnande led 1879. Hon publicerade 1878 även novellerna Onkel Göran och I fattigstugan i tidskriften Nu. Dessa recenserades i Tidskrift för hemmet där de utnämndes till "de intressantaste och mest betydande företeelserna inom vår nyaste novell-litteratur". Det var under 1870-talets andra hälft som Kerfstedt övergav sina tidigare pseudonymer och börja skriva under eget namn.
År 1879 flyttade familjen Kerfstedt från Uppsala till Stockholm och Nybrogatan. Petrus Kerfstedt hade samma år fått nytt arbete som rektor vid det nybildade blindinstitutet på samma gata. Adlersparre blev viktig för Amanda Kerfstedt även i huvudstaden som en av hennes första kontaktpersoner i det litterära Stockholm. Under flera år var Kerfstedt en flitig besökare av stadens litterära salonger och kulturella mötesplatser.
1880-talet miniatyr|stående|Titelsida till Kerfstedts Vid vägkanten I, hennes debutverk för en vuxen publik. Kerfstedts första bok för en vuxen publik blev 1880 års novellsamling Vid vägkanten I. I den ingick de noveller som hon tidigare publicerat i Tidskrift för hemmet, Eko och Nu. Boken mottogs väl och etablerade Kerfstedt som ett namn i litterära kretsar. 1881 publicerades i Finsk Tidskrift novellen Synd, vilken kom att bli en av Kerfstedts mest kända. I novellen skildrar författaren hur en ung kvinna bryts ned efter att ha upptäckt att hennes make har en affär med kammarjungfrun. Novellen blev ett av de tidigaste inläggen i 1880-talets sedlighetsdebatt. Det provocerande ämnet fick redaktören för Finsk Tidskrift att publicera ett förord i tidskriften där han tog avstånd från innehållet.
År 1882 debuterade hon som dramatiker med pjäsen Lilla Nina med premiär på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm den 4 februari. I pjäsen diskuterade Kerfstedt äktenskapet. Den fick ett negativt mottagande i pressen och spelades endast tre gånger. År 1882 publicerades också barnboken Små och stora, den första barnboken av Kerfstedt att ges ut i eget namn. Till boken skrev den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius ett förord. Topelius var en litterär förebild för Kerfstedt och i förordet berömde han Kerfstedts verk och menade att det "besitter de egenskaper, som fängsla och lifva läsare...". Boken lovordades i pressen.
År 1883 utkom en andra novellsamling, Vid vägkanten II. I denna fanns bland andra den provokativa novellen Synd från 1881 medtagen.
Kerfstedt kom under 1880-talet att flitigt besöka Stockholms salonger. År 1883 grundade hon den litterära salongen Svältringen tillsammans med författarna Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell och Ernst Lundquist. Namnet togs skämtsamt som ett sätt att visa att endast te och smörgås serverades under sammankomsterna och man turades om att träffas hemma hos varandra. Svältringen blev en viktig mötesplats för författare som räknade sig till Det unga Sverige och var också betydelsefull för 1880-talets avantgarde. Kerfstedt var även en flitig besökare på Calla Curmans salong på Floragatan 3 samt hemma hos Fredrika Limnell och Ellen Key. Agrell och Kerfstedt var nära vänner, vilket bland annat visade sig när Agrell senare i livet fick ekonomiska problem och Kerfstedt hjälpte henne att få ett konstnärsstipendium.
I 1885 års novellsamling Kärlek och andra berättelser och 1888 års roman Eva kritiserade Kerfstedt den sexuella dubbelmoralen i samhället och argumenterade i stället för att samma sexuella normer skulle gälla för både män och kvinnor, och att båda könen skulle leva sedligt. Novellen Ett stycke sällskapslif och ett stycke krita (i Kärlek och andra berättelser) kritiserade i synnerhet Herman Bangs Släkter utan hopp (1882) och Edvard Brandes' Et besøk (1882). Den 7 februari 1888 uppfördes hennes andra pjäs Hett blod på Dramaten. Pjäsen gjordes ned av kritikerna som kallade den "tröttande" och menade att den saknade "dramatisk bärkraft och talang". År 1889 utgavs boken I vind och motvind som översattes till nederländska samma år. Boken blev uppskattad av läsarna och dess första upplaga sålde slut redan efter några veckor.
Åren 1889–1891 var Kerfstedt redaktör för Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Dagny. Kerfstedt satt även i förbundets styrelse. Det är oklart hur road Kerfstedt var av redaktörskapet. I ett brev till Topelius benämnde hon Dagny som "denna ledsamma tidskrift" och i Rosa Fitinghoffs bok Minnenas kavalkad (1948) minns Fittinghof hur Kerfstedt gick i "födslovåndor varje gång tidskriften skulle komma ut".
I slutet av 1880-talet flyttade Kerfstedt till Solna och Tomteboda blindinstitut där maken var rektor. Paret hade sällan gäster, dels på grund av bristande ekonomi, dels på grund av att hennes vänner upplevde det som besvärligt att resa dit. Det förekom emellertid att Kerfstedt var värd för olika sociala tillställningar i sitt hem. Rosa Fitinghoff skrev 1948 följande:
1890-talet