St Edmund Hall, också känt som Teddy Hall, är ett college vid Oxfords universitet. Colleget hävdar att det är "det äldsta bevarade akademiska sällskapet som hyser och utbildar grundutbildningsstudenter vid något universitet" och var det sista bevarade medeltida akademiska hallen vid universitetet.Cowdrey (1988); p. 388, referencing A.B. Emden who in his 1927 (p. 236) work states: "...and St Edmund Hall now survives as the last lineal descendent of the oldest form of academical society designed for the residence of scholars studying in the Oxford Schools." Colleget ligger vid Queen's Lane och High Street i centrala Oxford och har cirka 600 studenter. Colleget har anor sedan 1200-talet då St Edmund av Abingdon undervisade på platsen, men blev inte ett självständigt college förrän på 1950-talet. Innan dess hade St Edmund Hall varit en del av Queen's College. Efter mer än sju århundraden som en manlig skola blev den samkönad 1979. Från och med 2020 innehade skolan en ekonomisk donation på 68,2 miljoner pund.

Framstående alumner från St Edmund Hall inkluderar nuvarande brittiske premiärministern Keir Starmer.

År 2019 lanserade St Edmund Hall en tioårig strategi för att förbättra tillgången till högre utbildning, öka antalet studentstipendier och akademiska stipendier samt förbättra dess anläggningar för hållbarhetsmeriter. Därefter lanserades HALLmarks, en kampanj på 50 miljoner pund 2022 för att samla in pengar till en ny studentbostadsbyggnad vid Norham Gardens i norra Oxford samt projekt för studentstöd och stipendier.

Historia thumb|right|300px|Den gamla kyrkan St Peter in the East från 1100-talet, numera bibliotek. Grundandet Liksom vid University of Oxford själv är det exakta datumet för St Edmund Halls grundande inte säkert; det uppskattas vanligtvis till 1236, innan något annat college formellt grundades, även om grundaren som skolan har fått sitt namn från, den lokalfödde Edmund av Abingdon, den första kända Oxford Master of Arts och den första Oxford-utbildade ärkebiskopen av Canterbury, bodde och undervisade på collegeplatsen redan på 1190-talet.Emden (1927), p. 60

Namnet St Edmund Hall (Aula Sancti Edmundi) förekommer första gången i ett hyresavtal från 1317. Innan dess förekom huset som 'huset Cowley' i hyresavtal med klostret.Kelly, p6 Thomas av Malsbury, kyrkoherde i Cowley, överlät delvis platsen och dess byggnader till klostret 1270–71, efter att ha köpt det för åtta pund nio år tidigare. Cowley överlät fullt ut egendomen till klostret 1289–90 med en livränta på 'tretton shilling och fyra pence' (dvs. en "mark") betalad till sig själv och åtta shilling till sin brorsdotter.Kelly, p. 4

Under 1200-talet uppmuntrade universitetet masters of the arts att hyra fastigheter för att ta emot elever som arrendatorer. Universitetet föredrog sådana arrangemang framför privata boenden, vilket man kopplade till löst boende, dålig disciplin, allmän oordning och strider. Dessutom gav universitetsgodkända boenden, som drevs av godkända rektorer, universitetet mer tillsyn. Rektorerna hyrde salarna årligen och var tvungna att infinna sig inför universitetets kansler i St Mary's kyrka varje år och garantera att deras hus skulle betala hyran. Hus vars rektorer tog sig an denna formalitet fick erkännande som akademiska hallar. John de Cornuba arrenderade Hallen från Osney Abbey, en stor augustinsk institution i grannstaden Osney, för 35 shilling årligen.Kelly, p. 1

Klostrets hyresintäkter varierade från 15 shilling för små institutioner till fyra pund för större institutioner. Att döma av Hallens årliga hyressumma var St Edmund's vid den tiden en liten till medelstor akademisk hall.Kelly, p3 Men år 1324-25 hade Osney Abbey höjt hyran för hallen till 46/8 medan hyrorna för andra studentbostäder i staden hade sjunkit. Hyreshöjningen indikerar att platsen expanderade efter 1318. Brev skickade till Osney visade att klostret fick två ytterligare tomter och byggnader intill hallen och arrenderade ut dem till St Edmund Hall. Förvärvet ökade hallens kapacitet och gav även tillgång till brunnen som utgör mittpunkten i innergården.Kelly, p. 14

St Edmund Hall började som ett av Oxfords gamla "Aularian"-hus, de medeltida hallarna som lade grunden för universitetet, före skapandet av de första colleges. Som den enda bevarade medeltida hallen kallas dess medlemmar Aularians.

Lollardism Skolan har en historia av självständigt tänkande, vilket ofta förde den i konflikt med både kyrka och stat. Under slutet av 1300-talet och början av 1400-talet var det en bastion för John Wycliffes anhängare, nedsättande kallade lollarder. Denna grupp reformister utmanade påvens överhöghet och fördömde praktiska saker som prästerlig celibat, offer till avbildningar, bikt och pilgrimsfärder. De ansåg också att transsubstantiation var liktydigt med nekromanti och ansåg att kyrkans strävan efter konst och hantverk var slöseri. Det var dock deras tidiga bibelöversättningar och tro på att alla skulle ha tillgång till skrifterna som de främst var kända för. Till slut skulle lollardismen assimilera sig med protestantismen på 1500-talet och kulminera i kung Henrik VIII:s engelska reformation.

Hallens reformistiska verksamhet fångade ärkebiskop Thomas Arundels uppmärksamhet, som motsatte sig lollardismen. Arundel bevittnade en predikan som hölls av rektor William Taylor vid St Paul's Cross 1406 eller 1407 och kallade på honom. Taylor dök dock inte upp och blev därefter bannlyst för trotsighet. Efter sin exkommunikation inledde Taylor en karriär som lollardisk predikant.Emden, s. 133 År 1419/20 absoluerade ärkebiskop Chichele Taylor efter att han erkänt predikan medan han var bannlyst. Han arresterades dock kort därefter för att ha förespråkat okonventionella åsikter i Bristols Holy Trinity Church.Emden s. 125-133 Därefter förklarades Taylor som återfallande kättare, överlämnades till de sekulära domstolarna och brändes på bål.

Taylors efterträdare Peter Payne, också en lollard, fortsatte att stödja Wycliffes åsikter. Det tros att Payne delvis konverterades till lollardismen av John Purvey, en av Wycliffes ursprungliga anhängare. Purvey förespråkade bibelöversättningar på folkspråket och tvingade Payne att försvara Wycliffes översättningar av skrifterna.Emden, s. 137 Payne väckte fientlighet från Oxfords munkar efter att ha påståtts ha stulit universitetets gemensamma sigill och använt det för att försegla ett brev som skickats till den kyrkliga reformatorn Jan Hus i Prag. I breven hävdade han att Oxford och hela England, med undantag för munkbröderna, delade samma åsikter som Hus anhängare (husiterna) i Prag. Brevet berömde också Wycliffes liv och läror, och eftersom han förseglade det med universitetets sigill accepterade husiterna det som äkta.

Arundel ansåg att skolans verksamhet var tillräckligt farlig för att motivera en intervention och undertryckande. Arundel började med att förbjuda Oxfords skolor att använda Wycliffes texter om de inte godkändes av en kommitté och beordrade att alla Oxfords rektorer skulle göra månatliga förfrågningar för att säkerställa att deras lärda åsikter var ortodoxa. Därefter beordrade han varje kommitté att gå igenom Wycliffes skrifter och upprätta en lista över fel och kätteri som han presenterade för kungen. Kungen skrev till universitetet och beordrade att alla som hade reformistiska åsikter skulle sättas i fängelse.Emden, s. 143-145 Payne flydde landet efter att han lämnat Oxford 1412.Kelly, s. 259-261

1600-talet och framåt I slutet av 1600- och 1700-talet drog St Edmund Hall på sig kronans vrede för att ha fostrat Edsvägrare, män som förblev lojala mot den jakobitiska tronföljden i huset Stuart och som vägrade avlägga eden till sina efterträdare efter 1688, vilka de ansåg ha tagit den brittiska tronen.

År 1877 utsåg premiärminister Benjamin Disraeli kommissionärer för att överväga och genomföra reformen av universitetet och dess colleges och hallar. Kommissionärerna drog slutsatsen att de fyra återstående medeltida hallarna inte var livskraftiga och borde slås samman med college vid de nuvarande rektorernas död eller avgång. År 1881 utfärdade kommissionärerna universitetsstadgar som föreskrev en delvis sammanslagning av St Edmund med Queen's College och att de övriga hallarna skulle slås samman med colleges.

År 1903 återstod endast St Edmund Hall. Rektor Edward Moore önskade gå i pension och bli fast kanik i katedralen i Canterbury. Queen's College föreslog ändrade stadgar för fullständig snarare än delvis sammanslagning, vilket avvisades av kongregationen. År 1912 antogs en lag som bevarade hallens oberoende, vilket gjorde det möjligt för Moore att gå i pension. Drottning Elizabeth II godkände St Edmund Halls stadga om inkorporering som ett fullvärdigt college vid University of Oxford 1957, även om det medvetet behöll sin gamla titel "Hall". Hertigen av Edinburgh överlämnade den kungliga stadgan till colleget i juni 1958.

År 1978 blev kvinnor första gången medlemmar i Hallen, med de första inskrivna kvinnorna 1979. År 2015 firade skolan sin 3000:e kvinnliga students inträde med evenemang och utställningar, inklusive porträtt av framstående kvinnor som undervisat, studerat eller arbetat i hallen i matsalen, en märkbar förändring från porträttstilarna på de flesta skolor. Mellan 2015 och 2017 var andelen brittiska grundutbildningsstudenter som antogs till St Edmund Hall och var kvinnor 42,3 %.

Byggnader och områden St Edmund Hall ligger i centrala Oxford, på norra sidan av High Street, vid Queen's Lane. Det gränsar till New College i norr och Carrodus Quad vid The Queen's College i söder. Den främre innergården rymmer Porters' lodge, Old Dining Hall, byggd på 1650-talet, collegebaren (buttery), kapellet, det gamla biblioteket, kontor och bostäder för studenter och fellows.

Entrén

En skulptur av collegets vapensköld finns ovanför ingången till skolan på Queen's Lane. Som ses på denna bild sitter vapenskölden ovanför följande latinska dedikation "sanctus edmundus huius aulae lux", eller "Sankt Edmund, ljus i denna sal".

Det är vanligt vid universitetet att använda kronogram för dedikationer. När de transkriberas till latin skrivs de på ett sådant sätt att ett viktigt datum, vanligtvis en grundläggning eller själva dedikationen, är inbäddat i texten med romerska siffror.

I ovanstående dedikation återges texten som

sanCtVs edMVndVs hVIVs aVLae LVX

och i detta fall ger tillägget av siffrorna:

C + V + M + V + V + I + V + V + V + L + L + V + X = 1246

(För denna tolkning måste man bortse från den vanliga "subtraktiva" konventionen — enligt vilken till exempel "IV" skulle vara 4, inte 6.) År 1246 är datumet för helgonförklaringen av Sankt Edmund av Abingdon.

Brunnen

I mitten av innergården finns en medeltida brunn, som upptäcktes 1926 under byggandet av en ny föreläsningssal och lokaler. Ett nytt brunnshuvud tillkom, med inskriptionen "haurietis aquas in gaudio de fontibus salvatoris", latin för "med glädje, hämta vatten från frälsningens brunnar". Dessa ord, från Jesaja 12:3, tros vara de som uttalades av Sankt Edmund på hans dödsbädd i Salisbury. Ett metallgaller lades över brunnen för att förhindra skador, men vatten kan fortfarande ses i brunnen på ett djup av cirka 2,7 meter. Planerna på att lägga till en träram och hink skrotades för att bevara innergårdens övergripande utseende.

Kapellet