Tyskland har sitt ursprung i Östfrankiska riket från år 843, vilket blev Tysk-romerska riket då härskaren år 962 även fick den romerska kejsarkronan. Det riket, som mest var ett förbund av relativt fria stater, upplöstes 1806, för att 1815 ersättas av Tyska förbundet. År 1871 bildades Tyska riket, eller Kejsardömet Tyskland, den första egentliga samlade tyska staten, dock utan Österrike som tidigare varit del av det tyska området. Kejsardömet ersattes 1919 av den demokratiska Weimarrepubliken, som 1933 ersattes av ett Nazityskland vars brutala diktatur avslutades i och med andra världskrigets slut 1945. Därpå ockuperades Tyskland av krigets segrarmakter och blev under kalla krigets spänningar delat i Väst- och Östtyskland. År 1990 avvecklades den östtyska staten och området upptogs i den västra Förbundsrepubliken Tyskland.
Frankerrikets framväxt
miniatyr|höger|Frankerrikets framväxt och slutliga uppdelning Efter slaget i Teutoburgerskogen år 9 kom Augustus försök att erövra områdena bortom Rhen att stoppas upp. Genom detta kom en viktig kulturell gräns att dras som finns kvar än idag. Områdena på den romerska sidan av Rhen blev latinsktalande, medan de på andra sidan kom att tala germanska språk. I stora drag begränsades romarrikets territorier inom området för dagens Tyskland till delarna väster om Rhen och söder om Donau. Framskjutna områden mellan de båda floderna försvarades med hjälp av gränsbefästningen Limes (det rekonstruerade fortet Saalburg ligger norr om Bad Homburg i Hessen).
Romerska rikets fall började under 300-talet. I Västromerska riket, som uppkommit år 395 i den romerska splittringen, tog de germanska frankerna från början av 400-talet alltmer makten i området för dagens Frankrike. Under den saliske kungen Klodvig I (d. 511) skapades ett enat frankiskt rike, som skulle komma att omfatta det mesta av nuvarande Frankrike, liksom stora delar av nuvarande Tyskland. Klodvig I:s ättlingar Merovingerna hade makten i detta rike tills den övertogs av Karolingerna år 751. Under Karl den store:s tid som kung ((768–)771–814) utökades riket till att omfatta nuvarande Frankrike, Nederländerna, västra Tyskland och norra Italien. Genom en allians med påven gick erövringarna hand i hand med den kristna missionen, och i gengäld lät påven Leo III år 800 kröna Karl den store till romersk kejsare. Han efterträddes av sin son Ludvig den fromme (d. 840).
Tysk-romerska riket (843–1806) thumb|upright|Tysk-romerska riket år 1512 thumb|upright=0.6|Martin Luther, 1529Portr. av Lucas Cranach d.ä.
Efter Ludvig den frommes död år 840 utbröt strider mellan hans söner om uppdelningen av riket. Genom fördraget i Verdun 843 delades det frankiska riket i tre delar, där det västfrankiska riket skulle komma att utgöra grunden för Frankrike medan den östfrankiska riket bildade grunden för det senare Tysk-romerska riket. Det mellanliggande riket blev däremot snart uppdelat i ytterligare tre delar, Lotharingia, Burgund och Italien, och plats för territoriella konflikter mellan de större östra och västra rikena.
När den siste kungen av den karolingska dynastin dog 911 blev hertig Konrad av Franken kejsare över den östra riksdelen. Efter att han dog barnlös 918 blev Henrik I av Sachsen kejsare 919. Han kom att bilda en ny dynasti. Hans son Otto I kom att lägga grunden för det Tysk-romerska riket. Han lyckades utvidga rikets maktsfär betydligt och konsolidera inte bara dess makt i Europa utan även sin egen makt gentemot de lokala hertigarna, inte minst i samarbete med kyrkan, som nu utvecklades till en statskyrka. I samband med sina italienska erövringar lät han sig år 962 även krönas med den romerska kejsarkronan av påven Johannes XII. Därmed var han nu kejsare över det Tysk-romerska riket eller egentligen det Heliga romerska riket.
Med Henrik II utslocknade den Sachsiska ätten 1024, och den saliska kungaätten tog över styret. Med Henrik IV inleddes dock en svaghetsperiod för kejsarmakten. Påven lyckades få kejsaren bannlyst 1076, och för att kunna få den upphävd var han tvungen att genomföra den berömda Canossavandringen. Redan tidigare hade de alltmer självständiga hertigarna och markgrevarna gjort riket svårt att hålla samman, och påven kunde spela de olika härskarätterna mot varandra. Efter Henrik V:s död 1125 började ätterna Hohenstaufen och Welf att tävla med varandra om kejsarkronan. Samtidigt nådde under den här perioden Tysk-Romerska riket sin största utbredning.
Under Fredrik II:s tid ökar kaoset, och flera motkungar utropas i konkurrens med kejsaren. Under de perioder kejsaren befinner sig i Italien för att kontrollera de italienska städerna och påven revolterar Tyskland, och när han är i Tyskland ges de italienska städerna och påven fritt spelrum. I takt med att kolonisationen norrut fortsätter hamnar också allt större områden i norr utanför kejsarens kontroll. En livlig missionärs- och korstågsverksamhet hade från 1100-talet utvidgat Brandenburg och senare grevskapet Nordmark. Tyska orden hade i början av 1200-talet börjat göra erövringar i Baltikum, i områden som kom att stå utanför kejsarens kontroll. De tyska köpmännen i Nordtyskland hade också stärkt sin självständiga ställning i gillen, det som 1358 skulle bli Hansan.
Under åren 1254–1273 hade Tysk-romerska riket ingen allmänt erkänd kejsare. År 1273 gavs tronen till Rudolf av Habsburg. Senare, från 1438 skulle Habsburgare komma att inneha kejsartiteln närmast oavbrutet under Tysk-romerska rikets tid.
Reformationen var det som definitivt bröt upp kejsarens makt; i de protestantiska områdena kom kejsarens makt därmed ytterligare att försvagas, och efter 30-åriga kriget var hans herravälde i Nordtyskland knappast ens symboliskt.
I stället är det enskilda tyska furstendömena som ökar sin makt; Hannover, Bayern, Sachsen, men kanske främst Brandenburg och Preussen. Efter Brandenburg och Preussens sammanslagning (personalunion under 1600-talet, samlat kungadöme från 1701) stiger Preussen så småningom fram som en av Tysklands mäktigaste stater.
Rhenförbundet
Under trycket av Koalitionskrigen från 1792 och framåt (Franska revolutionskrigen och Napoleonkrigen) bestämde 16 tyska stater att grunda Rhenförbundet 1806 under "beskydd" av den franske kejsaren Napoleon vilket betydde slutet för det tysk-romerska riket. Preussen fortsatte kampen mot Napoleon men förlorade stort i slaget vid Jena och Auerstedt och degraderades i fredsfördraget i Tilsit 1807 till en makt av mindre rank.Ries, Heinz-Gerd (2009), Deutsche Geschichte. Ein Schnellkurs, DuMont Buchverlag, sid. 93 I praktiken blev de tyska staterna mer som franska satellitstater. I ljuset av detta fann den tysk-romerska kejsaren Frans II det för gott att nedlägga kronan och upplösa riket. Han hade dock sett till att 1804 utropa sig till kejsare Frans I av Österrike, och fortsatte som sådan.
Allt fler tyska stater anslöt sig till Rhenförbundet, som varade 1806–1813. Efter det franska nederlaget i slaget vid Leipzig 1813 upplöstes Rhenförbundet för gott.
Tyska förbundet (1815–1866)
miniatyr|Tyska förbundet (1820). Det Tyska förbundet var ett år 1815 av Wienkongressen upprättat statsförbund bestående av 41 tyska stater, som ersatte det 1806 upplösta Tysk-romerska riket. Förbundet hade dock inget gemensamt statsöverhuvud eller regering; det enda statsövergripande organet var förbundsförsamlingen (Bundesversammlung), som sammanträdde i Frankfurt am Main men inte hade någon reell makt. I en del tyska stater uppstod grundlagar och parlament, dock inte i Preussen och Österrike.Müller, sid. 136 Det politiska klimatet blev tuffare under 1820-talet när fursten Klemens von Metternich (Österrike) drev igenom Karlsbadsbesluten, som bland annat innebar censur av böcker och tidningar samt avskedandet av "revolutionära" lärare.Müller, sid. 137–138 Ekonomiskt tog industrialiseringen fart när tullarna mellan de tyska staterna avskaffades med bildandet av tullföreningen 1834 (dock omfattades Österrike inte).Müller, sid. 140–141 Även byggandet av nya järnvägar satte fart på industrialiseringen.Müller, sid. 143 På 1840-talet använde sig fler och fler företag av maskiner vilket ledde till massarbetslöshet. Denna trend förstärktes genom den starka befolkningstillväxten.Müller, sid. 145 De följande åren förvandlades den sociala krisen till en politisk kris där olika grupper krävde grundläggande rättigheter.Müller, sid. 148 miniatyr|Platz des 18. März utanför Brandenburger Tor i Berlin. 1848 kom det till uppror i hela Europa med början i Italien och Frankrike. Revolutionen spred sig snabbt till Tyskland, med början i sydvästtyska Baden den 1 mars, och den tyska revolutionen går därför ofta under namnet Marsrevolutionen (tyska: Märzrevolution). Som en första konsekvens upphävdes censuren av förbundsdagen i Frankfurt. I mars 1848 blev det uppror i Berlin där kampen mellan folket och militären med drygt 250 offer som följd. Som ett resultat av sammandrabbningar sammankallade kejsaren Fredrik Vilhelm IV en preussisk Nationalförsamling (preussische Nationalversammlung) för att utarbeta en heltysk författning som skulle leda till en tysk nationalstat. Nästa steg blev att förbundsdagen initierade nationalförsamlingen i Frankfurt (Frankfurter Nationalversammlung) som fick i uppgift att skriva en ny grundlag för ett enat Tyskland. Arbetet med grundlagen blev klar i mars 1849 och förslaget var att det nya Tyskland skulle vara en konstitutionell monarki. Men kejsaren Fredrik Vilhelm IV ville enbart erkänna författningen om alla tyska stater (inklusive Österrike) skulle erkänna författningen, vilket inte var fallet. Därmed misslyckades försöket att bilda en tysk enhetsstat. I juni upplöstes parlamentet våldsamt genom armén. Så småningom återställdes den gamla ordningen och flera av de liberala reformer som initierades i Frankfurt drogs tillbaka.Müller, sid. 149–156 Fredrik Vilhelm IV:s död och den därpå följande tronbestigningen av brodern Vilhelm I ledde till en mer liberal utveckling i Preussen. Men ett bra samarbete mellan parlamentet och Vilhelm förvandlades slutligen till en konflikt när Vilhelm ville utöka militären och den liberala majoriteten i parlamentet inte gav sitt stöd för förslaget. När även en upplösning av parlamentet och nyval inte ledde till en annan majoritet i parlamentet kom idén upp att utse Otto von Bismarck till Preussens statsminister (Ministerpräsident). Som ultrakonservativ politiker drev han igenom militärreformen utan parlamentets godkännande, fram till 1866 regerade Bismarck i princip utan parlament.Müller, sid. 159–161 Problemet här var att kungen och parlamentet inte kom överens om militärbudgeten och att den preussiska författningen inte uttalade sig om hur en sådan konflikt skulle lösas. Denna situation tolkade Bismarck som en "lucka i författningen" (Verfassungslücke) och utnyttjade situationen för att driva igenom höjda anslag för militären utan parlamentets stöd.Ries, Heinz-Gerd (2009), Deutsche Geschichte. Ein Schnellkurs, DuMont Buchverlag, sid. 126-127
Preussen hade nu blivit en stormakt med maktambitioner. Förbundet kom så att präglas av Preussens och Österrikes rivalitet, och förbundet upplöstes slutligen 1866, efter det Tyska enhetskriget. Det ersattes av det av Preussen ledda Nordtyska förbundet.
Nordtyska förbundet (1866–1871)
miniatyr|Nordtyska förbundet 1870.