Schackets historia sträcker sig över cirka 1500 år. De äldsta nedtecknade partierna är över 1000 år gamla och man har spelat (i stort sett) enligt de nuvarande reglerna i över 500 år.
De tidigaste föregångarna till schack uppstod i Indien på 500-talet. Därifrån spred det sig till Persien. Med den muslimska erövringen av Persien blev schacket introducerat i arabvärlden och därifrån fördes det vidare till Europa. I Europa utvecklades det till sin nuvarande form på 1400-talet. Under andra halvan av 1800-talet började man spela schackturneringar. Det första officiella världsmästerskapet hölls 1886. Under 1900-talet gjordes stora framsteg inom schacket på flera fronter, schackteorin utvecklades kraftigt, världsschackförbundet FIDE bildades och schackdatorer utvecklades.
Ursprunget i Asien Det anses klart att föregångare till schack uppstod i Asien, men det finns inga skriftliga källor eller andra fynd som visar exakt var och när det skedde. De flesta forskare placerar ursprunget i Indien runt 500-talet.
Indien
Den äldsta kända föregångaren till dagens schack är chaturanga som spelades i Guptariket i norra Indien på 500-talet. Chaturanga hade stora likheter med dagens schack. Det var ett krigsspel där pjäserna symboliserade olika truppslag i den indiska armén. En del pjäser hade andra namn och rörelsemönster. Damen hette rådgivaren och var en svagare pjäs som kunde gå ett steg diagonalt. Löparen var en elefant som bara kunde gå två steg diagonalt (och alltså bara nå ett fåtal fält på brädet). Tornet var en vagn.
Chaturanga spelades på ett bräde med 8 x 8 rutor som kallades ashtapada. Brädet var dock inte schackrutigt – det blev det senare i Europa.
Kina Den kinesiska varianten av schack (xiangqi) spelades också mycket tidigt och tros ha utvecklats från chaturanga. En del har hävdat att xiangqi är äldre och en föregångare till chaturanga, men det finns inga klara belägg för detta och xiangqi har flera skillnader jämfört med modernt schack. Pjäserna placeras inte på rutor, utan i skärningspunkterna i ett rutnät med 9 x 10 linjer. På det sättet verkar xiangqi vara influerat av äldre kinesiska brädspel som go. Det finns också en flod i mitten av brädet som delar det i två delar och en fästning som kejsaren (kungen) och rådgivaren (damen) inte får röra sig utanför.
Andra länder i Asien Från Kina kom spelet till Japan där det utvecklades till dagens shogi. Det finns också lokala varianter av schack som härstammar från chaturanga eller xiangqi i flera andra asiatiska länder. Det thailändska schacket (makruk) anses vara det som är närmast det ursprungliga chaturanga.
Spridning västerut
Det moderna schackspelet har sina rötter i spridningen av spelet västerut från Indien. Det skedde bland annat via sidenvägen. De äldsta påträffade pjäserna, som med säkerhet är schackpjäser, hittades 1977 i Afrasiab nära Samarkand i nuvarande Uzbekistan. De är tillverkade i elfenben och daterade till runt år 700.
Persien Schack nådde Persien under Sasaniddynastin. Där fick spelet hög status och namnet chatrang. I den persiska handskriften Shahnameh (Kungarnas bok) från runt år 1000 finns en historia om hur en utsänd från Rajan av Hind (kungen av Indien) besöker det persiska hovet och överlämnar ett schackspel till Khosrau I.
Själva namnet schack härstammar från shah som är det persiska ordet för kung. Schackmatt kommer från "shāh māt" som betyder ungefär "kungen är hjälplös".Bo Utas, Chess, Encyclopaedia Iranica,London: Routledge & Kegan. Det engelska ordet för torn (rook) kommer också från det persiska ordet för stridstorn (rokh).
Arabvärlden Med den muslimska erövringen av Persien i mitten av 600-talet kom spelet till arabvärlden. Namnet ändrades till shatranj. Från den muslimska världen finns de äldsta skriftliga källorna om schack. Namnen på starka spelare från 800- och 900-talet är kända, det finns schackproblem från 800-talet och det äldsta nedtecknade schackpartiet är från 900-talet.
Europa Från arabvärlden fördes spelet vidare till Europa på flera olika vägar från 800-talet. Med den moriska erövringen kom det till Spanien, via det Bysantinska riket spreds det till sydöstra Europa och på vikingarnas handelsvägar på Volga nådde schacket Ryssland varifrån det spreds vidare till Skandinavien.
Schack nämns för första gången i skrift i Europa i Versus de scachis, en dikt på latin från slutet av 900-talet som förvaras i klostret i Einsiedeln i Schweiz.
Medeltiden i Europa
Schack blev populärt bland de europeiska hoven under medeltiden, trots att det periodvis fördömdes av den katolska kyrkan. Det blev det "kungliga spelet". I Disciplina clericalis från början av 1100-talet beskriver Petrus Alfonsi schack som en av de sju färdigheter en riddare förväntades besitta. De övriga var ridning, simning, bågskytte, boxning, falkenering och poesi.
Brädet blev schackrutigt och vackert snidade pjäser började tillverkas. Bland de äldsta och mest kända bevarade finns Lewispjäserna, en grupp som hittades 1831 på ön Lewis i Yttre Hebriderna. De är tillverkade av valrosselfenben, troligen på 1100-talet i Norge.
Under medeltiden förekommer schack i många böcker och dikter. En av de mest kända är Libro de los juegos, en handskrift beställd av den spanske kungen Alfons X av Kastilien och fullbordad 1283. Ett annat viktigt medeltida verk är den samling av schackbaserade moralpredikningar som munken Jacobus Cessolis skrev runt år 1300 (Liber de moribus hominum et officiis nobilium sive super ludo scacchorum). Den blev föremål för många översättningar, omarbetningar och plagiat. I svensk litteratur nämns schack för första gången i Erikskrönikan, skriven runt 1320.
Nya namn och utseenden på pjäserna I den muslimska världen hade pjäserna varit icke-figurativa men i Europa fick de nya namn och utseenden. Rådgivaren blev en dam eller drottning. Löparens utseende tolkades på olika sätt – i Frankrike blev det en narr (fou), i England en biskop (bishop) och i Spanien heter det alfil (från det arabiska fil, elefant).
+ Schackpjäsernas namn på olika språk Svenska kung dam torn löpare springare bonde Engelska king kung queen drottning rook bishop biskop knight riddare pawn Tyska König kung Dame dam Turm torn Läufer löpare Springer springare Bauer bonde Franska roi kung dame dam tour torn fou narr cavalier ryttare pion Spanska rey kung dama dam torre torn alfil caballo häst peón Ryska korol' kung ferz' vesir ladya båt slon elefant kon' häst peshka' Hindi rājā kung vazīr vesir hāthī elefant ūṁṭ kamel ghoṛā häst pyādā infanterist Arabiska malik kung wazïr vesir rukhkh fästning fīl elefant ħiṣān häst baidaq
Moderna regler
Under schackets resa från Indien till Persien och arabvärlden, var spelet ganska oförändrat. Under medeltiden gjordes dock flera ändringar av reglerna i Europa, framför allt för att snabba på det tidigare ganska långsamma spelet. Bönderna fick flytta två rutor i första draget vilket också ledde till en passant-regeln. Kungen kunde också röra sig på olika sätt i sitt första drag för att snabbare komma i säkerhet, Detta ledde så småningom till rockaden där reglerna till att börja med varierade mellan olika länder och inte standardiserades helt förrän på 1600-talet.
De viktigaste förändringarna ägde rum i Sydeuropa, troligen i Spanien, under andra halvan av 1400-talet när damen och löparen fick nya rörelsemönster. Det ledde till en helt ny typ av spel där damen blev en mycket kraftfull pjäs. Det kallades scacchi alla rabiosa, den galna kvinnans schack, och blev snabbt populärt. Tidigare hade det ofta dröjt in i mittspelet innan kampen började på riktigt men med det nya, snabbare spelet blev det viktigare att studera öppningar och spelöppningsteorin började utvecklas. De äldsta bevarade skrifterna om detta är Göttingenmanuskriptet och den första tryckta schackboken av spanjoren Luis Ramírez de Lucena från 1497.
I och med dessa ändringar hade spelet i huvudsak fått sina nuvarande regler även om vissa lokala variationer levde kvar för bland annat patt-regeln ända fram till 1800-talet.
Tidigmoderna tiden
Runt år 1500 fanns de ledande spelarna på Iberiska halvön och i Italien. Lucenas bok från 1497 följdes av andra verk. Portugisen Pedro Damiano gav ut Questo libro e da imparare giocare a scachi et de li partiti i Italien 1512. Den spanske prästen Ruy López de Segura, som gett namn åt spanskt parti, publicerade Libro de la Invencion liberal y Arte del juego del Axedrez 1561.
1575 spelades den första internationella turneringen vid hovet i Madrid där italienarna Leonardo da Cutri och Paolo Boi placerade sig före spanjorerna Ruy López och Alfonso Cerón.
Italien fortsatte att utveckla schackteorin och dominera spelet under 1600-talet med spelare som Giulio Cesare Polerio, Alessandro Salvio, Pietro Carrera och Gioacchino Greco. Öppningsnamn som italienskt parti och sicilianskt parti kommer från den här tiden. Greco var den ledande spelaren i början av 1600-talet och publicerade en samling, förmodligen konstruerade, partier som fick ett stort inflytande.
På 1700-talet försköts tyngdpunkten för schackspelet från Sydeuropa till Frankrike. Den förste starke spelaren var Legall de Kermeur som dock snart överglänstes av sin elev François-André Danican Philidor som blev den dominerande spelaren under en stor del av 1700-talet. Philidor, som också var kompositör, publicerade 1749 Analyse du jeu des Échecs som var det viktigaste verket sen Grecos tid och kom ut i fler än 100 utgåvor.
Vid den här tiden ägde mycket av spelet rum på caféer och den viktigaste mötesplatsen var Café de la Régence i Paris. Här samlades inte bara de ledande schackspelarna som Philidor och hans efterträdare utan även många av upplysningstidens kulturpersonligheter som Voltaire, Jean-Jacques Rousseau och Denis Diderot samt personer som Benjamin Franklin, Robespierre och Napoleon.
Framväxten av det moderna tävlingsspelet I början av 1800-talet dominerade fortfarande caféschacket. Man spelade om pengar och intäkterna var en viktig, eller till och med enda, inkomst för starka spelare. Det var vanligt med förgåva, det vill säga att den bättre spelaren spelade utan en eller flera pjäser, eller att den svagare spelaren fick börja med flera drag. Philidors arvtagare Alexandre Deschapelles var känd för att aldrig spela på lika villkor utan bara med någon form av handikapp för att inte riskera sitt rykte som tidens främste. Diverse fantasifulla upplägg förekom, som dam mot åtta bönder eller torn för två bönder och drag.
De ledande spelarna fanns i Paris och London. I Paris samlades man fortfarande på Cafe de la Régence och de ledande spelarna var Deschapelles, Louis de La Bourdonnais, och Pierre de Saint-Amant. I London spelade man på bland annat Slaughter's Coffee House och senare på Simpson's Divan. Jacob Sarratt, William Lewis, John Cochrane och Howard Staunton tillhörde de mest kända britterna.
Även i Stockholm spelade man caféschack; den äldsta kända samlingsplatsen är Maja Lisas kaffehus där man spelade på 1780-talet.
Spelet blev dock gradvis mer organiserat och schackklubbar bildades. Ett fåtal klubbar hade startats redan på 1700-talet i London och Paris, men nu blev de vanligare och etablerades i de flesta större städer. Den äldsta som fortfarande är aktiv lär vara Schachgesellschaft Zürich från 1809.
Den första svenska schackklubben var Stockholms Schack-Sällskap som grundades 1835. Den blev dock kortvarig och den nuvarande versionen av Stockholms Schacksällskap är från 1866. Hovpredikanten Carl Edmund Wenström beskrev i sina memoarer verksamheten hos det äldre sällskapet i mitten av 1800-talet: ”Lokalen omväxlade, men för längsta tiden var den inom Storkyrkoförsamlingen, vanligen i grannskapet av något schweizeri. Kopiöst med tobak konsumerades under de djupsinniga funderingarna, men sällan mer än ett glas punsch per man, eller en kopp thé, på aftonen. Där höllos s. k. torneringar och tävlingspris, då hela sällskapet delade sig i tvenne partier och insatserna voro frivilliga”.