Europeisk integration är den politiska, ekonomiska, militära, sociala, kulturella och juridiska integrationen av europeiska stater.

Genom historien har olika orsaker drivit fram idéer om ett organiserat samarbete mellan Europas länder. Redan på 1400-talet förespråkade den böhmiske kungen Georg Podiebrad en union av kristna europeiska länder för att hindra fortsatt osmansk erövring. Under århundradena därefter har filosofer, författare och politiker föreslagit ett enande av Europas länder, ofta som medel för att förhindra de krig som med jämna mellanrum brutit ut på kontinenten, eller inspirerade av den ekonomiska och politiska utveckling som följt efter bildandet av Amerikas förenta stater. Idén om Europas förenta stater framfördes av George Washington och har tagits upp av, bland annat, Victor Hugo, Lev Trotskij och Winston Churchill.

Först efter andra världskriget blev det möjligt att genomföra en integration av Europas länder på ett organiserat plan, då med huvudmotivet att förhindra ett upprepande av ett liknande krig, men även för att de västeuropeiska nationerna ville uppvisa ett tydligt alternativ till de kommunistiska diktaturer i Östeuropa som blev konsekvensen vid andra världskrigets slut. Speciellt bland gaullisterna som styrde efterkrigstidens Frankrike fanns också en oro för ett Västeuropa i USA:s skugga. På senare år har även ekonomiska och politiska orsaker, till exempel inom utrikes-, energi-, miljö-, och utbildningsfrågor, blivit starka drivkrafter för en fördjupad europeisk integration.

De främsta institutionerna för europeisk integration är idag Europarådet, som består av samtliga europeiska stater (förutom Vitryssland och Vatikanstaten) och främst driver frågor inom rättstillämpning, mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling, samt Europeiska unionen (EU) som består av 28 europeiska stater och som syftar till ett fördjupat politiskt och ekonomiskt samarbete, exempelvis i form av en inre marknad, en valutaunion, och ett gemensamt parlament med lagstiftande makt inom begränsade områden. Schengensamarbetet, som reglerar avskaffandet av gränskontrollerna mellan de ingående länderna, är ett annat praktiskt exempel på europeisk integration som drivits fram inom EU, även om det inte omfattar samtliga EU-länder samtidigt som också några länder utanför EU ingår i detta samarbete.

Vid sidan av Europarådet och EU finns ett flertal mer eller mindre självständiga organisationer som verkar för samarbete inom Europa, exempelvis Europeiska radio- och TV-unionen (EBU), Europeiska rymdorganisationen (ESA), och Europeiska fotbollsförbundet (UEFA). Vidare finns ett flertal regionala samarbetsorganisationer, exempelvis Nordiska rådet, som verkar för regional integration i Europa.

Historia Idéer om att på olika sätt ena de europeiska staterna har framförts vid flera tillfällen i historien och av ett flertal olika orsaker. 1464 föreslog den böhmiske kungen Georg Podiebrad ett enande av Europas kristna stater för att stå emot de erövrande osmanerna. I en plan som tillskrivs den franske kungen Henrik IV (1553-1610), sannolikt till stor del utarbetad av hans förste minister Sully som beskrivit den i sina memoarer 1632, föreslås att Europa delas upp mellan kontinentens stormakter på ett sådant sätt att "avundsjuka eller rädsla inte ska uppstå hos en av dem genom maktinnehavet hos de andra". Därefter ska de förenas i en kristen republik styrd av ett råd som representerar de ingående staterna. Även i detta förslag fanns en tydlig udd mot osmanerna. Den brittiske filosofen och kväkaren William Penn beskrev i en essä 1693 en församling eller parlament som ett medel för fred i Europa. En liknande idé framfördes 1713 av den franske abbéen och politiske författaren Charles-Irénée Castel Saint-Pierre.

Europas förenta stater

Efter grundandet av Amerikas förenta stater 1776 var både Benjamin Franklin och George Washington inne på att med USA som modell bilda ett Europas förenta stater. Begreppet Europas förenta stater har sedan dess tagits upp i flera sammanhang, även om det inte alltid varit som en europeisk spegelbild av USA. I ett tal vid en fredskongress 1849 använde sig den franske författaren Victor Hugo av begreppet États-Unis d'Europe när han ville beskriva sin vision av Europas utveckling mot fred. 1923 grundades paneuropeiska unionen av den österrikiske politiske författaren Richard von Coudenhove-Kalergi som även han pratade om Europas förenta stater. 1929 publicerade Lev Trotskij en artikel där han efterlyser ett Europas Förenta stater, som den politiska formen av proletariatets diktatur. I ett tal efter andra världskrigets slut föreslog Winston Churchill ett Europas förenta stater som en väg från den nationalism som lett fram till kriget.

Europarådet

miniatyr|höger|180px|Europarådet

miniatyr|höger|180px|Den europeiska flaggan skapad och använd av Europarådet.

I sitt tal beskriver Churchill bildandet av ett europeiskt råd som det första praktiska steget mot detta Europas förenta stater. Nästan som ett direkt svar på detta tal bildades 1949 i Strasbourg Europarådet, vars huvudsaklig mål är bevarande och utveckling av mänskliga rättigheter, demokrati och lagstyre. Europarådet bygger på ett mellanstatligt samarbete för att ta fram konventioner som sedan medlemsländerna förväntas skriva under, dock utan att konventionerna nödvändigtvis återspeglas i den nationella lagstiftningen. Detta arbetet bedrivs i en ministerkommitté, en parlamentarisk församling, och samordnas av en ordförande som roterar mellan medlemsländerna (ofta i form av ordförandelandets utrikesminister).

Ett av de viktigaste resultaten av Europarådets arbete är Europakonventionen, utformad 1950, med den tillhörande Europadomstolen i Strasbourg som utgör en slags högsta domstol för brott mot konventionen. Mänskliga rättigheter skyddas även av Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, en stadga om minoritetsspråk och en social stadga, samtliga administrerade av Europarådet.

De flesta av Europarådets konventioner syftar till en större samordning av europeisk lagstiftning, som till exempel är fallet för konventionerna om juridisk assistans, mot korruption, mot pengatvätt, mot dopning inom idrott, och mot brottslighet på internet. Europarådet syftar även till kulturellt samarbete, baserat på kulturkonventionen från 1954 och efterföljande konventioner för gemensam tolkning av universitetsexamen.

Vid grundandet 1949 var endast 10 stater medlemmar i Europarådet. Övriga stater var antingen bakom järnridån, var diktaturer, eller hade säkerhetspolitiska skäl att inte bli medlemmar. Sedan dess har diktaturerna fallit och, framförallt, järnridån öppnat sig och därför har undan för undan fler stater anslutit sig så att Europarådet idag har 47 medlemsstater: samtliga stater i Europa, inklusive Ryssland, men borträknat Vitryssland och Vatikanstaten som inte uppfyller rådets krav på demokratiskt styrelseskick. Man kan därför säga att det integrationsarbete som Europarådet driver är framgångsrikt eftersom det omfattar i stort sett hela kontinenten.

Europeiska flaggan

1955 skapade och antog Europarådet som sitt emblem en flagga med blå bakgrund och 12 gyllene stjärnor. Europarådet har sedan dess uttryckt ett önskemål om att andra europeiska organisationer ska använda flaggan som sin symbol, eftersom den ska representera Europa snarare än Europarådet. Från 1986 har flaggan används som primär officiell symbol även för Europeiska gemenskaperna och senare Europeiska unionen. Det 12 stjärnorna i flaggan representerar inte en viss uppsättning stater, som är fallet för den amerikanska flaggan, utan symboliserar "perfektion och fulländning".

Europeiska unionen

miniatyr|höger|180px|Den europeiska flaggan används även av Europeiska unionen.

miniatyr|höger|

miniatyr|höger|180px|Schengenområdet

miniatyr|höger|180px|

Några år efter att Europarådet grundats valde 6 av dess medlemsländer att gå vidare med ett fördjupat samarbete i form av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), som trädde i kraft 1952. Gemenskapen innebar ett samarbete kring kol- och stålproduktionen. Det var ingen tillfällighet att samarbetet rörde just dessa frågor, eftersom både kol och stål var viktiga råvaror för produktion av krigsmateriel. Samarbetets syfte var bland annat att hindra de ingående medlemsstaterna, i synnerhet Frankrike och Västtyskland, från att i hemlighet utvinna stora mängder kol eller stål för att producera vapen.

Samarbetet har sedan dess utvecklats. 1958 bildades Europeiska gemenskaperna, bestående av tre "gemenskaper". Förutom EKSG fanns nu även Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) som skulle öka samarbetet inom ekonomiska frågor och underlätta handeln mellan länderna, exempelvis genom att etablera en gemensam tullunion. Den tredje gemenskapen var ett samarbete om atomkraft i Euratom. Först i början av 1990-talet påbörjades verkställandet av en inre marknad. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, inrättades Europeiska unionen, som inte enbart omfattade ekonomiskt samarbete utan också politiskt samarbete. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inrättades, vilket förstärktes genom senare fördrag, så som Amsterdamfördraget 1999. Maastrichtfördraget innebar också att en gemensamma valuta skulle införas, vilket skedde den 1 januari 1999. Tre år senare infördes euron även som mynt och sedlar, och ersatte de nationella valutorna i tolv EU-länder. Schengensamarbetet upprättade en passunion.

Europeiska unionen omfattar idag 27 europeiska länder och har integrerat dem i flera viktiga frågor. Unionen har genom sin utvidgningspolitik kunnat trycka på sina grannländer att genomföra förbättringar gällande demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet i utbyte mot medlemskap eller ekonomiska förmåner.

Europeiska unionen och Europarådet är formellt två skilda organisationer, men eftersom medlemskap i Europarådet är ett krav för att bli medlem i Europeiska unionen kan man säga att det senare är en samling stater inom Europarådet som valt att fördjupa sitt samarbete genom att vissa institutioner och befogenheter, som normalt är nationella, överförs till unionen. Vidare styrs unionen genom fördrag som är rättsligt bindande i unionens medlemsstater så fort de har ratificerat fördragen, och direktiv som medlemsstaterna är tvingade att införliva i sin nationella lagstiftning, vilket skiljer sig från de konventioner som Europarådet använder.

Europeiska unionens tullunion Europeiska unionen har en tullunion som innebär att varor kan transporteras inom unionen utan tull och att en gemensam tullavgift tillämpas vid transporter in i unionen. Samtliga EU-länder ingår i tullunionen, men den tillämpas inte i alla territorier som kontrolleras av EU-länderna (se territorier associerade med Europeiska unionen). Tullunionen omfattar även (med undantag för vissa produkter) några länder utanför EU: Andorra, Monaco, San Marino och Turkiet.

Schengensamarbetet

Ett annat resultat av integrationsarbetet inom EU är Schengensamarbetet som innebär att de länder som deltar i samarbetet, Schengenområdet, har avskaffat systematiska gränskontroller inom området. För att resa in i området finns en gemensam viseringspolitik.

Schengenregelverket omfattar alla EU-länder utom Storbritannien och Irland. Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien har dock ännu inte genomfört Schengenregelverket fullt ut. Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz är associerade till Schengensamarbetet och har därför öppna gränser gentemot EU-länderna i Schengenområdet.

Euroområdet