miniatyr|stående=1.2|Stockholms brandsignaler 1768, med brandförsäkringskontorets emblem
Stockholm har sluppit plundringar och naturkatastrofer, men stadens stora gissel har varit bränder som i värsta fall utplånat hela stadsdelar. Människorna levde tidigare i ständig skräck för att elden skulle komma lös. Det var en befogad rädsla eftersom brandrisken i 1600- och 1700-talens svenska städer var stor. Frågan var inte om det skulle brinna eller ej, utan när.
Den nattliga vakthållning, som varje medborgare var skyldig att hålla, fanns till långt in på 1800-talet. Den värsta branden i Stockholms historia var Klarabranden 1751, som utvecklades till en eldstorm och spred sig över Riddarfjärden till Södermalm.
Först genom eldsäkrare byggnader, ett organiserat brandförsvar, bättre brandsläckningsutrustning och rinnande vatten från brandposter (efter 1861) kunde man begränsa och bemästra bränder. Men i allt elände hade storbränderna i Stockholm även fördelar, då de utnyttjades för planering och reglering av nya stadsdelar genom anläggandet av nya kvarter och gator.Lundevall (2006), sida 51
Brandskydd, brandlarm och brandförsvar miniatyr|vänster|stående|Brandvakter i Stockholm 1822, teckning av Carl Wilhelm Swedman. miniatyr|Stockholms brandförsvar rycker ut med häst och vagn. Teckning av Georg Stoopendaal från 1880. miniatyr|Brandstationer i Stockholm 1897. Redan i de medeltida stadslagarna fanns föreskrifter för att hindra uppkomsten av bränder. År 1661 fick Stockholm sin första brandordning. I den stod att husets värd var skyldig att ”låta giva skri”, man skulle skrika när det brann. Staden indelades i distrikt som leddes av en brandmästare och fastighetsägarna var skyldiga att inneha vissa brandredskap. Sommartid skulle det exempelvis finnas fyllda vattentunnor vid gårdsportalen.Friman m.fl. (2008), sida 84
Kom elden lös ringde kyrkklockorna och i Brunkebergsåsens vårdtorn klämtades och hissades olika signaler. På Skeppsholmen fanns särskilda brandsalutbatterier, där ett visst antal kanonskott larmade nattetid i vilken stadsdel det brann. I en förordning av den 18 december 1728 fastställdes en hel serie av åtgärder som skulle utlösas vid brand; ovanlig rök skulle omedelbart larmas till husbonden eller matmor, annars blev det böter, dygnet runt skulle församlingarna hålla med tornväktare och i varje kvarter skulle det finnas brandvakt nattetid som larmade väktarna i tornen. När det väl brann i staden uppmärksammades detta genom klämtningar, kanonskott, ljussignaler och flaggning. För en brand på Södermalm gällde två signaler, på Norrmalm, Kungsholmen och på Blasieholmen var det tre signaler, i Gamla stan fyra och på Kungliga Djurgården fem signaler.Landell (1992), sida 50Om kyrkor som brunnit i Stockholm, sida 10
År 1731 inrättades en fast brandvaktskår. Brandvaktskåren finansierades av stadskassan och patrullerade också nattetid, men den “vård” eller nattlig vakthållning som varje medborgare var skyldig att hålla, fanns till långt in på 1800-talet. År 1746 inrättades Brand- och försäkringscontoiret i Stockholm som försäkrade fast egendom och stödde stadens brandsäkerhet genom bidrag till bland annat vattenledningar och genom bättre försäkringsvillkor för stenhus.
År 1763, bara fyra år efter Mariabranden, stadfästes Stockholms brandordning som bland annat föreskrev att sten skulle brukas i möjligaste mån och eldfarliga byggnader skiljas från boningshus. Krav ställdes även på takbeläggning, vindar och utformning av eldstäder. Om vindar inreddes skulle man ha brandbotten på vindsbjälklaget och skorstensrensning skulle vara betryggande. Trots motstånd från byggherrar blev Stockholms brandordning en förebild för andra byggnadsordningar. År 1828 bildades Städernas allmänna brandstodsbolag. Bolagets styrelse hade sitt säte på Skeppsbron 20. Stockholms stads brandstodsbolag ”till försäkring av lös egendom som genom eldsvåda gott förlorad” grundades 1843.
År 1875 utkom en ny brandordning för Stockholms stad, som för första gången fick en yrkesbrandkår, föregångaren till dagens Storstockholms brandförsvar. Där bestämdes följande: "För elds dämpande under vanliga förhållanden och räddningsarbetes verkställande skall finnas en särskild, på militärisk fot ordnad, under befäl ställd och för ändamålet övad kår av minst hundra man förutom befäl och underbefäl". Stockholm skulle ha sju brandstationer, varav två huvudstationer, en på Norrmalm (Johannes brandstation, invigd 1878) och en på Södermalm (Katarina brandstation, invigd 1876) samt fem understationer eller vaktstationer, som låg på Södermalm (Maria brand- och polisstation), på Östermalm (Östermalms brandstation), på Kungsholmen (Kungsholmens brandstation), på Djurgården (Djurgårdens brandstation) och i Gamla stan (Rådstugans brandstation). Idag är Katarina brandstation världens äldsta fortfarande operativa station.
Bränder före 1600-talet miniatyr|Eldsläckning i Stockholm på 1500-talet, teckning av Ol. Magni. Stockholms stad har drabbats av många stora bränder. En av de äldsta dokumenterade bränderna härjade 14 april12 april, anger; Gamla Stockholm, (1882), s. 208, "... en fördervelig vådeld öfver staden Stockholm, att rådstugan tillika med större delen af staden afbrändes". 1297. Åren 1330, 1344, 1407, 1411, 1419, den 5 april 1445 (en tredjedel av staden brann, från Skomakareporten till Gråmunkegränd), 1458 och 1495 (en fjärdedel av staden brann), 1501 (danskarna tände på Stockholm, då femtio hus brann ned),Gamla Stockholm, (1882), s. 212 blev staden hemsökt av storbränder. Stadsbranden år 1407 vållades av ett blixtnedslag och påstås enligt vissa källor ha krävt ända upp mot 1 600 dödsoffer.Swea Rikes Historia, fjärde delen av Sven Lagerbring (1783) Vid denna eldsvåda förstördes bland annat Svartbrödraklostret.
Redan så tidigt som 1494 finns belägg för att stadsrådet i enskilda fall kunde påbjuda att ett visst hus skulle byggas i sten. Efter år 1501 fick överhuvudtaget inga trähus byggas innanför stadsmuren och 1552 skärptes detta så att trähusen i stadskärnan måste rivas och ersättas med stenhus. Det fanns dock fortfarande eldfarliga träbyggnader som uthus och bodar kvar inne på gårdarna.Dahlbäck (1987), s. 107
År 1555 uppstod en kvartersbrand på Stadsholmens västra sida utanför den nya stadsmuren och samtliga hus från Stora Gråmunkegränd till Kornhamnstorg brann. Det tog eld i tjära på den nybyggda befästningen längs strandkanten. Det innebar att man fick springa till östra sidan av Stadsholmen för att hämta vatten vilket försvårade släckningen.
Bränder på 1600-talet mini|Slottsbranden 1697, teckning av okänd konstnär.
Bland de första bränderna som blev upptakten till stadsplaneändringar i stor skala var Stora branden 1625 som ödelade sydvästra delar av Stadsholmen. Branden kom lös på kvällen den 1 september 1625 i ett hus längst ned vid Kåkbrinken och nådde ända upp till Västerlånggatans stenhus och ett tag var Tyska kyrkan hotad. Branden varade i tre dagar och förstörde en femtedel av dåvarande Stockholm.Friman m.fl. (2008), sida 19
Resultatet blev en ny stadsplan över det avbrända området och så småningom även för de av eldsvådan förskonade delarna på nordvästra Stadsholmen. Här anlades stadens första paradgata Stora Konungsgatan (nuvarande Stora Nygatan). Omdaningen anses vara Stockholms första reglering (se Stadsplanering i Gamla stan). Ett annat resultat av brandkatastrofen blev en skärpning av brandförebyggande åtgärder som innebar att brandmästare och rotemästare skulle besiktiga skorstenar och brädtak samt se till att husen hade den påbjudna släckningsutrustningen.Forsberg (2001), s. 37-38
Efter en brand år 1642 som ödelade delen öster om Brunkebergsåsen och förstörde 247 gårdar stadsplanerades denna del med Regeringsgatan som huvudgata. Det blev början till gaturegleringen under Clas Larsson Fleming i den stadsdel som numera heter Östermalm (se Stadsplanering i Stockholm). För att försvåra brandspridning skapades olika regler för att sätta press på tomtinnehavaren att bygga stenhus.Lundevall (2006), sida 31
En internationell uppmärksammad storbrand var Slottsbranden 1697. Den stora slottsbranden inträffade i den 7 maj 1697, då det gamla Slottet Tre Kronor totalförstördes i en eldsvåda, utom slottets då nyligen uppförda norra länga. Större delen av Sveriges gamla riksarkiv och kungliga bibliotek förstördes och slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. fick möjlighet att rita ett helt nytt Stockholms slott.
Bränder på 1700-talet mini|Klarabranden 1751. Okänd konstnär.
Trots alla försiktighetsåtgärder och nya bestämmelser fortsatte storbränderna i Stockholm. Omkring 200 hus brann ner på Norrmalm 1719. Katarinabranden 1723 förstörde 500 hus av stadens bebyggelse och Katarina kyrka på Södermalm. Natten till den 1 maj 1723 kom elden lös i Christian Hanssons kvarn i Maria Magdalena församling och spred sig österut, Katarina kyrkas kupol och torn störtade samman.
Katarinabranden 1723 var inte den enda kyrkbranden detta år. Natten mellan 14 och 15 maj rasade ett våldsamt oväder över Stockholm. Blixten träffade Sankt Jacobs kyrka (vid nuvarande Kungsträdgården) och Klara kyrka. Jakobs kyrkans torn brann och förstördes, Klara kyrka skadades lindrigt.
Den värsta branden som drabbade Stockholm var Klarabranden 1751 som utvecklades till en eldstorm och spred sig över Riddarfjärden till Södermalm. 221 gårdar blev totalförstörda och Klara kyrka skadades svårt. Det 1746 startade Brand- och försäkringscontoiret i Stockholm skulle betala ut cirka 784 000 daler i försäkringspengar, men man saknade pengar till hela beloppet. Endast en del av de drabbade husägarna hade försäkrat sina hus, varför totalkostnaderna för branden var betydligt högre än den av Brandcontoiret beräknade summan. En person som drabbades hårt av branden var bergsvetenskapsmannen och mineralogen Daniel Tilas. Även hans gård totalförstördes i katastrofen. I elden försvann inte bara hans hem utan även material som han samlat ihop under 20 års arbete och som skulle bli en svensk och en allmän mineralhistoria. Hans livsverk hade gått upp i rök. Det rådde panik i befolkningen; man misstänkte nämligen mordbrand – att branden var anlagd.Grandien (1968), sida 31
År 1759 drabbades staden igen av en brandkatastrof som hade samma omfattning som Klarabranden åtta år tidigare. I samband med Mariabranden 1759 i Maria Magdalena församling på Södermalm ödelades 300 hus och Maria Magdalena kyrka. Elden kom lös den 19 juli 1759 i en bagarstuga hos en fiskhandlare i Besvärsbacken (nuvarande Brännkyrkagatan) på Mariaberget. Vid tillfället rådde svår torka och det saknades släckvatten. Brandbefälen ansågs vara slöa, man beslöt att inte släcka hus som brann utan "mota elden med besked" längre bort.
Bränder på 1800-talet I takt med att allt fler hus byggdes i sten och att öppen eld inte användes längre för uppvärmning, belysning och matlagning samt att en yrkesbrandkår skapades upphörde stora stadsbränder mot slutet av 1800-talet. Men bränder i enskilda byggnader som palats, industrier och kyrkor hörde fortfarande till vanligheten. mini|Riddarholmsbranden 1802, målning av Carl Samuel Graffman. miniatyr|Mosebacke brand 1857, illustration i Ny Illustrerad Tidning. I bildmitt syns Södra Teatern. miniatyr|31 oktober 1878, Eldkvarn brinnerMålning av Gustaf Carleman. miniatyr|Löpsedel i Stockholms-Tidningen, 1899.
Riddarholmsbranden 1800-talet började med en häftig brand på Riddarholmen: Riddarholmsbranden 1802 som härjade den 15 november 1802. Branden startade tidigt på morgonen i Kammarrättens gamla hus (Cruuska palatset) och orsakades av en vaktmästares slarv vid eldning. Elden spred sig snabbt till södra sidan av huset och tände även taket på gamla Kungshuset (Wrangelska palatset). Vid branden förstördes bland annat det redan då närmare 300-åriga träsnittet Blodbadstavlan som förvarades i Kammararkivet i Wrangelska palatset.
Palatset Makalös