miniatyr|Grundaren Amelie Posse. Foto taget ca 1948. Tisdagsklubben var en svensk hemlig antinazistisk sammanslutning som grundades under andra världskriget av författaren Amelie Posse. Till klubbens verksamhetsområden hörde föreläsningar, diskussioner och påverkansarbete, men det främsta syftet var att förbereda för en motståndsrörelse vid en eventuell tysk ockupation. Många kända journalister, författare och politiker deltog i sammanslutningen, bland andra Ivar Harrie, Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg, Alva och Gunnar Myrdal, Ture Nerman, Bertil Ohlin, Marika Stiernstedt, Gustaf Stridsberg, Harald Wigforss och Anders Örne. Gemensamt var att de alla var övertygade antinazister och kritiska till den dåvarande samlingsregeringens eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, men i övrigt hade klubben en bred ideologisk bas med såväl socialistiska, liberala som konservativa medlemmar. Av taktiska skäl fick varken icke-nordiska utlänningar eller judar besöka mötena.
Klubbens första möte hölls den 9 april 1940, vilket råkade vara samma dag som Tyskland ockuperade Danmark och anföll Norge. Sammanträdena ägde rum på tisdagar, vilket gav klubben dess namn. De hölls på Smålandsgatan 20 i Stockholm, men klubben hade även filialer i Göteborg, Malmö och Uppsala. Klubben hölls hemlig på så sätt att allmänheten inte hade tillträde till mötena. Under hela dess existens var klubben övervakad av polisen och säkerhetstjänsten, och dess medlemmar avlyssnades och registrerades. Klubben var aktiv fram till april 1945, strax innan krigsslutet.
Bakgrund Amelie Posses upplevelser i Tjeckoslovakien Tisdagsklubbens grundare Amelie Posse föddes 1884 i Stockholm och tillhörde den grevliga ätten Posse. Hennes farfar Arvid Posse var svensk statsminister 1880–1883. Efter ett misslyckat äktenskap med juristen Andreas Bjerre gifte hon sig 1915 med den tjeckiske konstnären Oskar "Oki" Brázda. Paret bosatte sig i Rom där de engagerade sig i kampen för en självständig tjeckoslovakisk stat. Trots sitt stöd för ententen blev de som medborgare i Österrike-Ungern misstänkliggjorda i Italien och internerades på Sardinien. Efter krigets slut och Tjeckoslovakiens självständighetsförklaring fick paret 1925 köpa det medeltida godset Líčkov, cirka 8 mil väster om Prag, till ett förmånligt pris. Till slottet bjöd paret in konstnärer, intellektuella och politiska aktivister från Sverige, Tjeckoslovakien och övriga Europa. Däribland fanns de tjeckoslovakiska presidenterna Tomáš Garrigue Masaryk och Edvard Beneš samt prins Eugen, en god vän till familjen Posse och sedermera antinazistisk allierad till Amelie Posse. Hon trivdes i Tjeckoslovakien, men samtidigt blev situationen i landet allt mer orolig. Líčkov var beläget i Sudetenland, den del av landet som hade en tysktalande majoritetsbefolkning. Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 började allt fler av sudettyskarna förespråka annektering till Tyskland, och det nazistiska partiet Sudetendeutsche Partei bildades.
Pacifism miniatyr|Minnesmärke över Amelie Posses arbete för att rädda flyktingar under andra världskriget, beläget vid Posses gamla bostad på Rindögatan 44 i Stockholm. Amelie Posse var under denna period påverkad av pacifistiska strömningar. Hon blev 1933 god vän med radikalpacifisten Elin Wägner, då Posse tillbringade en tid på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad som gästföreläsare. Amelie Posse inspirerades av Wägners tankar och idéer. I juni 1935 skrev Posse artikeln "SOS – en kampsignal" som publicerades i Fogelstadgruppens tidning Tidevarvet. I artikeln varnade hon för Tysklands utveckling av kemiska vapen och att skyddsrum och källare inte skulle räcka åt alla om dessa vapen skulle användas i krig. Hon oroade sig också för att hennes två söner riskerade dödas i krig. Posse hade inget hopp om att männen skulle kunna säkra freden, utan vände sig istället till världens kvinnor att organisera motstånd. SOS-artikeln inspirerade Tidevarvet att den 3 augusti 1935 publicera en protest mot upprustningen med namnet "Kvinnornas vapenlösa uppror". Uppropet, som skickades ut i 80 000 exemplar med Posses artikel som bilaga, uppmanade kvinnorna att stå upp mot kriget, bland annat genom att vägra använda gasmasker och skyddsrum vid ett potentiellt gaskrig som protest mot detta systems ojämlikhet. Målet med uppropet var att genom samarbete med internationella kvinnoorganisationer få till en resolution till Nationernas Förbund. Denna mission misslyckades, även om Tidevarvsgruppen genom Amelie Posses kontakter lyckades få audiens med Tjeckoslovakiens nyblivna president Edvard Beneš. Han förklarade senare för Posse att han sympatiserade med uppropets ambitioner, men att det nazistiska hotet gjorde en tjeckoslovakisk nedrustning omöjlig. Hon blev alltmer av uppfattningen att ett krig var oundvikligt och började vackla i sin pacifistiska ställning. Posses pacifistiska period fick ett definitivt slut när hon i december 1935 mottog en check på en stor summa pengar. Hon förstod att någonting var fel och lyckades efter närmare undersökningar komma fram till att pengarna kom från den tyska legationens propagandaavdelning. Denna episod övertygade henne att pacifismen endast spelade nazisterna i händerna, och att det nazistiska hotet endast kunde besegras med vapen. Efter Münchenöverenskommelsen 1938, då Tjeckoslovakien tvingades ge Sudetenland till Tyskland, skilde sig Amelie Posse och Oki Brázda. Deras relation hade försämrats under ett antal år, och Amelie Posse visste också att hennes uttalade motstånd mot nazisterna gjort Gestapo intresserade av henne. Genom att skilja sig hoppades de att Oki Brázda skulle kunna behålla Líčkov vid en tysk ockupation. Hon flyttade till Prag där hon började hjälpa tjeckiska judar och antinazister att fly landet. I mars 1939 inledde tyskarna sin invasion av resten av Tjeckoslovakien. Genom en vän som arbetade på tjeckiska utrikesdepartementet fick Amelie Posse nys om invasionen i förtid, och hon började förbereda sin flykt. Posse var inte längre svensk medborgare men genom sin vänskap med prins Eugen lyckades hon snabbt inleda en process för att återfå sitt medborgarskap. I början av april 1939 anlände hon i Stockholm efter 20 år på kontinenten. Under samma period fick hennes söner Slávo och Jan uppehållstillstånd i Sverige. Även i Sverige engagerade Posse sig i de tjeckoslovakiska flyktingarnas sak och mot nazismen. Strax innan hon lämnade Prag blev Posse svenskt ombud för Nansenhjälpen, en flyktingorganisation startad av norrmannen Odd Nansen som engagerade sig i att hjälpa statslösa flyktingar i Centraleuropa. Hon deltog bland annat i en kampanj för att Sverige skulle inrätta transiteringsläger för judiska flyktingar, och förde förhandlingar med utrikesminister Rickard Sandler och socialminister Gustav Möller om att ta emot ett hundratal personer. Denna aktion omöjliggjordes dock av krigsutbrottet.
Brun Marin miniatyr|Satirteckning över transportförbudet för Trots Allt!, gjord av Ivar Starkenberg. Amelie Posses son Slávo Brázda blev 1939 informerad av en vän till Posse om misstänkt nazistisk aktivitet på Bellmansgatan i Stockholm. Han bröt sig in och fann där bland annat nazistiska föreningsmärken, armbindlar med hakkors, batonger, patronhylsor och diverse handlingar. Handlingarna visade sig innehålla medlemsregister för nazistpartiet Svensk socialistisk samling (SSS) samt beskrivningar av en rörelse av nazistiska celler inom den svenska marinen. Rörelsen kallade sig "Brun Marin – Flottans framtid" och fanns representerad i såväl Stockholm, Göteborg, Malmö och Karlskrona. I Stockholm leddes Sektion Skeppsholmen av högbåtsman Emanuel "Manne" Fornander. Svenska marinen var vid denna tid starkt tyskvänlig, något som bland annat visade sig då marinchefen Fabian Tamm tillsammans med andra officerare samt representanter från Svensk-tyska föreningen och Samfundet Manhem medverkade i den svenska delegation som uppvaktade Adolf Hitler på hans 50-årsdag 1939. Posse bestämde sig för att lämna kopior av handlingarna Slávo hittat till överståthållare Torsten Nothin, vars närmste man Eric Hallgren var chef över Allmänna säkerhetstjänsten, föregångaren till Säpo, samt statsråd Gustav Möller, som i egenskap av socialminister var landets högsta polisinstans. Trots de uppseendeväckande uppgifterna upplevde Slávo och Amelie inget gensvar från polisen. Istället publicerades delar av Slávos material i Ture Nermans tidning Trots allt! den 20 och 27 april 1940 med titeln Sveriges Flotta Förråddes. Nerman kastade också misstankar mot höga marinofficerare, däribland amiralen Hans Simonsson som beskrevs som "utpräglad sympatisör till Nazi-Tyskland". Även amiralen Claes Lindsström, som 1937 medverkade i den officersdelegation som besökte nazistpartiets partidagar i Nürnberg, pekades ut som nazistsympatisör. Som konsekvens av publiceringen om Brun Marin åtalades Ture Nerman för landsförrädisk verksamhet. Han friades, men spridningen av Trots Allt! begränsades genom transportförbud. Anklagelserna mot Simonsson och Lindsström stärktes efter kriget av kommendörkaptenen tillika tisdagsklubbsmedlemmen Emil Boldt-Christmas, som i sin bok Voro vi neutrala även anklagade Fabian Tamm och Anders Forshell, marinattaché i Berlin 1938–1942, som tysksympatisörer. Enligt Boldt-Christmas hade Tamm, Simonsson och Lindsström även varit initiativtagare till att tyska ubåtsofficerare utbildats vid det svenska ubåtsvapnet 1932, trots det faktum att Tyskland enligt Versaillesfördraget förbjöds ha ubåtar. Han lyfte även marinchef Tamms personliga vänskap med den tyska storamiralen Erich Raeder, och menade att särskilt Simonsson uttryckt "sympatier icke blott för den tyska saken utan även för nationalsocialismen som ideologi". På grund av sina anklagelser överfördes Boldt-Christmas 1946 till avgångsstat, vilket innebar att han fick lön utan att arbeta fram till sin pensionering.
Antinazistiska organisationer Under 1930- och 40-talen fanns en rad antinazistiska organisationer i Sverige. Deras syfte, ideologiska bas och effekt varierade, samtidigt som medlemskapen överlappade med varandra. En av de första var Föreningen Kulturfront, som bildades 1935 som en utpräglat antinazistisk organisation som även gav ut en tidning. Enligt tidens idé om folkfronter för att stå emot fascismen bestod föreningen av både socialdemokrater och kommunister. De ideologiska skillnaderna visade sig dock för stora och Kulturfront splittrades 1938 på grund av meningsskiljaktigheter kring Stalins utrensningar i Sovjetunionen. En ny organisation med namnet Antifascistisk samling bildades kort därefter. Antifascistisk samling fick snabbt spridning och hade i maj 1939 totalt 25 000 medlemmar över hela landet. Likt Föreningen Kulturfront var den tydligt vänsterbetonad och bestod av socialdemokrater, syndikalister samt kommunister. De lyckades lägga åsiktsskillnaderna åt sidan fram till november 1939, då Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland undertecknades. De Moskvatrogna kommunisterna uteslöts och återstoden bildade Förbundet kämpande demokrati. Kämpande Demokrati leddes av tidningen Trots allt!:s grundare Ture Nerman, och hade täta band till tidningen. Likt Antifascistisk samling vände de sig främst till arbetare. Av de antinazistiska organisationerna under kriget lyckades Förbundet Kämpande Demokrati bäst sett till medlemstal och bildandet av filialer ute i landet. Som mest hade förbundet över 2 000 medlemmar i 25 lokalavdelningar.
En annan organisation var Samfundet Nordens Frihet. Nordens Frihet bildades som en reaktion av finska vinterkriget och var tätt sammanlänkad med Finlandskommitén som organiserade det militära stödet till Finland. Under vinterkriget var Nordens Frihet en tydligt högerpräglad organisation där även en del nazister inräknades. Efter invasionen av Norge och Danmark 9 april ändrades föreningens syfte och medlemssammansättning då de mer pronazistiska elementen försvann. Nordens Frihet gav även ut en tidning med Harald Wigforss som chefredaktör.