Munspel eller ibland munharmonika är ett instrument med genomslående metalltungor som, till skillnad från harmonium och dragspel, saknar klaviatur eller knappar. Istället blåses och sugs munspelet med munnen. Munspelet förknippas numera kanske mest med blues men är också vanligt i västerländsk folkmusik och folklig musik från olika håll, rock (ofta av den bluesigare varianten), country och ibland även i klassisk musik och pop. Munspelet finns även i nordisk folkmusik, även om det tillsammans med dragspelet ofta ansetts mindre "fint" än till exempel fiol och nyckelharpa.
De tungor som åstadkommer ljudet är av mässing, koppar eller rostfritt stål och sitter fast i ena änden över en springa där luften kan strömma från och förmå tungan att vibrera. Munspelets munstycke är försett med hål, och den spelande väljer några av dessa att blåsa luft genom med hjälp av läppar och tunga. Varje hål hör ihop med en, två eller ett fåtal metalltungor. Oftast monteras två metalltungor vända åt olika håll vid samma luftspringa, så att samma hål ger olika toner vid in- och utandning.
Det diatoniska munspelet Det diatoniska munspelet är den typen av munspel som är känd på flest platser. Det är också en tämligen gammal konstruktion. Det har tio hål, vilket ger den spelande en repertoar av 19 olika toner - två för varje hål, minus en ton som förekommer på två ställen. På ett munspel stämt i C är tonerna placerade så här: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
utandning |C |E |G |C |E |G |C |E |G |C | inandning |D |G |B |D |F |A |B |D |F |A |
Mellan de C som erhålls på utandning i det första och det sista är det tre oktaver. Trots detta finns det bara en hel durskala på munspelet, mellan hål 4 och 7. Hålen till vänster, som ger lägre toner, kretsar kring de toner som ingår i C-durstonika och dominant, ackorden C dur och G dur. Detta tillåter den spelande att spela dessa ackord under melodin genom att blockera oönskade toner med tungan. De viktigaste tonerna, C E och G, spelas på utandning medan de mindre viktiga tonerna D B F och A spelas på inandning.
Temperering Diatoniska munspel tempereras olika beroende på om de är tänkta att användas till spelande med en not i taget eller ackordspel och i vilken eller vilka positioner ackorden ska spelas i. Till exempel används ren stämning, liksvävande temperatur och andra varianter.
Spelteknik
Snörpmetoden För att spela en ton i taget kan snörpmetoden användas. För att göra detta så snörps munnen ihop som vid en vissling så att hålet som blir kvar mellan läpparna endast täcker ett hål på munspelet. För att få så fyllig ton som möjligt ska munspelet så långt in i munnen som möjligt utan att fler hål i munspelet börjar täckas av hålet mellan läpparna.
Tungblockeringsmetoden Metoden kan användas på olika sätt, men grunden är att hålet mellan läpparna görs större än i snörpmetoden, så att flera hål på munspelet täcks. De hål som luften inte ska passera igenom täcks över genom att lägga tungspetsen mot dem. Tungblockering ger fler möjligheter att skapa musikaliska effekter än snörpmetoden.
Oktaver Oktaver spelas genom att tungan blockerar mellanliggande hål. Till exempel genom att låta hålet mellan läpparna täcka hål 1, 2, 3 och 4, medan tungspetsen stoppar luften genom hål 2 och 3. Fungerar i den positionen både på ut- och inandning. none|thumb none|thumb|Oktaver C D E på C-munspel
Tungslag (slaps) Tungslag spelas genom att först låta luften gå igenom flera hål, för att sedan täcka till flera av dem genom att slå ner tungan på dem. Till exempel genom att låta hålet mellan läpparna täcka hål 1, 2 och 3, så att alla de tre tonerna hörs. Sedan slås tungspetsen ner över hål 1 och 2 och hålls kvar där, så att endast hål 3 låter. none|thumb|Steg 1 none|thumb|Steg 2 none|thumb|Tungslag
Tungdrag (pulls) Tungdrag spelas genom att med tungan först täcka över alla hål som ryms inom hålet mellan läpparna och sedan snabbt dra bort tungan. Till exempel kan hålet mellan läpparna täcka hål 1, 2 och 3 samtidigt som tungan täcker hål 1 och 2 så att endast tonen i hål 3 hörs. Sedan flyttas tungan snabbt över så den även täcker hål 3, för att därefter snabbt dras bort. none|thumb|Steg 1 none|thumb|Steg 2 none|thumb|Steg 3
none|thumb|Tungdrag none|thumb|Exempel på vilken effekt en kombination av tungslag och tungdrag ger.
Tungfladder (flutter) Tungfladder spelas genom att spela en ton och sedan snabbt låta tungan variera mellan att täcka och inte täcka flera av hålen till vänster. none|thumb|Tungfladder
Dippning (dip) Att "dippa" innebär att ett hål initialt spelas med böjd ton för att mycket kort därefter släppas upp till den oböjda tonen. Shake Spelas genom att snabbt alternera mellan två toner flera gånger, till exempel med en inandning på 4:an och 5:an. Kan inledas med en dipp.
Cupping Spelas genom att sätta ihop händerna bakom munspelet så att en lufttät grotta bildas. Sedan släpps högerhanden ut så att en öppning till grottan skapas. När detta upprepas så uppstår en slags oa-oa-effekt.
Dubbelton Spelas genom att spela två toner samtidigt. Till exempel inandning på 3:an och 4:an, eller 4:an och 5:an.
Tonböjning Förutom de 19 toner som munspelet erbjuder i sig självt kan den spelande genom rätt teknik uppnå andra toner. Detta görs främst genom att justera tungans position i munnen, kan jämföras med hur förändring av ton sker vid vissling. Tekniken kallas att böja tonerna, en term som är lånad från gitarristerna som bokstavligt talat böjer sina strängar för att åstadkomma små förändringar i tonhöjd. Genom att böja tonerna kan den spelande åstadkomma alla toner på durskalan. När man böjer en sträng på en gitarr får man en något högre ton, men en ton som böjs på ett munspel ger en lägre ton. Böjningen brukar vara viktig i blues- och rockmunspel på grund av det själfulla ljud som då skapas. Tekniken skapar också det glissando som är typiskt för munspelande i blues och countrymusik.
Överblåsning På 1970-talet skapade tekniken överblåsning på munspel. Genom överblåsning och böjning kan en munspelare spela alla toner på den kromatiska skalan på ett vanligt diatoniskt munspel. Tack vare denna teknik har det diatoniska munspelet hittat in i nya genrer såsom jazz. Överblåsningen är en svår teknik. Det går att överblåsa på alla diatoniska munspel, men många använder munspel som konstruerats för att underlätta överblåsning. Detta görs främst genom att justera avstånden mellan de olika komponenterna inne i munspelet. Det är fullt möjligt att använda tekniken för att använda samma munspel i alla olika tonarter, men förutom att tekniken är svår låter överblåsning annorlunda än den vanliga tonen. Det är därför inte så vanligt att göra så.
Tonböjningsschema En del hål kan böjas i flera halvtonssteg. Hur många halvtonssteg som är möjliga att böja till på ett hål avgörs av tonavståndet mellan utandningstonen och inandningstonen. heltonsböjning Bb ½-tonsböjning Eb| Gb| B utandning C | E | G | C | E | G | C | E | G | C
hål 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10
inandning D | G | B | D | F | A | B | D | F | A ½-tonsböjning Db| Gb| Bb| Db Ab heltonsböjning F | A 1½-tonsböjning Ab
Att korsa munspelet
Förutom att spela munspelet i den tonart det ursprungligen är konstruerat för, kan man spela i andra tonarter dock i andra modaliteter. På ett C-munspel kan man spela i dorisk D eller mixolydisk G. Genom att dessutom böja toner kan man spela i mixolydisk E. Terminologin kring detta rör sig om olika positioner och är utvecklad av bluesmunspelare, och används flitigast i de kretsarna. Det finns flera positioner utöver de tämligen vanliga som listas nedan, men de har ingen enhetlig terminologi.
Den första positionen eller straight harp är att spela på munspelet i den durskala som det från början är byggt för. Den andra positionen eller cross harp är att spela den skala som börjar på originaltonartens femte ton. Om man inte alls böjer tonerna ger denna position en mixolydisk skala mellan inandning i hål två och utandning i hål 6. Genom att böja inandningstonen i hål tre kan munspelaren erhålla en låg ters, eller blå ters. På detta sätt kan man använda ett C-munspel för att spela i mixolydisk G, eller i G moll. Bluesspelare spelar också gärna en tritonus i denna position, genom att böja inandningstonen i det fjärde hålet. Den tredje positionen eller slant harp är att spela på den skala som börjar en helton ovanför ursprungstonartens grundton. Detta ger en dorisk skala mellan utandningstonerna i fjärde och åttonde hålet, fast böjningar och överblåsningar ger den spelande fler möjligheter. Bluesspelare använder gärna en tritonus som de får genom att böja inandningstonen i det sjätte hålet.
Tolkningsmöjlighet:
Med ett C-Diatonsikt munspel (1:a position Straight-) kan man också spela i Mixolydisk G (2:a position Cross-) (tänk "2nd G"-in) eller Dorisk D (3:e position Slant-)
2:a position: Skala börjar på Originaltonartens (C) 5:e ton = G (In 2 → Ut 6 = G G B C D E F G, in-ut-in-ut...)
Ren G Mixolydisk: 1G - 2A - 3B ^ 4C - 5D - 6E ^ 7F - 8G (Durskala med Liten 7: F istället för F#)
3:e position: Skala börjar en helton ovanför Originaltonartens 2:a ton = D dorisk (In 4 → In 8 = D E F G A C B E D, in-ut-in-ut...)
Ren Dorisk: 1D - 2E ^ 3F - 4G - 5A - 6B ^ 7C - 8D (Mollskala med Stor 6: B istället för Bb)
Slutsats: För att spela rena skalor måste munspelaren andas annorlunda än bara "in-ut-in-ut..."
Specialstämda munspel
Det finns ett flertal kommersiella varianter av specialstämda munspel. En av de mer kända är den som kallas Melody Maker. Den utformades och marknadsfördes av Lee Oskar, och underlättar för munspelare vana vid att spela cross harp, som främst lämpar sig för en mixolydisk skala, att spela i en vanlig durskala.
En munspelare kan också själv stämma om sitt munspel, genom att försiktigt repa metalltungorna. Man kan stämma tonen både uppåt och nedåt. Vissa munspelare använder denna typ av modifieringar flitigt på sina munspel. Ett välkänt exempel är munspelssolot i låten On the road again med gruppen Canned Heat.
14-håls diatoniska munspel
Det finns ett 14-håls diatoniskt munspel från firman Hohner, Hohner Marine Band 365/28, som skiljer sig en del från vanliga diatoniska munspel. Förutom att det har 14 hål har det allmänt större dimensioner än vanliga munspel. C-spelet ligger en oktav lägre än på ett vanligt diatoniskt munspel. G-modellen liknar ett vanligt G-spel, men har ett utökat högre register.
Spelet är anpassat för att man lätt ska kunna böja inandningstonerna på hål fyra till sex, och utandningstonerna på hål åtta till fjorton.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
utandning: |C |E |G |C |E |G |C |E |G |C |E |G |C |E | inandning: |D |G |B |D |F |A |B |D |F |A |B |D |F |A |
Kromatiska munspel
Det finns ett flertal konstruktioner som marknadsförs som kromatiska. En konstruktion som är vanlig i Asien har tonerna placerade som de svarta och vita tangenterna på ett piano. Den konstruktion som anses bäst i väst är den har en knapp som kan höja alla toner ett halvt tonsteg. På ett typiskt kromatiskt munspel placeras tonerna vanligen i en oktavskala som är identisk med hål fyra till sju på ett klassiskt diatoniskt munspel, fast upprepat efter varandra i högre oktaver. Denna layout är främst lämpad för solospel, inte för ackord och komp.
Kromatiska munspel har vanligen , 14 eller 16 hål. De finns i ett flertal tonarter, men eftersom det kromatiska spelet är anpassat för att kunna spelas i alla tonarter håller sig de flesta till C-spel. På ett tenor-C-spel ligger tonerna som följer (tänk på att b# är samma ton som C, och E# samma ton som F.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
utandning: |C |E |G |C |C |E |G |C |C |E |G |C | inandning: |d |f |a |b |d |f |a |b |d |f |a |b |
med knappen intryckt (enharmoniskt):
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
utandning: |C#|F|G#|C#|C#|F|G#|C#|C#|F|G#|C#| inandning: |d#|f#|a#|c|d#|f#|a#|c|d#|f#|a#|c|