För arten durian, se Durio zibethinus
Durian är den ätbara frukten av flera trädarter som tillhör släktet Durio. Frukterna är mycket använda och uppskattade i Sydostasien, och kallas där "frukternas konung". Frukterna utmärker sig för sin storlek, unika doft och sina tjocka skal som skyddas av taggar. Frukten kan bli upp till 30 centimeter i diameter och väger vanligtvis ett till tre kg. Dess form kan vara allt från avlång till rund, färgen på skalet grön till brun och köttet blekgult till rött, beroende på art.
Träd förekommer naturligt i Brunei, Indonesien och Malaysia, och dess frukter har varit kända i västvärlden i ungefär 600 år. Det finns 30 kända arter i släktet, av vilka åtminstone nio producerar ätbara frukter och av dessa finns det hundratals olika sorter. Fruktköttet avsöndrar en speciell doft som är stark och genomträngande, även när skalet är helt. En del anser att fruktköttet är väldoftande, medan andra finner aromen överväldigande och obehaglig. Doften har lett till att frukten har bannlysts från vissa hotell och från kollektivtrafik i Sydostasien. Den brittiske naturhistorikern Alfred Russel Wallace beskrev under 1800-talet durianfruktköttet som en "smakrik kräm med stark smak av mandel". Av de ätbara arterna konsumeras fruktköttet vid olika mognadsgrader och används som ett stort antal olika aptitretare och sötsaker i de sydostasiatiska köken. Fröna kan också ätas när de har tillagats.
Stinkfrukt (Durio zibethinus) är den enda art som finns tillgänglig på den internationella marknaden. De övriga säljs i sina hemländer.
Kännetecken och ekologi miniatyr|Ett ungt durioträd. Vissa arter kan bli upp till 50 meter höga.|317x317px Durianträd är stora, upp till 25–50 meter höga, beroende på art. Löven är städsegröna, ovala till avlånga och 10–18 centimeter långa. Blommorna, som alla har foderblad och fem (då och då fyra eller sex) kronblad, växer i klungor om tre till 30 blommor på stora grenar och direkt på stammen. Blommorna är stora och mycket innehållsrika på nektar. Träden har en eller två blom- och fruktperioder varje år, som infaller olika beroende på art, odlare och plats. Ett typiskt durioträd får frukt efter fyra till fem år. Frukten kan hänga från alla kvistar och mognar drygt tre månader efter pollinering. Frukten kan bli upp till 30 centimeter lång och 15 centimeter i diameter, och väger vanligtvis mellan ett och tre kilogram. Formen varierar från avlång till rund, och färgen på skalet från grönt till brunt. Fruktköttet varierar från blekgult till rött, beroende på art. Eftersom arterna pollineras öppet finns det en anmärkningsvärd mångfald vad gäller frukternas färg och smak, mängden fruktkött och kärnor samt trädets fenologi. Bland de trettio kända arterna i släktet producerar nio av dem ätbara frukter: D. zibethinus, D. dulcis, D. grandiflorus, D. graveolens, D. kutejensis, D. lowianus, D. macrantha, D. oxleyanus och D. testudinarum. Dock har inte frukt från alla kända arter samlats in eller blivit ordentligt studerade, så andra arter med ätbara frukter kan existera. Arterna liknar jackfrukten något, även om de inte är besläktade.
Blommorna avger en tung, sur och smörig doft vilket är typiska kännetecken för blommor som pollineras av olika sorters nektar- och pollenätande fladdermöss. Enligt studier gjorda i Malaysia under 1970-talet pollineras durian nästan uteslutande av olika sorters flyghundar. Studier gjorda 1996 visade dock att två arter, D. grandiflorus och D. oblongus, pollineras av spindeljägare i fågelfamiljen (Nectariniidae), och att arten D. kutejensis pollinerades av jättehonungsbin.
Stinkfrukt är den enda arten som kommersiellt odlas i stor skala och som är tillgänglig till försäljning utanför sitt naturliga växtområde.
Etymologi Trivialnamnet durian kommer från det malajiska ordet duri som betyder "törne", tillsammans med suffixet an, som i malajiskan bildar ett substantiv. Stinkfruktens artepitet zibethinus härleds från den indiska civetten (Viverra zibetha).
Arter
Durio zibethinus - Stinkfrukt Durio dulcis Durio grandiflorus Durio graveolens Durio kutejensis Durio lowianus Durio macrantha Durio oxleyanus Durio testudinarum Durio acutifolius Durio affinis Durio beccarianus Durio bukitrayaensis Durio burmanicus Durio carinatus Durio crassipes Durio excelsus Durio griffithii Durio kinabaluensis Durio lanceolatus Durio lissocarpus Durio macrolepis Durio macrophyllus Durio malaccensis Durio mansoni Durio oblongus Durio pinangianus Durio purpureus Durio singaporensis Durio wyatt-smithii
Sorter miniatyr|höger|Frukter av olika sorters durian har vanligtvis skilda färger. De två sorterna på bilden har exempelvis inte samma färg, trots sitt nära släktskap.|241x241px miniatyr|Blommorna är vanligtvis slutna under dagen.|vänster|220x220px
Flera duriansorter har under en lång tid förökats genom vegetativ kloning i Sydostasien. Tidigare odlades träden med blandningar av frön från träd med finare frukter, men förökas numera huvudsakligen genom ympning från knoppar eller utlöpare och dylikt. Olika sorter kan skilja sig från varandra till viss grad, bland annat i formen på frukt och taggar. Alla sorter är inte lika uppskattade av konsumenterna, vilket har lett till stora prisskillnader.
De flesta sorterna har dels ett vanligt namn dels ett kodnamn som börjar med ett "D". Bland populära sorter kan Kop (D99, thai: กบ, ), Chanee (D123, thai: ชะนี, ), Berserah (alternativt Tuan Mek Hijau) (D145, thai: ทุเรียนเขียว, ), Kan Yao (D158, thai: ก้านยาว, ), Mon Thong (D159, thai: หมอนทอง, ), Kradum Thong (thai: กระดุมทอง, ) nämnas, samt D24 och D169 som inte har något vanligt namn. Varje sort har sin egen smak och doft. I Thailand finns det över 300 sorter av stinkfrukt. Chanee har den mest uppskattade grundstammen på grund av dess motståndskraft mot bladmögel. Bland alla sorter i Thailand odlas bara fyra sorter i stor kommersiell skala: Chanee, Kradum Thong, Mon Thong och Kan Yao. I Malaysia finns det fler än 100 registrerade sorter och flera av de större sorterna har identifierats vid tävlingar som hålls vid den årliga malaysiska jordbruks- och hortikulturfestivalen. I Vietnam har flera av de största sorterna kommit fram på samma sätt. En nyligen upptäckt populär sort är Cat Mountain King.
Den thailändske regeringsvetenskapsmanen Songpol Somsri har fram till år 2007 korsat mer än 90 olika sorter för att få fram Chantaburi nr. 1, en sort utan den karaktäristiska doften, vilken väntar på ett sista godkännande från det lokala jordbruksministeriet. En annan hybrid, Chantaburi nr. 3, utvecklar sin lukt ungefär tre dagar efter att frukten plockats, vilket tillåter en luktfri transport samtidigt som frukten när den når konsumenten ger ifrån sig den karaktäristiska lukt som så många uppskattar.
En naturlig tagglös variant av durian som växer vild i Davaoregionen i Filippinerna upptäcktes under 1960-talet. Frukterna från denna art saknade också taggar. Då fruktens taggar utvecklas medan den mognar kan man skapa tagglösa frukter artificiellt genom att ta bort de små taggarna från omogna frukter.
Utbredning, odling och tillgänglighet miniatyr|vänster|Ett durianstånd i Singapore Durianträd ursprungliga utbredningsområde omfattade Indonesien, Malaysia och Brunei. Det är dock omdiskuterat huruvida durianträd ursprungligen även växte i Filippinerna, eller om det introducerats dit. Idag växer durian också i andra områden med liknande klimat. Den kräver tropiskt klimat, och utbredningsområdet upphör där den genomsnittliga dagstemperaturen går under 22 grader celsius.
Centrum för durianträd utbredningsområde ligger på Borneo, där de ätbara arterna stinkfrukt (D. zibethinus), D. dulcis, D. graveolens, D. kutejensis, D. oxleyanus och D. testudinarum säljs på lokala marknader. I vissa områden odlas specifika arter beroende på den lokala uppfattningen om vilka som smakar bäst. Exempelvis odlas inte stinkfrukt i Brunei utan istället D. gravoleons, D. kutejensis och D. oxleyanus och dessa arter ger, tillsammans med arter som D. testudinarum och D. dulcis, en rik genetisk variation.
miniatyr|höger|Frukter som säljs i nätpåsar från en frys på en marknad i Kalifornien Även om frukten inte ursprungligen växte i Thailand är landet en av de största exportörerna av frukten. 1999 odlade landet 780 000 ton durian, jämfört med världens totala skörd på 1 400 000 ton. Av de 780 000 ton durian som odlades exporterades 111 000 ton. Malaysia och Indonesien odlade under samma år ungefär 265 000 ton durian var, av vilka Malaysia exporterade 35 000 ton. Chanthaburiprovinsen i Thailand håller varje år i maj Världsdurianfestivalen (World Durian Festival). Provinsen står ensam för hälften av Thailands årliga produktion av durian. I Filippinerna produceras den största mängden durian i Davaoregionen. Kadayawanfestivalen firas varje år i staden Davao till durians ära. Andra länder där frukten odlas är bland andra Kambodja, Laos, Vietnam, Myanmar, Indien, Sri Lanka, Papua Nya Guinea, Madagaskar och Singapore, samt områdena Västindien, Florida, Hawaii, Polynesien, Hainan och norra Australien. miniatyr|vänster|Fruktkött från durian som paketerats för försäljning, tillsammans med en blottad kärna Durian introducerades till Australien under det tidiga 1960-talet och började odlas under 1970-talet. Över 30 kloningar av stinkfrukt och sex andra durioarter har därefter introducerats i landet. Kina är den största importören, med 65 000 ton importerad frukt 1999, följt av Singapore med 40 000 och Taiwan med 5 000 ton. Samma år importerade USA 2 000 ton, mestadels frusen, frukt, och Europeiska gemenskapen importerade 500 ton.
Durian är en säsongsbetonad frukt, till skillnad från andra tropiska frukter som papaya som finns tillgänglig året om. På halvön som utgörs av Malaysia och Singapore odlas frukten vanligtvis mellan juni och augusti, vilket är samtidigt som mangostanfrukten. Jämfört med andra frukter är durian relativt dyr. Exempelvis har den stora efterfrågan på sorter av hög kvalitet, såsom D24, Sultan och Mao Shan Wang resulterat i genomsnittliga återförsäljningspriser på mellan 5 och 10 amerikanska dollar per kg. Då en genomsnittlig frukt väger runt 1 ½ kg kostar en frukt därför mellan 8 och 15 amerikanska dollar. Den ätbara delen av frukten utgör dock bara 15–30 procent av fruktens totala storlek. I Singapore kan konsumenter betala priser på upp till 50 dollar för en handfull frukter vid ett enda köptillfälle. Under fruktens högsäsong kan frukten hittas i de flesta japanska snabbköp, medan den i västvärlden till största del säljs på asiatiska marknader.
Smak och doft miniatyr|höger|upright|Skylt som förbjuder durian i Singapores tunnelbana
Fruktens ovanliga doft och smak upplevs väldigt olika av olika människor, och varierar från stor uppskattning till djup avsmak. 1856 skrev den brittiska naturalisten Alfred Russel Wallace en ofta citerad beskrivning av fruktens smak, som lydde:
Medan Wallaces varningar om att en mogen frukts doft till en början är "verkligen oangenäm", har senare beskrivningar av västerlänningar varit mer målande. Den brittiska författaren Anthony Burgess skrev att äta durian är som att äta blancmangepudding på toaletten. Kocken Andrew Zimmern jämför smaken med genomruttna, mosade lökar. Video från Youtube. Hämtad 12 oktober 2009 Anthony Bourdain beskriver frukten som "Dess smak kan bara beskrivas som.. obeskrivbar, något du antingen kommer älska eller hata. ... Din andedräkt luktar som om du har kysst din döda mormor med tungan." Video från Youtube. Hämtad 12 oktober 2009. Rese- och matskribenten Richard Sterling säger: miniatyr|vänster|Svavelväte, en av de kemiska föreningar som kan vara anledningen till fruktens speciella doft. Andra jämförelser har gjorts med civetter, avloppsvatten, gammal spya, skunk och använda topsar.