350px|miniatyr|Projekt till reglering och utvidgning av Landskrona till fästningsstad upprättat av Erik Dahlbergh 1680. Planen genomfördes aldrig. Stadsplanering i Sverige på ett organiserat sätt tog sin början under 1600-talets första hälft. Genom militära framgångar i trettioåriga kriget hade Sverige fått en ledande ställning i Nordeuropa och en uppryckning av stadsväsendet sågs som en förutsättning för att landet skulle kunna uppfylla sin stormaktsroll, både administrativt och med ett imponerande yttre. Inte mindre än 50 städer grundades därför under denna tid.
Nästa stora fas för stadsplanering och stadsutveckling kom med början av den industriella revolutionen. Befolkningstalen i städerna ökade kraftigt igen. Det krävdes en övergripande planering för att kunna tillgodose städernas behov av bostäder, skolor, sjukhus, fängelser, fabriker och den nya infrastrukturen i form av järnvägar, vattenverk, gas- och elektricitetsverk. Uppgiften att formulera en sådan övergripande plan för Stockholm gick till Albert Lindhagen och hans planförslag antogs 1874.
Den tredje omfattande perioden för städernas expansion och omdaning började efter andra världskriget, när rekordåren med en lång högkonjunktur för Sveriges exportindustri gav landet ekonomiska förutsättningar för att finansiera stadsbyggnadsprojekt som Norrmalmsregleringen i Stockholm och miljonprogrammet i hela landet.
Trots att medeltida städer som Stockholm och Visby inte i förväg hade planerats vid ritbordet så fick man aldrig bygga helt utan regler. Sedan mitten av 1300-talet hade städernas byggnadsväsen reglerats genom byggningabalken i Magnus Erikssons stadslag. Idag regleras stadsplanering och byggandet genom Plan- och bygglagen där alla berörda ges möjlighet att yttra sig.
Medeltidens städer och stadsgrundningar Det formella begreppet "stad" började användas i Sverige på 1200-talet, efter tyskt mönster. Även dessförinnan har det funnits stadsliknande samhällen i Sverige; till exempel Birka.
De äldsta fortfarande existerande svenska städerna är Sigtuna och Lund, den senare i dåtidens Danmark. Båda grundades på 900-talet. Sigtuna anlades på 970-talet efter en fastslagen plan med tomter placerade utefter en centralgata.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Sigtuna) Under 1000-talet växer ett flertal nya städer upp runt om i Sverige, många blir tidigt biskopssäten: Gamla LödöseNationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Lödöse), VästeråsDet medeltida Dalarna & Västmanland, Jonas M. Nordin. 2009 s. 126–28, Skara med flera. Ganska lite är känt i vilken grad någon planering förekom vid dessa städers grundande. Undersökningar av Nyköpings äldsta stadslager från början av 1100-talet visar dock att man här lagt ut likformiga rektangulära tomter från en huvudgata ned mot Nyköpingsån.Medeltida kulturlager vid åbrinken: Södermanland; Nyköpings socken; Kvarteret Åkroken 4; RAÄ 231, Arkeologisk förundersökning
Medeltidernas städer låg i allmänhet i nära anslutning till större vattendrag, sjöar, havet eller flodmynningar, eftersom transporter av personer och varor huvudsakligen gick på vattnet. Det var därför naturligt att bosätta sig och anlägga städer i områden där vatten- och landkommunikationer möttes.Hall (1997), sida 51 Exempel på detta är flera städer kring Mälaren, vilka fungerade som omlastningsplatser för malmen från Bergslagen mot Stockholm. Stockholm hade i sig ett idealiskt läge mellan Mälaren och Östersjön. De städer som enbart hade landförbindelser fick under medeltiden ringa betydelse. Ett undantag var Lund, som trots sitt läge inåt landet fick en ledande ställning. Orsaken till att Lund utgjorde ett undantag är inte riktigt klarlagd, men förmodligen var kyrkan avgörande för Lunds utveckling under medeltiden.Hall (1997), sida 53
I några av Sveriges städer finns fortfarande större sammanhängande delar av medeltidens bebyggelse bevarade, som i Visby och i Gamla Stan i Stockholm. Här kan man studera den medeltida stadsplanen. Gamla Stan, eller Stadsholmen, var inte "planerad" utan hade vuxit fram utifrån naturliga, topografiska förutsättningar. Det medeltida Stockholm med sina smala vattugränder och kvarter var på detta vis unikt i Europa; inga motsvarande exempel finns.Hall (1999), sida 31 Även Visby visar en stadsstruktur som uppstod efter geografiska förutsättningar och inte enligt en i förväg planerad reglering; speciellt trafiksambandet mellan hamnen och den bakomliggande landsbygden påverkade stadsbildningen.Hall (1997), sida 61 Medan samtida tyska hamnstäder som Rostock och Lübeck redan hade en rutnätsplan så höll Stockholm och Visby fast vid sina utan planering uppkomna stadskärnor.Hall (1997), sida 61 Ett omfattande avloppssystem i Visby, anlagt i början av 1200-talet, vilket måste ha byggts innan de stenhus det betjänade uppfördes, visar dock att bebyggelsen åtminstone i viss mån har planerats. De centrala delarna av Visby – med de äldsta delarna av bebyggelsen – består av de parallella Strandgatan, Mellangatan och Sankt Hansgatan på olika platåer upp från stranden. Mellan dessa löper täta smala gränder ned mot hamnen. Stora Torget på den mellersta platån anlades på 1100-talet. Det äldre Visby utgjorde ett halvcirkelformigt centrum, utanför vilket enklare trähusbebyggelse efter mer oregelbundna former var placerad.Det medeltida Gotland, Anders Andrén. 2007. s. 72–75
Man byggde dock inte helt utan några som helst regler; i byggningabalken från omkring 1350, som var en del av Magnus Erikssons stadslag, finns följande föreskrift: "Alla allmänna gator skola vara åtta alnar (cirka 4,8 meter) breda, så att man kan på dem både åka och rida".Hall (1999), sida 38–41 (se även under rubrik "Lagstiftning").
De svenska medeltida städerna var i allmänhet öppna. Stadsmurar i sten fanns bara runt Visby, Stockholm och Kalmar, och några städer hade vallar. Centralpunkter i den medeltida staden var torget och kyrkan. Till den medeltida staden hörde även ett rådhus eller en lokal för rådsförhandlingar. Bebyggelsen var huvudsakligen uppförd i trä med undantag för Stockholm och Visby som tidigt även hade stenhus.Sveriges Nationalatlas, "Kulturminnen och kulturmiljövård", sidor 112–113 De skånska medeltida städerna påverkades av byggnadstraditionen kring södra Östersjön och bestod därför till största delen av sten- och korsvirkeshus.Medeltida stadsbildningar, Länsstyrelsen i Skåne län, senast uppdaterad 14 oktober 2009. Läst 26 oktober 2009.
Stadsgrundningar och gaturegleringar från Vasatiden till frihetstiden Från slutet av äldre Vasatiden till slutet av stormaktstiden upplevde Sverige en stadsbyggnadsaktivitet som saknade motstycke i dåtidens Europa. Drygt 50 nya städer grundades i landet, inklusive Finland och de andra svenska besittningarna. Därtill kommer flera planerade nygrundningar som aldrig blev av.Hall (1997), sida 67 En bit in på 1600-talet dominerades stadsbilderna av oregelbundna rutnätsmönster som utgår från topografin och befintliga marknadsplatser, omgjorda till torg. Gatorna tjänade till att sammanbinda vattenled, torg och kyrka, och huvudgatan låg som regel parallellt med vattnet. Olof Bures stadsplaner för Norrlandskusten är typiska representanter för denna planering. En annan stadsplanering fram till mitten av 1600-talet var långgatsplaner där huvudgatan är en fortsättning på en landsväg som löper genom staden och från vilken tvärgator sträcker sig. Anders Torstensson och Per Brahe den yngre använde denna modell. Petter Nicolaus de Kemp från Holland utförde Sveriges första rätvinkliga rutnätsplan, för Hisingen 1608.Nils Ahlberg, Stadsgrundningar och planförändringar : Svensk stadsplanering 1521–1721, avhandling vid Institutionen för landskapsplanering Ultuna och Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 2005, s. 125ff
Under Frihetstiden fortsatte förnyelsen av gamla svenska städer, dock i mindre takt. Bakgrunden till denna enorma stadsbyggnadsaktivitet var Sveriges stormaktsställning och framgångar i trettioåriga kriget som gav landet, åtminstone inledningsvis, stora inkomster. Anledningen till de talrika stadsgrundningarna var inte bara att ge stormakten ett värdigt yttre, utan även att skapa en hierarki av administrativa centra som även omfattade avlägsna landsdelar.Hall (1997), sida 68
Genom regeringsreformen 1634 blev många av de nya städerna residensstäder med säte för landshövdingar. Städernas privilegier reglerades, och några blev så kallade stapelstäder och fick bedriva utrikeshandel. Handeln sköttes österut av Stockholm och västerut av Göteborg. Göteborg var en av de få nygrundade städer som hade stapelrättigheter redan från början. I Finland hade Åbo, Viborg och Helsingfors stapelrättigheter.Hall (1997), sida 69 Göteborg fick stadsprivilegier 1621 och blev den mest framgångsrika av alla nyanlagda städer. Staden planerades efter holländska förebilder med en rutnätsplan; ett system av inre hamnkanaler och en omgivande befästningskrans.Hall (1997), sida 73
Efter 1634 års regeringsform följde en omfattande inflyttning till Stockholm av såväl vanliga medborgare som köpmän, politiker, ämbetsmän, militärer och en växande intellektuell elit. Här fanns den centrala förvaltningen och rikets styre. Nästan samtidigt började stadens första stora gatureglering; Flemings reglering av Stockholm. År 1636 erhöll generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud, som var Clas Larsson Flemings närmaste man, regeringens uppdrag att göra "en dessein på gatorna så på malmarna som här i staden, tagandes dem så breda som han någonsin kan". Örnehufvud var elev och medhjälpare till generalmatematicus och kartografen Anders Bure och båda hade tidigare utarbetat planer för Jönköping och Göteborg. Ett gaturutnät lades över Norrmalm och Södermalm som fortfarande idag präglar stadens stadsbild. Stockholms folkmängd formligen exploderade och ökade från 9 000 (1630) individer till nära 60 000 individer (1685). Näst störst var Åbo med drygt 5 800 invånare därefter kom Falun, Malmö och Göteborg.Hall (1997), sida 70
Vid 1640-talets slut utarbetade Nicodemus Tessin d.ä. schematiska rutnätsplaner för städerna längs Norrlandskusten, där i synnerhet den aldrig påbörjade stadsplanen för Gävle blev representativ för hans stil med strikt genomförd rätvinklighet och axialtorg. Kartorna visar ofta det befintliga gatunätet under det nya rutnätet, som på förslaget till reglering av Södermalm (1641) och Härnösand (1648), se kartorna nedan.
Under hela perioden efter medeltiden fram till 1800-talets andra hälft kännetecknas svensk stadsplanering av rätvinkliga rutnätsplaner efter renässansens ideal. Idéerna kom från Italien och spreds via planscher visande planer och byggnadsverk samt propagandistiska beskrivningar. Efter Stockholm följde Köping och Norrköping (1641), Hedemora (1642) samt Uppsala (1643).Hall (1997), sida 75
Även nygrundade städer fick samma ganska enkla och schematiska rutnätsplaner, där torget och kyrkan var den enda variationen.Hall (1997), sida 84 Än i dag syns dessa planmönster i nästan samtliga våra städer. Här kan nämnas den rika gruvstaden Falun vars rutnätsstadsplan ritades 1664 och staden anlades längs båda sidor om Faluån. Vid den tiden var Falun Sveriges näst störstas stad med cirka 6 000 invånare.Informationstavla i Falu koppargruva I Stockholm genomfördes en mer terränganpassad och varierad stadsplanering som liknar en radialplan med slottet Tre Kronor i centrum. Möjligtvis var en förebild den venetianska modellstaden Palmanova.Abrahamsson (2004), sida 48