Kvalificerad majoritet inom Europeiska unionen är det majoritetsförhållande som krävs för att fatta de flesta beslut i Europeiska unionens råd och vissa beslut i Europeiska rådet. Bestämmelserna om kvalificerad majoritet är fastställda i unionens fördrag och kräver att minst 55 procent av rådsmedlemmarna (dock minst 15 rådsmedlemmar), vilka måste företräda medlemsstater som tillsammans omfattar minst 65 procent av unionens befolkning, stöder ett förslag för att det ska kunna antas. För att stoppa ett förslag från att antas krävs dock alltid en blockerande minoritet på minst fyra rådsmedlemmar. I vissa fall, som regleras av unionens fördrag, fattar rådet istället sina beslut med enhällighet eller enkel majoritet.

Tillämpandet av kvalificerad majoritet inom rådet utgör ett karaktäristiskt drag för unionsmetoden, det vill säga den överstatliga beslutsprocess som gör Europeiska unionen unik i jämförelse med andra internationella organisationer. Till skillnad från enhällighet innebär kvalificerad majoritet att beslut kan fattas även om det finns enskilda rådsmedlemmar som motsätter sig förslaget.

Användandet av kvalificerad majoritet vid beslutsfattande har tidvis varit en kontroversiell fråga och lett till spänningar mellan medlemsstaterna. Under mitten av 1960-talet ledde frågan om användandet och utökandet av kvalificerad majoritet till ”den tomma stolens kris” då den franska regeringen under cirka sex månaders tid valde att dra sig ur arbetet i rådet i protest mot bland annat ett förslag till reformerad jordbrukspolitik. Samtidigt har användandet av kvalificerad majoritet varit avgörande för den europeiska integrationsprocessens fortskridande, till exempel kunde den inre marknaden upprättas först efter att europeiska enhetsakten införde kvalificerad majoritet på området i fråga. Möjligheten att använda sig av kvalificerad majoritet istället för enhällighet för att fatta beslut har utökats vid varje större fördragsändring. I praktiken strävar rådet dock alltid efter att nå enhällighet och de flesta beslut fattas därför med enhällighet även när det enbart krävs kvalificerad majoritet.

Definition Definitionen av kvalificerad majoritet har varierat sedan det europeiska samarbetet bildades under 1950-talet. Det ursprungliga Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958, fördelade olika antal röster per medlemsstat och fastställde specifika röstantal för att kvalificerad majoritet skulle anses vara uppnådd. Genom Nicefördraget och anslutningsfördraget 2003 infördes en ny definition som även grundade sig på antalet medlemsstater och andelen av unionens befolkning som de röstande medlemsstaterna representerade. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, antogs den nuvarande definitionen av kvalificerad majoritet som helt grundar sig på antalet medlemsstater och deras befolkningsandelar. På grund av särskilda övergångsbestämmelser i Lissabonfördraget togs det nya röstsystemet inte i bruk förrän den 1 november 2014. Det tidigare röstsystemet kunde dock åberopas av en rådsmedlem fram till och med den 31 mars 2017.

Kvalificerad majoritet enligt Lissabonfördraget (sedan den 1 november 2014) Sedan den 1 november 2014 gäller Lissabonfördragets ordinarie bestämmelser om kvalificerad majoritet. Dessa bestämmelser definierar kvalificerad majoritet som en typ av ”dubbel majoritet” bestående av minst 55 procent av rådsmedlemmarna (dock minst 15 rådsmedlemmar), vilka företräder medlemsstater som tillsammans omfattar minst 65 procent av unionens befolkning.

En blockerande minoritet måste dock alltid bestå av minst fyra rådsmedlemmar; i annat fall anses kvalificerad majoritet vara uppnådd även om ovanstående villkor inte är uppfyllda. Om ett förslag inte har lagts fram av Europeiska kommissionen eller den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, krävs en ”förstärkt kvalificerad majoritet” bestående av minst 72 procent av rådsmedlemmarna istället för 55 procent. Varje år fastställer rådet i sin arbetsordning varje medlemsstats folkmängd.

Om inte alla rådsmedlemmar deltar i en omröstning på grund av att vissa medlemsstater står utanför ett visst politikområde (till exempel eurosamarbetet, området med frihet, säkerhet och rättvisa och fördjupade samarbeten) gäller samma villkor som ovan fast uttryckt som andelar av enbart de deltagande medlemsstaterna. En blockerande minoritet måste då bestå av minst det lägsta antal rådsmedlemmar som företräder mer än 35 procent av befolkningen i de deltagande medlemsstaterna plus en medlem.

Tidigare definitioner av kvalificerad majoritet (1 januari 1958–31 oktober 2014) Innan införandet av Lissabonfördragets bestämmelser om kvalificerad majoritet gällde ett annat röstsystem där varje medlemsstat tilldelades ett visst antal röster. Dessa röster var tvungna att avläggas av varje medlemsstat som en klump och fungerade därför i praktiken som röstvikter. De återspeglade medlemsstaternas folkmängd, men var fördelade i enlighet med principen om degressiv proportionalitet, det vill säga stora medlemsstater var underrepresenterade medan små medlemsstater var överrepresenterade. Röstsystemet infördes ursprungligen genom Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958, och justerades av diverse anslutningsfördrag i samband med utvidgningarna av Europeiska gemenskaperna och sedermera Europeiska unionen. Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003, innehöll bestämmelser om ett nytt röstsystem som skulle träda i kraft den 1 januari 2005. Det nya röstsystemet hann dock aldrig träda i kraft, utan ersattes av ett annat, liknande röstsystem genom anslutningsfördraget 2003 den 1 november 2004.

Enligt det ursprungliga röstsystemet krävdes endast ett visst antal röster för att fatta beslut på förslag av Europeiska kommissionen. För andra beslut krävdes röster från minst två tredjedelar av rådsmedlemmarna. Genom bestämmelserna i Nicefördraget och anslutningsfördraget 2003 infördes krav på stöd från en majoritet av rådsmedlemmarna vid beslut på förslag av kommissionen. En rådsmedlem kunde dessutom kräva att en kontroll skulle genomföras av att denna majoritet motsvarade minst 62 procent av unionens totala befolkning.

Mellan den 1 november 2014 och den 31 mars 2017 var det möjligt för en rådsmedlem att begära att de tidigare bestämmelserna om kvalificerad majoritet skulle tillämpas istället för Lissabonfördragets ordinarie bestämmelser om kvalificerad majoritet.

+ Antal röster per medlemsstat mellan den 1 januari 1958 och den 31 oktober 2014 samt tillhörande krav för kvalificerad majoritet Medlemsstat 1 jan 1958–31 dec 1972 1 jan 1973–31 dec 1980 1 jan 1981–31 dec 1985 1 jan 1986–31 dec 1994 1 jan 1995–30 apr 2004 1 maj 2004–31 okt 2004 1 nov 2004–31 dec 2006 1 jan 2007–30 jun 2013 1 jul 2013–31 okt 2014 2 5 5 5 5 5 12 12 12 4 10 10 10 10 10 29 29 29 4 10 10 10 10 10 29 29 29 1 2 2 2 2 2 4 4 4 2 5 5 5 5 5 13 13 13 /Västtyskland 4 10 10 10 10 10 29 29 29 – 3 3 3 3 3 7 7 7 – 3 3 3 3 3 7 7 7 – 10 10 10 10 10 29 29 29 – – 5 5 5 5 12 12 12 – – – 5 5 5 12 12 12 – – – 8 8 8 27 27 27 – – – – 3 3 7 7 7 – – – – 4 4 10 10 10 – – – – 4 4 10 10 10 – – – – – 2 4 4 4 – – – – – 3 4 4 4 – – – – – 3 4 4 4 – – – – – 3 7 7 7 – – – – – 2 3 3 3 – – – – – 8 27 27 27 – – – – – 3 7 7 7 – – – – – 3 4 4 4 – – – – – 5 12 12 12 – – – – – 5 12 12 12 – – – – – – – 10 10 – – – – – – – 14 14 – – – – – – – – 7 Krav för kvalificerad majoritet (vid beslut med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen) Minsta antal röster 12 41 45 54 62 88 232 255 260 Minsta antal medlemsstater – – – – – – 13 14 15 Minsta andel befolkning – – – – – – 62 % 62 % 62 % Krav för förstärkt kvalificerad majoritet (vid beslut med kvalificerad majoritet i övriga fall) Minsta antal röster 12 41 45 54 62 88 232 255 260 Minsta antal medlemsstater 4 6 6 8 10 17 17 18 19 Minsta andel befolkning – – – – – – 62 % 62 % 62 %

Tillämpningsområde Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 fattar Europeiska unionens råd alla sina beslut med kvalificerad majoritet, om inte annat föreskrivs i unionens fördrag. När det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas fattar rådet sina beslut med kvalificerad majoritet, medan enhällighet krävs när rådet fattar beslut i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande. När rådet beslutar på förslag av kommissionen krävs det dock alltid enhällighet för att rådet ska kunna ändra förslaget, utom när en förlikningskommitté har sammankallats.

Enligt fördraget om Europeiska unionen ska Europeiska rådet besluta med konsensus, utom i vissa fall som specificeras i unionens fördrag. Dessa undantagsfall innefattar fastställandet av rådskonstellationerna och rotationen av ordförandeskapet i Europeiska unionens råd, samt utnämningsförfarandena för Europeiska rådets ordförande, Europeiska kommissionens ordförande och Europeiska kommissionen i sin helhet, den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik och Europeiska centralbankens direktion.

Beslutsförfaranden i Europeiska rådet Områden som kräver konsensus i Europeiska rådet Områden som kräver kvalificerad majoritet i Europeiska rådet Områden som kräver enkel majoritet i Europeiska rådet Alla andra områden än de som anges i de andra kolumnerna och som Europeiska rådet är behörigt att besluta inom Vissa beslut som rör institutionella frågor: Val av Europeiska rådets ordförande Föreslå ny kommissionsordförande och utnämna den godkända kommissionen Utnämning av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik Fastställande av rådskonstellationerna och rotationen av ordförandeskapet i Europeiska unionens råd för andra rådskonstellationer än rådet för utrikes frågor Utnämning av Europeiska centralbankens direktion Vissa beslut som rör tillämpningen av Schengenregelverket i Irland Procedurfrågor och antagande av Europeiska rådets arbetsordning Beslut om att granska en föreslagen fördragsändring genom sammankallande av ett konvent samt beslut om att inte sammankalla ett konvent vid en begränsad fördragsändring

Beslutsförfaranden i Europeiska unionens råd Områden som kräver enhällighet i rådet Områden som kräver kvalificerad majoritet i rådet Områden som kräver enkel majoritet i rådet Varje ändring av ett förslag från Europeiska kommissionen, utom när en förlikningskommitté har sammankallats Lagstiftning som antas av rådet i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, utom Samordnings- och samarbetsåtgärder för skydd vid konsulat i tredjeland Särskilda program på området forskning och teknisk utveckling samt rymden Genomförandeåtgärder för systemet för egna medel Genomförande av protokoll 37 Lagstiftning som antas av Europaparlamentet i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande gällande beskattning av Europaparlamentariker Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utom Vissa specifika beslut i enlighet med artikel 31.2 i fördraget om Europeiska unionen om de saknar militära och försvarsmässiga konsekvenser Beslut om närmare bestämmelser om finansiella aspekter av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken Beslut om stadgan för Europeiska försvarsbyrån, dess säte och regler för dess verksamhet Beslut om upprättande av det permanenta strukturerade samarbetet och tillhörande förteckning över deltagande medlemsstater Beslut om upptagande av en ny medlemsstat i Europeiska unionen Riktlinjer för utomeuropeiska länders och territoriers associering till unionen Fastställande av växelkursen för en medlemsstat som inför euron som valuta Antagande av närmare bestämmelser om konvergenskriterierna Utfärdande av rekommendationer på områden där enhällighet krävs för att anta en rättsakt Beslut som grundar sig på den allmänna rättsliga grunden i artikel 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt Beslut om ingående av vissa avtal: Avtal med arbetsmarknadens parter i de fall det rör ett område som omfattas av ett särskilt lagstiftningsförfarande