Aten, även Athen, (uttal /aˈteːn/; grekisk stavning Αθήνα, Athína) är huvudstaden i Grekland. Den är den största staden i landet.
Staden har cirka 4 miljoner invånare inklusive förorter. Stadskommunen Aten hade 753 500 invånare år 2010. Aten är den tredje mest befolkningstäta staden i Europa.
Ungefär 40 procent av landets befolkning bor i Atens storområde. Staden växte kraftigt från andra världskriget fram till år 1980. På grund av detta har oron ökat för överbefolkning och luftföroreningar, vilket staden även har blivit känd för under senare år. Detta är något staden kämpar emot, och staten har spenderat mycket pengar och energi för att få bukt med problemen.
I och med sommar-OS 2004 byggdes ett stort antal tunnelbanelinjer, stängdes gator av för trafik och rustades innerstaden upp. Moderna motorvägar och en modern ringled, Attiki Odos (Attiska vägen, "Via Attica"), har också byggts och tagits i bruk runt staden. Framkomligheten och förbipassering av Aten har därigenom underlättats mycket.
Den mest centrala delen av Aten är Syntagma, Konstitutionstorget, där bland annat det grekiska parlamentet, Vouli ton Ellinon, ligger. Syntagma är även ett av turisternas favoritmål, eftersom det där finns ett flertal kulturminnen. I området finns även flera museer, den gamla staden Plaka och Atens och världens mest kända klippa, Akropolis med Parthenon på toppen, samt Atens Agora, Areios Pagos, Pnyka, Theseion, Olympiska Zeus-templet, Herodus Atticus-teatern liksom Dionysosteatern, den pan-atenska stadion (marmorstadion där de första olympiska spelen i modern tid hölls år 1896), Zappeion, Nationalträdgården med mera. Tunnelbanestationen Syntagma, i mitten av Syntagmaplatsen, pryds av fynd från förhistorisk, antik och klassisk tid från platsens tunnelbaneutgrävningar, vilket ger intryck av museum. Det samma gäller andra t-banestationer i Atens centrala delar.
Geografi Aten ligger på den attiska slätten, nära Eginabukten (Saroniska bukten) vid Egeiska havet. Staden är omgiven av bergen Pateras i väster, Parnes i norr, Pentelikon i nordväst och Hymettos i öster. Staden täcker nu hela slätten och de naturliga gränserna gör att den växer genom förorterna på andra sidan bergen.
Atens geografiska läge leder till temperaturinversion, vilket har bidragit till stadens problem med avgaser och nedsmutsning.
Andra städer inom samma latitud Washington, D.C., USA Lissabon, Portugal Palermo, Italien
Klimat Aten har ett subtropiskt stäppklimatKoeppen-Geiger.vu-wien.ac.at med långa, heta, torra somrar, och milda till svala, något regniga vintrar. Nattfrost förekommer några gånger praktiskt taget varje vinter, men snö förekommer inte varje vinter och brukar ligga på marken några timmar eller högst en eller två dagar.http://climatebase.ru/station/16716/from2000/ Aten innehade mellan 1977 och 2021 Europas värmerekord då man uppmätte + 48,0 °C.
miniatyr|Satellitbild över Aten.
Historia Antiken miniatyr|Stadsplan. miniatyr|Akropolis. Atens ursprung och äldsta historia är myter. Enligt den vanligaste traditionen hade det grundats av den urgamle konung Kekrops och till en början regerats av honom och hans avkomlingar. Detta äldsta Aten var sannolikt inskränkt till själva borgklippan Akropolis, vars vidsträckta platå enligt sagan skickligt jämnades till av pelasgerna, som kuvades vid den joniska stammens invandring. Dessa ska även ha tvingats bygga de fästningsverk (enneapylon), tillslutna med nio portar, som beskyddade den uppgång till borgen som låg på Akropolisklippans västra ände. Under sagohjälten Theseus av aigidernas konungasläkt växte Aten betydligt genom den så kallade synoikismen, det vill säga sammanslutningen till en statsenhet av de förut oberoende attiska småstaterna. Enligt den attiska arvssägnen ska Kodros ha varit Atens siste regerande konung och staten sedan ha haft en republikansk författning.
Den äldsta staden skall ha legat väster och söder om Akropolis, kring Ilissosfloden och dess källa Kallirrhoë.
Staden skall senare ha styrts av arkonter, arkontlistan börjar 617/618 f.Kr. och möjligen infördes ämbetet först då.Nationalencyklopedin, multimedia plus, 2000 (uppslagsord Aten) Berättelserna beskriver dock en äldre historia enligt ett misslyckat försök av Kylon att göra sig till tyrann över Aten skall Drakon fått uppdraget att införa en ny författning och nya lagar, vilka genom sin stränghet kommit att namnge liknande lagar som "drakoniska". Makten delades av dessa med ett så kallat adelsråd, som bestod av före detta arkonter, som valdes på tio, senare på ett år. Befolkningen var uppdelad i fyra fylen och en social indelning i eupatrider ("adelsmän"), vilket ledde till sociala konflikter, och i början av 500-talet gjorde bönderna uppror. Solon som utsågs till medlare avskaffade skuldslaveriet och införde en rad nya lagar. Under hans tid erövrades även ön Salamis som tidigare blockerat atenarnas utförselhamn, vilket bidrog till att stimulera handeln för staden. De sociala konflikterna fortsatte dock mellan godsägarna på Atens slättland på ena sidan och herdarna i bergen och handelsmännen på den andra sidan. Peisistratos och hans söner gjorde sig till tyrann med stöd av de senare, men störtades med stöd av Sparta 510 f.Kr., varefter Kleistenes ombildade Solons författning till en demokrati. De gamla fylerna ersattes av tio nya, och rådet utökades från 400 till 500 medlemmar. Spartanerna fördrevs och på Euboia erövrades den bördiga slätten kring Chalkis vilket gjorde Aten till Greklands näst efter Sparta starkaste makt.
Atens storhetstid
miniatyr|Karta över Aten och Pireus med de långa murarna. Atens högsta blomstring inträffade på 400-talet f.Kr., efter de persiska krigen. Efter grekernas förlust vid Thermopyle 480 f.Kr. intog den akemenidiske storkungen Xerxes I staden och brände ned Akropolis som svar på atenarnas nedbrännande av det akemenidiska Sardes. Spåren av invasionen utplånades dock snart. Det attiska sjöförbundet bildades, och utvecklades snart till ett atenskt imperium som sträckte sig över hela Egeiska havet. Den krigstribut som erlades av stadens många bundsförvanter samt en uppblomstrande handel hade inom kort tid gett Aten förut okända rikedomar, och dessa stora tillgångar framkallade även för konst och litteratur en gyllene ålder.
miniatyr|Theseion. miniatyr|Olympieion. På Themistokles föranstaltande hade stadens av perserna förstörda ringmur återuppförts i betydligt utvidgat omfång, och efter 460 f.Kr. tillkom de "långa murarna", genom vilka Aten förbands med den starkt befästa hamnstaden Pireus (som också skapats av Themistokles), till en från både sjö- och landsidan oangriplig dubbelfästning. I det nybefästa Aten byggdes nu en mängd tempel, praktbyggnader och konstverk av alla slag, och i synnerhet under Perikles långvariga och glänsande statsledning offrades ofantliga summor på detta. Av de offentliga anläggningarna kan, förutom templen på Akropolis, som Parthenon och Erechtheion, samt de s.k. Propyléerna (den praktfulla uppgången till borgen), i synnerhet följande nämnas: Det så kallade Theseustemplet (Theseion), nordväst om Akropolis, i dorisk stil, utgör ännu i dag en av Atens bäst bibehållna fornlämningar. Templet är dock inte tillägnat Theseus, utan Hefaistos. Atens största tempelbyggnad, det kolossala Zeustemplet (Olympieion), sydost om Akropolis, helt nära Ilissos, påbörjades redan under Peisistratos, men blev sedan arbetet flera gånger avstannat och återupptagits efter utvidgad plan, fullbordat först av kejsar Hadrianus. Några av dess jättelika pelare står ännu upprätt.
miniatyr|vänster|Dionysosteatern. Dionysosteatern, Atens och hela Greklands förnämsta skådebana, ligger på sydöstra sluttningen av Akropolis och är till en del uthuggen ur själva klippan. Byggandet av denna storartade teater, urtypen för Greklands övriga teatrar, började omkring 500 f.Kr., men avslutades inte fullständigt förrän långt senare. Den beräknas ha kunnat rymma inemot 17 000 åskådare. I nära samband med teatern stod även ett tempel helgat åt Dionysos. De delvis väl bibehållna ruinerna av denna teater grävdes till stor del ut 1862 av arkitekten Heinrich Strack och sedermera fullständigt på 1880-talet under ledning av Wilhelm Dörpfeld.
Det rymliga torget (agora) i stadsdelen Kerameikos, nordväst om Akropolis, omgavs av tempel, pelargångar och statsbyggnader. Till de sistnämnda hörde rådhuset (buleuterion) samt den så kallade tholos, en rotunda där prytanerna och även främmande sändebud åt på statens bekostnad. På torget befann sig vidare "de tolv gudarnas altare", vilket betraktades såsom den attiska statens medelpunkt, varifrån alla avstånd räknades. Från torget ledde en bred gata (dromos) omgiven av praktfulla byggnader till stadens mot väst belägna huvudport, den så kallade triasiska porten (vanligen kallad dipylon) med den därutanför belägna gravgatan, det forna Atens förnämsta begravningsplats. Aten hade flera gymnasier – rymliga, av pelargångar omslutna platser – vilka från början var bestämda för kroppsövningar, men som, då även skalder och filosofer där brukade uppträda och samla kring sig skaror av lyssnande åhörare, i själva verket kom att betraktas som ett slags universella bildningsanstalter. Berömda var i synnerhet det av Kimon anlagda Akademeia norr om staden, där sedermera Platon och den så kallade akademiska skolan undervisade; Lykeion, Aristoteles läroplats, samt Kynosarges, efter vilket den kyniska skolan tros ha fått sitt namn, de båda sistnämnda på stadens östra sida.
Efter peloponnesiska kriget miniatyr|Attiska sjöförbundet före peloponnesiska kriget. Efter det ödesdigra peloponnesiska kriget år 431–404 f.Kr. återvann Aten aldrig mer sin forna makt. Dock återuppfördes de på segrarens bud nedrivna långa murarna och befästningarna kring Pireus av Konon år 393 f.Kr. Ett visst välstånd synes efter hand ha inträtt; detta led inte något större avbräck ens efter förlusten mot Makedonien i slaget vid Chaironeia, då stadsstaten Atens politiska frihet försvann och man tvingades ingå i det Korinthiska förbundet under Filip II:s befäl.
Särskilt lyckades det den utmärkte statsmannen Lykurgos att under sin talangfulla finansförvaltning (338–326) ordna statens affärer, så att rika medel fanns att tillgå även för offentliga praktbyggnader. Under denna tid anlades det ovannämnda Lykeion; Dionysosteatern fullbordades, och på andra sidan om Ilissos anlades det panatenaiska stadiet, ett slags cirkus eller plats för gymnastiska tävlingsstrider. Under de följande seklen fick Aten röna flera bevis på främmande furstars välvilja. Den egyptiske konungen Ptolemaios Filadelfos byggde nära torget ett gymnasium med tillhörande bibliotek. Konung Eumenes II i Pergamon byggde vid Dionysosteatern en väldig pelargång utmed sydsidan av Akropolis, avsedd bland annat att tjäna såsom tillflyktsort för åskådarna vid inträffande regnväder – således ett slags teaterfoajé. Eumenes efterträdare, Attalos, uppförde för torghandeln i Kerameikos en annan präktig pelargång, av vilken man återfunnit lämningar.
Romersk tid miniatyr|Vindarnas torn. Även under det romerska väldet blev Aten behandlat med stor mildhet och välvilja, om man undantar Sullas våldsamma framfart år 86 f.Kr. till straff för att Aten tagit parti för romarnas fiende, konung Mithridates VI Eupator i Pontos. Staden intogs och plundrades, de långa murarna samt Pireus befästningar revs för andra gången ner och blev sedan aldrig mera återuppbyggda. Till denna tid hör för övrigt det egendomliga monument som av syriern Andronikos uppfördes nedanför Akropolis norra sluttning, nära det under romersk tid anlagda nya torget. Monumentet, som ännu är nästan fullkomligt bibehållet, brukar kallas "Vindarnas torn".