miniatyr|Dekorationerna med castrum doloris i Riddarholmskyrkan under Gustav III:s begravning den 14 maj 1792. Gustav III:s begravning ägde rum den 14 maj 1792, efter att kungen dött den 29 mars i sviterna av de skador han ådrog sig då han sköts av Jacob Johan Anckarström under maskeradbalen på Kungliga Operan i Stockholm den 16 mars.
Begravningen Själva begravningen hölls i Riddarholmskyrkan, som hade dekorerats storslaget bland annat med ett castrum doloris. Framför koret hade man byggt Gustav III:s castrum doloris, i form av en ättehög, som krönts med en av Johan Tobias Sergel utförd byst av kungen. Över bysten hängde den lysande Polstjärnan, samtidigt som en sörjande Moder Svea och ett sorgligt utsträckt svenskt lejon låg under bysten. Kungens kista stod nedanför ättehögen, omgiven av Riksbaneret och flankerad av fyra runstenar, som beskrev det som kungen utfört under sin regeringStockholms Posten, 25 maj 1792, sid 2..
På första runstenen stod:
på den andra:
på den tredje:
på den fjärde:
Kyrkorummet var indelat i tre huvudsakliga fält, efter väggarna längst ner var fiktiva gravvårdar över kungens stora föregångare på tronen såsom Erik den Helige och Olof Skötkonung. Ovanför detta fanns en stjärnhimmel som sträckte sig i ett band runt hela kyrkorummet, och som skulle symbolisera övergången till den översta utformningen av en vidsträckt cypresskog, som är en representant för de elyseiska fälten eller paradiset. Gustavs ättehög sträcker sig genom nutid, förbi himlarna och hans huvud befinner sig i samma höjd som de elyseiska fälten, indikerande att han redan var där. Hela kyrkan var upplyst av hundratals vaxljus.
Gudmund Jöran Adlerbeth beskriver detta med följande ord:
Konungens kista var draperad i purpurfärgad sammet med kanter av hermelin. Till höger om kistan låg riksregalierna, till vänster alla de ordnar som kungen burit. Den välvda öppningen i ättehögen ledde till trappan ner till den kungliga kryptan. En samtida betraktare skrev:
Till akten hade Hovkapellmästaren Joseph Martin Kraus komponerat en begravningskantat, Symphonie funèbre i c-moll, till text av Carl Gustaf Leopold. Verket är starkt dramatiskt till sin karaktär och framfördes av stor orkester, operans kör och fyra sångsolister, sammanlagt 104 personer. Kraus dirigerade själv hovkapellet, operakören och solisterna Caroline Müller, Franziska Stading, Kristofer Kristian Karsten och Carl Stenborg.
En av Gustav III:s trognaste vänner, Gustav Mauritz Armfelt, "kastade sig över kistan, utbristande i tårar och klagorop, samt var nära att kvävas av sin sorg. Icke utan svårighet kunde man slita honom därifrån", skrev Johan Albrecht Ehrenström.
Övrigt Vid öppnandet av kungens grav den 23 maj 1866 fanns han klädd klädd i Serafimerordens dräkt med ordens kedjor samt Stora Svensksundsmedaljen i en kedja av guld om halsen. Detta tecken, som instiftades för tapperhet efter segern vid Slaget vid Svensksund den 9-10 juli 1790, bar kungen alltid efter att han fått det, och han valde att begravas med det.Sjöhistoriska samfundet, sid 157.
Allmänhetens tillträde För att även allmänheten skulle kunna se kyrkan med dess dekorationer samt höra musiken, så var kyrkan från och med tisdagen den 15 maj, dagen efter begravningen, till och med lördagen den 19 maj öppen från klockan 17. Hela kyrkan var då upplyst precis som under begravningen, och sorgemusiken av Kraus spelades.Stockholmsposten, 25 maj 1792, sid 2.
Referenser
Litteratur Alf Henrikson, Ekot av ett skott - öden kring 1792, Bra Böcker 1986, . Leif Landen, Gustaf III - En Biografi, Wahlström & Widstrand 2004, .
Kategori:1792 i Sverige Kategori:Begravning Kategori:Gustav III Kategori:Stockholm under 1700-talet Kategori:Sverige under den gustavianska tiden