Anknytningsteori

Anknytningsteorin är ett psykologiskt kunskapsfält som har sitt ursprung i John Bowlbys och Mary Ainsworths arbete från 1950-talet och framåt.

Enligt anknytningsteorin är de nyfödda barnen "genetiskt förprogrammerade" till att knyta an till sina föräldrar. Detta för det evolutionära syftet att skydda barnet från fara och öka dess överlevnadsmöjligheter. Barnet skriker vid behov och påkallar därmed sina föräldrar/omvårdnadspersoners uppmärksamhet. Anknytningsutvecklingen går igenom ett antal faser där barnet från den första tiden inte skiljer ut sina omvårdnadspersoner till att det efter hand börjar visa preferenser för dem som det haft mest kontakt med. Vid ett års ålder har anknytning utvecklats till strävan att upprätthålla fysisk kontakt med de primära anknytningspersonerna.

När utvecklingen sker som den ska, utvecklar barnet en förmåga att söka sina föräldrars/omvårdnadspersoners närhet, och använder dem som "säker hamn" vid stress och "trygg bas" vid utforskning av omgivningen. Hur anknytningen utvecklas kommer att prägla individens relationer genom hela livet, menar Bowlby och Ainsworth. I senare studier som följt individer genom livet har det varit svårt att hitta tydliga samband mellan tidig anknytning och specifika följder och livshändelser. Anknytning ses då istället som en av många saker som kan tänkas påverka utvecklingen.

Ett problem med begreppet är att underlaget för att säga något om ett anknytningsmönster är en individs beteenden i relationer. När personens anknytningsstil sedan används för att förklara varför personen beter sig som den gör i relationer så är detta ett cirkelresonemang: beteendet förklaras med en egenskap som definieras av just detta beteende.

Historik Anknytning är i sin psykologiska betydelse ett begrepp som utvecklats av psykiatern och psykoanalytikern John Bowlby och psykologen Mary Ainsworth. Bowlby och Ainsworth bedrev bland annat studier på ungdomar som hamnat på kant med tillvaron. Vad de hade gemensamt var mycket ofta problematiska relationer till sina mödrar. Han studerade också barn som vid sjukhusinläggning på 1950-talet lämnades utan kontakt med sina föräldrar under flera veckor, och hur detta påverkade dem. Vid denna tid var den dominerande åsikten att barns relationer till sina föräldrar var en biprodukt av att de förknippades med mat, och Bowlby / Ainsworth gjorde en viktig insats för att visa på betydelsen av barnets unika, oersättliga relationer till sina omsorgspersoner.

John Bowlby var mycket aktiv inom det brittiska psykoanalytiska sällskapet under 1940- och 1950-talen. London var vid denna tid en av psykoanalysens huvudstäder. Starka spänningar hade uppstått mellan Anna Freud och Melanie Klein och en tredje "oberoende" grupp, som ofta benämns som "den brittiska objektrelationsskolan" bildades. Hit anslöt sig Bowlby. Hans fokus låg på det motivationssystem som låg bakom utvecklingen av känslomässiga relationer.

Det hade uppstått oenigheter kring metateorin mellan Bowlby och de mer etablerade företrädarna inom psykoanalytiska sällskapet. Bowlbys tankar kring vad förluster och separationer tidigt i livet leder till för olyckliga konsekvenser kom i konflikt med huvudfårans betoning av fantasins inflytande. Men också det att Bowlby ville ställa högre krav på den psykoanalytiska teorins antaganden och göra dem mer förenliga med vetenskapliga landvinningar inom angränsande områden som framför allt evolutionsbiologi och kognitiv psykologi blev skiljelinjer. För sina ställningstaganden kring detta fick han utstå mycket kritik av många av sina dåtida kollegor.Broberg, 2006. sid. 34-38

Bowlbys kollega psykologen Mary Ainsworth bidrog till anknytningsteorin genom att på 1970-talet empiriskt börja studera olika typer av anknytningsstrategier som barnet använder, beroende på relationen till sina anknytningspersoner. Hon beskrev riktlinjer för att identifiera typerna "trygg", "otrygg/undvikande" och "otrygg/ambivalent" anknytning beroende på barnets beteende gentemot sina föräldrar vid ett års ålder i en milt stressande situation, den så kallade strange situation. Detta visade hon också vara relaterat till föräldrarnas sensitivitet och respons på barnets signaler under det första levnadsåret.

Mary Main och hennes kollegor utvecklade på 1980-talet anknytningsforskningen till att behandla föräldrars anknytningsförmåga och relatera den till deras omsorgsförmåga. Hon utvecklade en så kallad semistrukturerad intervju, "Adult Attachment Interview" (AAI), som avsåg att kunna avläsa en förälders förmåga till omhändertagande, grundat på dennes egen anknytningshistoria. Det har visat sig att det är den anknytningsstil den vuxne bedöms ha i dagsläget som har ett samband med föräldraskapet, oavsett hur anknytningen såg ut i barndomen.

I anknytningsteorin ser man stora följder för människors sätt att relatera till andra människor, inte minst i kamrat- och kärleksrelationer och i omvårdnaden av de egna barnen, efter personens anknytningshistoria. Grundat på anknytningsteori har både förebyggande och behandlade insatser utformats. En systematisk översikt gjordes av Bakermans-Kranenburg med medarbetare år 2003 av studier och undersökningar där man ser en tydlig genomsnittlig effekt på förekomst av trygg anknytning.Broberg, 2008.

Anknytning

Anknytningsteorin avser primärt det lilla barnets sökande efter, och utvecklande av, en närhets- och skyddsrelation till sina föräldrar/vårdare. Den ursprungliga engelska benämningen är "attachment".

Enligt John Bowlby uppstår tidigt anknytningsmönster som under uppväxten etableras som inre arbetsmodeller och som individen sedan bär med sig genom livet.Broberg, 2006.

Barn knyter an till sina föräldrar, men föräldrar knyter inte an till sina barn. Anknytningens funktion är att skydda barnet mot faror som riskerar att hota dess överlevnad. Det är denna avgörande definition som skiljer ut det från relationsskapande i allmänhet. Snarare avses hur barn och vuxna utvecklar och bevarar sin förmåga att använda utvalda personer för sin trygghet och sitt beskydd. Till vissa delar inverkar detta system på hur relationer skapas och vidmakthålls men bör inte likställas med sällskaplighet.Broberg, 2006, sid. 157-158. Anknytning tycks dessutom vara mycket föränderligt över tid och bara var en av många delar i den komplexa utvecklingen.

Enligt teorin är det i människans evolutionära ursprung som förklaringarna till anknytningens uppkomst finns. Anknytningsbeteendet hos det lilla barnet har som ändamål att sätta igång förälderns omvårdande funktioner. Det lilla barnet ger signaler, från början huvudsakligen genom att skrika, senare klänga, komma krypande, titta ängsligt etcetera. Föräldern reagerar och svarar på dessa signaler, i det optimala fallet, och tar hand om barnet på det sätt som barnet behöver.

Det anknytningsmönster som det lilla barnet efterhand utvecklar kom att kategoriseras av John Bowlbys kollega Mary Ainsworth i trygg respektive otrygg anknytning. Den trygga anknytningen kännetecknas av närhetssökande till anknytningspersonen, användandet av anknytningspersonen som "säker hamn" vid stress och som "trygg bas" vid utforskning. Den otrygga uppvisar tre skilda mönster, som benämns otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent och otrygg-desorganiserad.Josefsson, 2008, sid. 39-43. Mary Ainsworth skapade också den så kallade främmande-situationen. Det var genom denna som anknytningens kvalitet kunde bedömas.

Det anknytningsmönster som förvärvats i de tidiga åren sätter sin prägel på personligheten under resten av livet, framför allt i de delar som berör nära och intima relationer i vuxenlivet och speciellt i förmågan att kunna ge och ta beskydd, ett utmärkande inslag i en fungerande kärleksrelation.Josefsson, 2008, sid. 37.

Begreppet kom att i vissa avseenden innebära avgörande skillnader i förhållande till de mer etablerade utvecklingsteorierna, framför allt psykoanalytisk och kognitiv teori, under sin framväxt från mitten av 1900-talet och framåt.

Otrygg anknytning kan bearbetas och en förvärvad trygg anknytning kan skapas i vuxen ålder.Josefsson, 2008.

Förälderns omvårdnadssystem Att föräldern inte knyter an till sitt barn enligt denna teori ska ses som att det för föräldern är en annan viktig funktion som sätter igång, som ett svar på barnets anknytningsbeteenden, nämligen omvårdnadssystemet. John Bowlby var mycket medveten om föräldrarnas stora betydelse för utvecklandet av en för barnet trygg anknytning, men behöll själv sitt fokus på barnets beteendeuttryck. Kanske påverkades de val han gjorde av de förutsättningar som gällde där han då verkade, som barnpsykiater vid Tavistockkliniken på 40-talet.Broberg, 2006. sid. 198

Anknytning som inlärning Anknytning kan ses som en kombination av operant betingning och en medfödd tendens hos det lilla barnet att söka närhet. Barnets närhets- och säkerhetsrelaterade beteenden får föräldrarna att reagera med omvårdnad, och denna omvårdnad förstärker i sin tur dessa beteenden så att de i högre utsträckning kommer att upprepas. Förstärkningen kan vara positiv i form av närhet, mat och beröring eller negativ genom att barnet kommer bort från det skrämmande eller blir av med en våt blöja. Över tid lär sig barnet ett mönster av olika beteenden som fokuserar på föräldern och dennes närhet, detta kan kallas en organiserad anknytning. Till en början är förälderns närhet det som är förstärkande för det lilla barnet, men senare i utvecklingen blir det än mer förstärkande att ha förälderns uppmärksamhet riktad mot sig. Att bli upplyft och tilltalad vid gråt blir således mer förstärkande än att föräldern bara kommer nära. Beteenden som leder till förälderns uppmärksamhet ökar därför.

En separation från den förstärkande föräldern blir aversiv för barnet och leder därför till beteenden som kan få föräldern att komma tillbaka, detta är den separationsprotest som är en viktig bedömningsgrund i den främmande situationen. Studier har visat att separationsprotesterna ökar när föräldrar reagerar på dem och återvänder, något som kanske lyhörda föräldrar gör i större utsträckning. Det som i främmandesituationen ses som ett tecken på trygg anknytning verkar således vara ett inlärt beteende som indikerar att barnet tidigare fått önskvärda konsekvenser av denna typ av protest. Påverkan i situationen är ömsesidig, förälderns beteende att komma nära ett protesterande barn förstärks negativt genom att gråten upphör, medan barnets protestbeteende förstärks positivt genom förälderns återvändande.

Inlärning som gjorts i en situation kan generaliseras och påverka även andra situationer, men om personen kan diskriminera mellan inlärningssituationen och den nya situationen behöver så inte vara fallet. Det är också fullt möjligt att gamla beteenden släcks ut och att nya lärs in.

Den tidiga anknytningsutvecklingen barnet John Bowlby beskrev utvecklandet av den tidiga anknytningen i fyra faser. De tre första faserna genomgår barnet under sina första två år, den sista avser utvecklingen under förskoleåldern. De tre första faserna är: Fas 1: Orientering och signaler som inte riktar sig till en speciell person (från födseln och upp till mellan åtta och tolv veckor) Fas 2: Orientering och signaler som är riktade mot en eller ett par specifika personer (från åtta till tolv veckor och upp till mellan sex och nio månader) Fas 3: Upprätthållande av fysisk närhet till en eller ett par specifika personer (från mellan sex och nio månader till cirka tre års ålder)Broberg, 2006. sid. 159-163.

Främmandesituationen