miniatyr|Kalkering av en gravyr av Keats.
Ode till en grekisk urna (Ode on a Grecian Urn) är en dikt av den engelske, romantiske poeten John Keats. Den skrevs i maj 1819 och publicerades anonymt i januari 1820, i det femtonde numret av tidskriften Annals of the Fine Arts. Dikten är ett av de stora oden som Keats skrev 1819 tillsammans med Ode till en näktergal, Ode till melankolin, Ode till psyket och Ode on Indolence. De poetiska former som då var vanligt förekommande räckte inte till för Keats syfte, och han såg sig därför föranledd att utveckla odet. Han inspirerades till dikten efter att ha läst två artiklar av den engelske konstnären och författaren Benjamin Haydon, men kände även till forngrekisk konst genom andra verk, och hade tillgång till Parthenonskulpturerna. Dessa övertygade honom om den forngrekiska konstens ideala form, och därför använde han sig av dess grunder när han författade dikten.
Dikten är indelad i fem strofer om tio rader vardera, och utgörs av en berättare som talar om en grekisk urnas utseende. Två scener blir föremål för diktens fokus. I den ena söker en som är förälskad förgäves att få sin älskade, och i den andra är några bybor i färd att utföra en offerrit. De sista raderna i dikten har blivit omdebatterade: "All skönhet sanning är, all sanning skön, / och det är allt som vi på jorden vet." Främst har debatten bestått i frågan om dessa rader förhöjer eller förminskar diktens allmänna skönhet. Bland litteraturvetare har även andra aspekter varit föremål för debatt, såsom berättarrollen, det paradoxala förhållandet mellan poetens värld och verkligheten och hur dikten hämtat inspiration ur verkliga objekt.
När den först gavs ut var mottagandet bland kritiker svalt eller till och med negativt, och det var först under 1800-talets mitt som den alltmer började hyllas. Idag anses den vara en av det engelska språkets viktigaste oden.Sheats 2001 s. 86 Trots en långdragen debatt bland 1900-talets kritiker om de sista raderna i dikten är de flesta ense om verkets skönhet, även om vissa delar har ansetts ha brister.
Bakgrund miniatyr|left|upright|John Keats 1819, målad av vännen Joseph Severn.
Keats lämnade under våren 1819 sitt arbete som operationsassistent vid Guy's Hospital i Southwark i London för att helt och hållet kunna ägna sig åt att skriva poesi. Trots att han bodde tillsammans med sin vän Charles Brown hade den då 23-årige Keats ekonomiska problem, och när hans bror George dessutom bad honom om hjälp med sin egen ekonomi blev Keats desperat. Hans ekonomiska och levnadsmässiga trångmål till trots lyckades han ändå under våren skriva totalt fem oden: Ode till en näktergal, Ode till psyket, Ode till melankolin, Ode on Indolence och, slutligen, Ode till en grekisk urna.Bate 1963 ss. 487–527 Brown kopierade dikterna och sände sedan vidare dem till förläggaren Richard Woodhouse. Exakt när de skrevs är okänt. Keats daterade själv odena till maj 1819, men även om de i tematik och strofernas uppbyggnad liknar varandra går det ändå inte att fastställa i vilken ordning de skrevs.Gittings 1968 s. 311
Med odena försökte Keats diskutera förhållandet mellan själen, evigheten, naturen och konsten – något han funderat mycket över tidigare under samma år. Att använda klassisk grekisk konst som en metafor var en idé han fick när han läste två artiklar av Haydon i Examiner, från den 2 maj och 9 maj 1819. I den första artikeln beskrev Haydon grekiska offerriter och dyrkan och i den andra både jämförde han Rafael och Michelangelos konstnärsstilar och diskuterade medeltida skulpturer. Dessutom hade han tillgång till bilder av grekiska urnor på Haydons kontor.Gittings 1968 ss. 305–319 Han hittade en ingravering på Sosibiosvasen, som är en nyattisk krater i marmor av Sosibios och som finns på Louvren.Louvre Museum: Volute krater "Sosibios" hämtad 11 november 2013. Keats hittade den i Henry Moses A Collection of Antique Vases, Altars, Paterae.Motion 1999 s. 391Blunden 1967 s. 103
Det var dock inte bara Haydon som inspirerat Keats till att skriva om urnan, utan inspirationen kom från många samtida källor.Magunson 1998 s. 208 Dels kan han ha haft i åtanke upplevelsen av Parthenonskulpturerna,Gittings 1968, s. 319 som inspirerade honom då han skrev sonetten On Seeing the Elgin MarblesGumpert 1999, dels stötte han på flera vaser i sin närhet och han påverkades även av Robert Burtons klassiska verk The Anatomy of Melancholy. Keats åsikt att den klassiska grekiska konsten både var idealistisk och fångade de grekiska dygderna delade han med många samtida essäister och artikelförfattare. Även om han hade påverkats av olika verkligt existerande vaser försökte han i dikten, snarare än att beskriva en specifik vas, beskriva hur den idealiska konstnärstypen ser ut.Motion 1999 ss. 390–391
Trots att odet skrevs klart i maj 1819 var det först i januari 1820 som det slutligen trycktes, då tillsammans med "Ode till en näktergal", i Annals of Fine Art – en konsttidskrift som främjade åsikter i stil med de Keats hade.Motion 1999 p. 390 När tidskriften hade publicerat odena publicerade även Examiner dem tillsammans med Haydons två artiklar.MacGillivray 1938 ss. 465–466 Dessutom ingår dikten i samlingen Lamia, Isabella, The Eve of St Agnes, and Other Poems från 1820.Matthews 1971 ss. 149, 159, 162
Struktur thumb|right|Det första kända exemplaret av Ode till en grekisk urna, nedtecknad av George Keats 1820. Redan 1819 hade Keats försökt sig på att skriva sonetter. Emellertid lyckades versmåttet inte riktigt uppfylla hans syfte, eftersom rimmönstret motarbetade den ton som han ville få fram. När han istället försökte sig på odet, fann han att den pindariska standardvariant av versmåttet som poeter som John Dryden tidigare hade använt inte lämpade sig för att diskutera filosofi.Gittings 1968 ss. 310–311 Keats utvecklade då en egen form av ode i Ode till psyket, som var det första av de oden han skrev 1819. Den nya diktform han hade skapat ledde till uppkomsten av en ny poetisk ton som i mångt och mycket överensstämde med de idéer om estetik han hade för poesin. I Ode till en näktergal och Ode till en grekisk urna byggde han vidare på den nya formen, och introducerade en andra röst i själva odet – i form av en dialog mellan två teman.Bate 1963 ss. 498–500 Ode till en grekisk urna är ett typiskt exempel på en ekfras, en poetisk beskrivning av en målning eller en skulptur. Däremot avvek Keats från det traditionella sättet att använda ekfrasen på, som exempelvis i Theokritos Idyll – en klassisk dikt som beskriver formgivningen av sidan på en kopp. Medan Theokritos beskriver både den rörelse som finns i ett statiskt konstverk och dess figurers underliggande motiv ersätts i Ode till en grekisk urna alla former av händelser med en serie frågor, och fokuserar enkom på tecknens yttre attribut.Kelley 2001 ss. 172–173
Odet är indelat i strofer om tio rader, och har ett rytmschema som inleds med en shakespearesk kvadernar (ABAB) och avslutas med en miltonsk sextett (CDECED). Samma rytmschema används i Ode till melankolin, Ode till en näktergal och Ode on Indolence vilket skapar både en tematisk och strukturell enhetlighet i dikterna. Det etymologiska ursprunget till ordet är grekiskt, i betydelsen 'sjungen'. Odeförfattare från antiken höll sig till fasta mönster med strofer, antistrofer och epoder, men när Keats skrev hade diktformen utvecklats så mycket att den snarare kom att representera en stil än en bestämd metod att skriva en viss typ poesi på. I sina oden försöker Keats finna en klassisk balans mellan två ytterligheter, och i Ode till en grekisk urna utgörs dessa två av den klassiska litteraturens symmetriska struktur och den romantiska poesins asymmetri. ABAB-mönstret i varje strofs inledningsrader är ett tydligt exempel på en klassiskt litterär struktur, medan de återstående sex raderna går stick i stäv mot de traditionellt grekiska och romerska odenas poetiska stil.Swanson 1962 ss. 302–305
I Keats versmått kan man se en medveten utveckling av hans poetiska stil. Dikten innehåller exempelvis bara ett exempel på det brott mellan jamb och troké i mitten av en rad som tidigare hade varit vanliga i Keats verk. Spondéer används dock i 37 av de 250 versfötterna, och cesurer placeras aldrig före en rads fjärde stavelse. Ordvalet visar på en tydlig skillnad mot ett tidigare användande av latinska flerstaviga ord till kortare, germanska ord. I den andra strofen använder han sig av ord som innehåller bokstäverna p, b, och v. Dessutom använder han sig av syzygi – upprepning av konsonantljud. Assonansen är genomgående viktig i dikten, något som annars är ovanligt inom engelsk poesi. På originalspråket utgör rad 13 ett tydligt exempel på detta: ”Not to the sensual ear, but, more endear'd.” E i sensual är tydligt sammankopplat med e i endear'd samtidigt som ea i ear är sammankopplat med ea i endear'd. I rad 11 blir det mer komplext: "Heard melodies are sweet, but those unheard". Ea i heard är nu sammankopplat med ea i unheard och o i melodies är sammankopplat med o i those och u i but med u i unheard.Bate 1962 ss. 133–135, 137–140, 58–60
Dikten
Dikten inleds genom att berättaren får tyst på urnan genom att beskriva den som "brud till tystnaden". Därigenom ges han möjlighet att tala för urnans sak med hjälp av sina egna intryck.Sheley 2007 Berättaren talar till urnan genom att säga:
Du brud till tystnaden, ännu ej skändad, du fosterbarn till stillheten och tiden, (rad 1-2Översättningen är hämtad ur )
Thou still unravish'd bride of quietness! Thou foster-child of silence and slow time
Urnan är "fosterbarn till stillheten och tiden" eftersom den skapades av sten och gjordes för hand av en konstnär som talade genom sin skulpturkonst snarare än genom sina ord. Tiden påverkar stenen föga, och därmed är dess åldrandeprocess så långsam att urnan kan ses som evig. Eftersom urnan är ett världsligt ting kan den ge upphov till en berättelse bortom tiden för dess tillkomst, och därför kallar poeten den för en "Sylvan historian" (en 'skogens historiker'), en "andaktsfull" sägen, vars berättelse förmedlas genom dess skönhet:Bloom 1993 s. 416
en blomstersmyckad sägen, så fulländad att dikten stannar andaktsfull invid den: Vad är det för legend som här fått form? Är det en gud som genom gräset går i Tempe eller på Arkadiens ängar? Och vilka jungfrur flyr bland träd och snår av män förföljda i en åtråns storm? Och vems är flöjten, vem slår harpans strängar? (rad 3-10)
Sylvan historian, who canst thus express A flow'ry tale more sweetly than our rhyme: What leaf-fring'd legend haunts about thy shape Of deities or mortals, or of both, In Tempe or the dales of Arcady? What men or gods are these? What maidens loth? What mad pursuit? What struggle to escape? What pipes and timbrels? What wild ecstasy?
De frågor som ställs i dessa rader är alltför mångtydiga för att läsaren skall kunna förstå vad som sker på de bilder som är avbildade på urnan. Delar går dock att förstå – såsom att det är en jakt som innehåller en mycket stark sexuell kraft.Bloom 1993 ss. 416–417 Den melodi som ackompanjerar jakten intensifieras i den andra strofen:Bloom 1993 s. 417
En ohörd melodi mer skönhet har än den vi kan förnimma; spela på, o stumma flöjt, en sång så underbar av tystnad, som blott själen kan förstå: (rad 11-14)
Heard melodies are sweet, but those unheard Are sweeter; therefore, ye soft pipes, play on; Not to the sensual ear, but, more endear'd, Pipe to the spirit ditties of no tone:
Man kan skönja en paradox i det att njutningen kan göra någon fylld av åtrå, och att ljudlös musik åtrås av själen. Tidsbrottet gör det omöjligt för karaktärernas kärlek att någonsin fullbordas:
den flicka som du åtrår ej du når med dina kyssar; ändå har du sett henne emot dig le; aldrig förgår den kärlek som du känt, och hon är skön! (rad 17-20)
Bold Lover, never, never canst thou kiss, Though winning near the goal – yet, do not grieve; She cannot fade, though thou hast not thy bliss, For ever wilt thou love, and she be fair!