BergbeckasinSveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14 (Gallinago solitaria) är en asiatisk beckasin i familjen snäppor inom ordningen vadarfåglar.Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
Utseende Bergbeckasinen är en stor beckasin, 29-31 centimeter lång med satt kropp och korta ben. Den är likt andra beckasiner kryptiskt tecknad i brunt och vitt, med tydliga vita linjer på ryggen. Från likstora skogsbeckasinen (G. nemoricola) skiljer den sig genom att ha kallare färger och vara mindre kraftigt tecknad, även huvudet. Mantel och skapularer är rostbandade snarare än svarta med smala vita linjer, inte breda gulbruna. Ben och fötter är gulaktiga, inte gröna, och vingarna är längre och smalare.Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
Läten Bergbeckasinens läten liknar enkelbeckasinens. Ljudet från de vibrerande yttre stjärtpennorna under spelflykten beskrivs som möjligen något gällare och lätet vid uppflog är grövre och ljudligare.Van Gils, J., P. Wiersma, and G. M. Kirwan (2020). Solitary Snipe (Gallinago solitaria), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.solsni1.01
Utbredning och systematik Bergbeckasinen häckar som namnet avslöjar i bergsområden på höjder mellan 1 500 och 4 500 meter, från södra Ryssland till Mongoliet. Den är delvis en flyttfågel. Främst genomför den årliga förflyttningar i höjdled, och vintertid förekommer den så långt ned som på cirka 900 meter över havet. Vissa populationer genomför längre förflyttningar och arten övervintrar bland annat i Sydostasien och i Japan. Den delas in i två underarter med följande utbredning:Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2. Gallinago solitaria solitaria – häckar i södra Siberia, Mongoliet och nordvästra Kina, övervintrar i östra Alpiderna Gallinago solitaria japonica – Manchuriet till Kamtjatkahalvön, övervintrar i Korea, Japan och östra Kina
thumb|right
I västra Palearktis har arten påträffats tillfälligt i Saudiarabien. Den förekom tidigare under flyttningen och vintertid även i Iran, men inga bekräftade fynd finns sedan 1956.
Levnadssätt Fågeln häckar i bergsbelägna våtmarker och floddalar. Den bygger sitt tallriksformade bo av torrt gräs och placear det i en tät gräs- eller sävtuva. Arten födosöker genom att pressa ner sin långa näbb i gyttjan på jakt efter ryggradslösa djur, frön och växtdelar. Det går att komma den nära, men om den blir skrämd trycker den, kamouflerad av sin fjäderdräkt. Om bergbeckasinen till slut tar till vingarna flyger den kort och tungt för att snart åter landa i våtmarken..
Status Arten har ett stort utbredningsområde och internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som livskraftig. Beståndsutvecklingen är dock okänd.
Namn Arten har på svenska även kallats bergsbeckasin, med ett foge-s.
Referenser Noter
Källor Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
Externa länkar
Läten på xeno-canto.org
Kategori:Fåglar i palearktiska regionen Kategori:Fåglar i orientaliska regionen Kategori:Beckasiner