miniatyr|350px|Norra stationsparken i Hagastaden, augusti 2024. miniatyr|350px|Kungsträdgården är en av Stockholms första offentliga parker. Körsbärsträden blommar, april 2012. 350px|miniatyr|Frisens park var plats för Konstindustriutställningen 1909, numera nyttjas ängen för olika aktiviteter bl.a. i samband med Gärdesloppet. Parker och grönområden utgör drygt 40 procent av Stockholms kommuns yta. Inom kommunen finns såväl stora strövområden och naturreservat som anlagda parker och strandpromenader.
Liksom i husbyggnadsarkitekturen och stadsplaneringen i Stockholm har även trädgårdsarkitekturen orienterat sig efter tidens konstriktningar. 1600-talets strama barockträdgård avlöstes på 1700-talet av den mjukare engelska landskapsparken och 1800-talets romantiska trädgårdsanläggningar. Under 1800-talets slut gjordes det till regel att - med några få undantag - låta alla stadens obebyggda bergshöjder reserveras för parkanläggningar och planteringar. På det viset fick Stockholm en lång rad parker som bjuder på en grandios utsikt.
På 1930-talet anlades parker i Stockholmsstilen, som präglades av funktionalismen och av sociala idéer och räknades i början av 1950-talet till världens mest progressiva parkpolitik som rönte internationell uppmärksamhet bland trädgårdsarkitekter och anläggare.Caldenby (1998), s. 239-240
Under stadsträdgårdsmästaren Holger Blom upplevde Stockholms parker på 1930-, 1940- och 1950-talen en storhetstid. Parken skulle inbjuda till lek, spel och rekreation. Den skulle också vara lättillgänglig och funktionell. Stadens parker skulle kompensera dem som bodde i hyreshus för villaägarens trädgård. Under denna tid tillkom verksamheter som Parklek och Parkteatern.Friman & Söderström (2008), sida 176
Kungsträdgården, från början Gustav Vasas köksträdgård, blev på 1700-talet tillsammans med Humlegården Stockholms första parker som allmänheten fick besöka. Kungsträdgården är fortfarande en populär samlingsplats för stockholmare och turister.
Sedan 1 september 2009 har Stockholm åter en stadsträdgårdsmästare, en tjänst som inte funnits sedan Holger Bloms pensionering 1971. Det är Pia Krensler, utbildad landskapsarkitekt, som ska ansvara för stadsmiljöutformningen på stadens gator och torg samt i större parker.
Historik Medeltida örtagårdar Under medeltiden var dåtidens Stockholm, som främst bestod av Stadsholmen (dagens Gamla stan), trångt bebott och all tillgänglig markareal bebyggd. Några parker i dagens mening fanns inte men det fanns däremot örta- och kryddgårdar samt träd- och kålgårdar såväl innanför som utanför stadsmurarna. Under medeltiden låg en större örtagård söder om slottet Tre kronor, år 1461 kallas den "Slottets örtagård" (Slotzins yrtagardh) och det var slottets köksträdgård. Trädgårdsgatan och Trädgårdstvärgränd i Gamla stan påminner därom.Stahre (1986), sida 60
Även Gustav Vasa hade en trädgård på den övre delen av nuvarande Slottsbacken som bestod av tre små gårdar. En inventarieförteckning från 1468 berättar att där odlades mullbär, valnöt, spanska körsbär, aprikoser och vindruvor samt rosenbuskar och fruktträd. Som ett monument över Gustav Vasas trädgård anlades 1960 Bollhustäppan i den öppna gården söder om Finska kyrkan, platsen för den ursprungliga trädgården.Asker (1986), sida 4
Stormaktstidens barockträdgårdar och malmgårdar Under stormaktstiden började kungahuset och adeln anlägga de första praktfulla parkerna efter utländska förebilder. Nu skulle trädgården inte bara vara till nytta utan även till glädje och förströelse. Det var den förfinade franska trädgårdskulturen som satte sin prägel på anläggningarna. Trädgårdarna innehöll träd med exotiska frukter, fontäner, skulpturer och stora blomkrukor av porslin. Nuvarande Kungsträdgården och Humlegården förvandlades från nyttoträdgårdar till lustgårdar.Asker (1986), sida 5 Gestaltningen av parker och trädgårdar följde tidens mode och samtida konst- och arkitekturströmningar, och formgavs av välrenommerade arkitekter. Kungsträdgården, Ulriksdals slottspark och Drottningholms slottsparks äldre del anlades som barockträdgårdar. Drottningholms slottspark skapades under överinseende av Hedvig Eleonora och under ledning av Nicodemus Tessin d.ä. och hans son. De eleganta kungliga parkerna fick inte beträdas av allmänheten. Av Stockholms barockträdgårdar finns idag bara den vid Drottningholms slott kvar, numera en del av Unescos världsarv.
Under 1600-talets andra hälft började adeln och välbeställda borgare anlägga malmgårdar på Stockholms malmar.Lindberg (1985), sida 14 Framför allt var malmgårdar trädgårdar, där man odlade allt från exotiska växter (som på vintern förvarades i orangerier) till medicinal- och nyttoväxter. Trädgårdarna hade ofta ett lusthus som prydnad eller för utomhusfester på sommaren.Lindberg (1985), sida 16
Barockträdgårdar och malmgårdar från stormaktstiden
Gustav III:s parker miniatyr|100px|F.M. Piper Gustav III:s trädgårdsarkitekt Fredrik Magnus Piper skapade den stora parkanläggningen, Hagaparken, vid västra sidan av Brunnsviken. I mitten av 1700-talet kom trädgårdsimpulser från England. Det var Piper som introducerade den engelska parken i Sverige. Han hade studerat den engelska parken på plats och arbetade en tid hos den skotske arkitekten Sir William Chambers (skaparen av Kew Gardens in London). Barockens stränga symmetri och tuktade planteringar ersattes av slingrande stigar, dungar, trädridåer, alléer och öppna gröna områden.
Piper utsågs av Gustav III till parkarkitekt och intendent för de kungliga lustparkerna. 1781 presenterade han sin generalplan för en engelsk park vid Haga, (Hagaparken) och 1786 Tivoliparken (även kallad Pipers park) på Brunnsvikens Tivolihalvö. Han planerade även den engelska parken vid Drottningholms slott mellan 1781 och 1810 samt Bellevueparken. År 1935 blev Hagaparken statligt byggnadsminne och sedan 1994 ingår den i världens första nationalstadspark, Nationalstadsparken Stockholm-Solna. Hagaparken förvaltas idag av Statens fastighetsverk och Kungliga Djurgårdens Förvaltning.
Under 1700-talet och Gustav III:s regeringstid började Kungsträdgården och Humlegården öppnas för "den bättre ställda allmänheten" och därmed introducerades den offentliga parken i Stockholm. Djurgården blev ett populärt utflyktsmål för "det enklare folket".Asker (1986), sida 7
1700-talets engelska parker
1800-talets luft, ljus och romantiken Från 1800-talets mitt började svenska städer avsätta mark för allmänna parker.Blom (1940), sida 14 Vid 1860-talet fanns bara några få allmänna parker i Stockholm. Förutom Kungsträdgården, Humlegården, Hagaparken, Bellevueparken och Kungliga Djurgården kunde stockholmarna promenera i fyra små kommunala planteringar: Strömparterren, Berzelii park, Mosebacke torg och Adolf Fredriks torg (numera Mariatorget).Asker (1986), sida 8 Det fanns även privata parker som Svenska trädgårdsföreningens avgiftsbelagda parkanläggning vid Drottninggatan som öppnat 1840.
Äldre parkritningar, urval
I samband med den industriella revolutionen, då folkmängden och stenhusbebyggelsen växte i snabb takt i Stockholm, restes krav på att promenadplatser och parker skulle iordningställas. Stadsplaneprinciperna luft, ljus och breda, trädplanterade alléer skulle tillämpas. Återigen kom de nya stadsplane- och arkitekturidealen från utlandet. Idéerna till utbyggnaden av stenstaden hämtades främst från de stora kejsarstäderna på kontinenten, S:t Petersburg, Wien, Paris och Berlin, där Ringstraße i Wien och Georges-Eugène Haussmanns boulevarder i Paris blev förebilder.
miniatyr|100px|Medin
Stadsplanerna för dessa städer byggde på en klassicistisk tradition med rätvinkliga kvarter inordnade i ett storskaligt system av gatuaxlar och stjärnplatser samt trädkantade alléer och offentliga parkanläggningar. I tidningar skrevs om nyttan med dessa grönområden: "…de planterade träden och blommorna samt de väl skötta gräsmattorna utövar gott inflytande på invånarnas välbefinnande".Asker (1986), sida 9
För Stockholms del skulle Albert Lindhagen omsätta de nya idéerna genom Lindhagenplanen och den 24 mars 1869 antogs Alfred Medin som stadens första stadsträdgårdsmästare. Han innehade ämbetet till 1906. Vid upprättandet av Lindhagens stadsplan år 1876, gjordes det till regel att (med några få undantag) låta alla stadens obebyggda bergshöjder reserveras för parkanläggningar och planeringar. Exempel på sådana bergstrakter som började iordningställas under 1880-talen är Kronobergsparken på Kungsholmen, Vanadislunden och Tegnérlunden på Norrmalm samt Tantolunden och Vita bergen på Södermalm. Gestaltningen av dessa parker var i enlighet med den tyska tolkningen av den engelska landskapsparken. Till det kom inhemska nationalromantiska inslag och en uppfattning om parken som promenadplats under grönskande träd.Asker (1986), sida 11 I Medins uppdrag ingick även trädplanteringar för stadens nya alléer och boulevarder, bland dem Strandvägen, Valhallavägen, Narvavägen och Karlavägen.
Alfred Medins stockholmsparker och -alléer
Meditationslunden på Skogskyrkogården är en av Stockholms främsta parkanläggningar (sedan 1994 ett världsarv), som skapades i romantikens anda, huvudsakligen av Sigurd Lewerentz på 1920-talet. Här finns klara likheter med ett verk från omkring 1824 av Caspar David Friedrich, romantikens stora landskapsmålare.Asplund, sida 43 I samma anda fortsatte trädgårdsarkitekturen för Stockholms parker ända fram till 1930-talet, då funktionalismens idéer skulle inleda ett nytänkande för funktion och gestaltning av Stockholms grönområden.
miniatyr|100px|Hammarberg Den 1 november 1906 utnämndes Mauritz Hammarberg som nya stadsträdgårdsmästare och efterträdare till Medin. Under sina 30 tjänsteår som trädgårdsmästare i Stockholm fullföljde han föregångarens påbörjade projekt och skapade en lång rad nya parker, här kan nämnas Stureparken (1906), Kungsholmstorg (1907), Eriksbergsparken (1920), Högalidsparken (1916–1923), Nobelparken (1929–1930), Skinnarviksparken (1930-tal) och Pålsundsparken (1911–1932).
Vid ungefär samma tid var Per Olof Hallman vice stadsarkitekt i Stockholm (från 1913) och chef för stadsplanekontoret (1921–1927). Hallman skapade en lång rad stadsplaner som var småskaliga och anpassade för människans välbefinnande. De idylliska miljöerna menade han hade ett värde i sig och han motsatte sig den sorts stadsplaner med breda, ändlöst långa alléer som man tillämpade i Paris.Asker (1986), sida 119
Även i andra svenska städer började trädgårdsmästare och arkitekter tänka i nya banor. Pildammsparken i Malmö, 1914 plats för Baltiska utställningen, skapades i mitten av 1920-talet efter ritningar av Erik Bülow-Hübe. Han hämtade sin inspiration fortfarande från promenadparkens klassiska 1800-talsperiod med stjärnplats och gröna gräsboulevarder. Men parken skilde sig också från sina föregångare genom demokratiska och sociala inslag. Pildammsparken hade exempelvis en stor festplats för Malmöbor och förebilden var de tyska sportparkerna från denna tid. Det skulle dock dröja ytterligare några år innan den nya parkideologin konkretiserades fullt ut.Caldenby (1998), sida 237
En viktig person som arbetade för en mänskligare miljö i Stockholm var Anna Lindhagen, Albert Lindhagens dotter. Hon var drivande i koloniträdgårdrörelsens framväxt i Sverige och en viktig person i Stockholms parkhistoria. Med stort engagemang utförde hon ett betydelsefullt arbete för bevarandet av den småskaliga bebyggelsen på Södermalm såväl beträffande exteriörer och trädgårdar som ett antal tidstypiska interiörer.I koloniområdet Eriksdalslunden på Södermalm är en av gångvägarna uppkallad efter henne.
Mauritz Hammarbergs stockholmsparker
Folkparksrörelsen