miniatyr|350px|Tjeckoslovakiens presidents vapen mellan 1960 och 1990 (texten betyder "Sanningen segrar"). Tjeckoslovakiens historia berör den tid som Tjeckoslovakien existerade som suverän stat, vilket var från 1918 till 1992 med avbrott under andra världskriget. Tjeckoslovakien bildades efter första världskriget när dubbelmonarkin Österrike-Ungern upplöstes. Landet fick sitt namn efter folkgrupperna tjeckerna och slovakerna, men landet hade också andra stora minoritetsgrupper som tyskar och ungrare. Särskilt tyskarna var missnöjda med de levnadsförhållanden de hade i Tjeckoslovakien, vilket ledde till en politisk uppgörelse 1938 kallad Münchenöverenskommelsen. Denna överenskommelse innebar att Sudetenland i väster inlemmades i Tyskland. Det fanns också spänningar mellan tjecker och slovaker och i februari 1939 utropade Slovakien självständighet. Slovakiens självständighet var dock begränsad och de tjeckiska länderna Böhmen och Mähren var ockuperade av Tyskland under andra världskriget.
Merparten av Tjeckoslovakien befriades 1945 från nazister och nazistsympatisörer av Röda armén, och det tjeckoslovakiska kommunistpartiet hade ett relativt stort stödDowling 2002, s. 82-83 bland befolkningen. Några fria val hölls dock inte. Från och med den så kallade Pragkuppen 1948 leddes landet av kommunistpartiet styrt från Moskva. Därmed avskaffades många demokratiska friheter och personliga friheter när landet övergick enligt bedömare till en kommunistisk diktatur. Från mitten av 1960-talet började vissa reformer att diskuteras och under Pragvåren 1968 diskuterades dessa reformer öppet. Tjeckoslovakiens grannländer oroades dock över detta och invaderade (under ledning av Sovjetunionen) Tjeckoslovakien i augusti 1968. Under de följande 20 åren motarbetades all form av opposition. Trots detta blev den oppositionella gruppen Charta 77 och dess talesman Václav Havel internationellt kända. De politiska förändringarna i Europa 1989 påverkade även Tjeckoslovakien, vilket bland annat resulterade i att Václav Havel blev president och fria val hölls 1990. Bland tjecker och slovaker fanns det olika åsikter om hur snabbt vissa ekonomiska reformer skulle genomföras och det ledde till att Tjeckoslovakien upplöstes 1992. Den 1 januari 1993 bildades istället de två separata republikerna Tjeckien och Slovakien.
Tysk-romerska riket och Ungern miniatyr|vänster|Karta över Stormähren vid dess största geografiska utbredning under Svatopluk I (871–894). miniatyr|stående|Ferdinand av Habsburg (1503–1564) och de efterföljande habsburgarna kom att styra över Böhmen, Mähren och Schlesien från 1520-talet fram till 1918. Det västslaviska riket Stormähren existerade fram till 900-talet och beboddes av både tjecker och slovaker. Riket gick under när det anfölls österifrån av olika grupper, bland annat magyarer. Slovakien kom att hamna under den ungerska Stefanskronan medan landskapen Böhmen, Mähren och Schlesien bildade ett eget kungarike som ingick i det tysk-romerska riket. Från och med 1520-talet blev Ferdinand av Habsburg kung och de efterföljande habsburgarna kom att styra över området fram till 1918. Tysktalande grupper hade bosatt sig i det böhmiska kungariket sedan 1000-talet och vid mitten av 1800-talet uppgick de tysktalande grupperna till två femtedelar av befolkningen. Den inhemska aristokratin kom med tiden att ersättas av en tysktalande.
1800-talet innebar ett nationellt uppvaknande både för tjecker och slovaker. Bland annat grundlades slovakiskan som ett skriftspråk av den katolske prästen Anton Bernolák (1762–1813). Den slovakiske lutherske prästen Ján Kollár (1793–1852) skrev poesi, där hans mest kända verk är Slávy dcera, och trots att han skrev på tjeckiska kom han att få en viktig roll för den slovakiska nationalismen. Ľudovít Štúr (1815–1856) lade grunden för det moderna slovakiska skriftspråket som han baserade på den centralslovakiska dialekten. Josef Dobrovský (1753–1829) skrev en tysk-tjeckisk ordbok, en bok om tjeckisk litteraturhistoria samt översatte verk av John Milton, Johann Wolfgang von Goethe och François-René de Chateaubriand till tjeckiska.
Både tjecker och slovaker försökte göra uppror under 1848, men misslyckades. Efter att dubbelmonarkin Österrike-Ungern bildades 1867 kom ungrarna att föra en hårdhänt magyariseringspolitik mot slovakerna. Slovakerna gavs inte möjlighet till utbildning utöver grundskola på sitt eget språk och de tre miljonerna slovakerna var knappt representerade vid parlamentet i Budapest. Många slovaker valde att utvandra och under en period av 40 år, fram till första världskriget, utvandrade 80 000 slovaker. Tjeckerna hade egna representanter i parlamentet i Wien, vilka representerade de två politiska partierna gammaltjecker och ungtjecker och som därmed fick värdefulla politiska erfarenheter.
Frihetskampen miniatyr|stående|Milan Rastislav Štefánik (1880–1919) var en slovakisk politiker, diplomat och astronom. miniatyr|vänster|Den 28 oktober 1918 utropades Tjeckoslovakiens självständighet på Vaclavplatsen i Prag. Kampen för ett upprättande av Tjeckoslovakien tog fart först under första världskriget och leddes främst av tre personer: Tomáš Masaryk, Edvard Beneš och Milan Rastislav Štefánik. Masaryk företrädde ungtjeckerna i det österrikiska parlamentet från 1891 och ansåg så sent som 1909 att det bästa för tjeckerna var autonomi inom ramen för ett federalt Österrike, då tjeckerna annars skulle vara alltför svaga gentemot det återförenade Tyskland och tsarens Ryssland. Efter utbrottet av första världskriget hjälpte Masaryk till att bygga upp en motståndsrörelse i hemlandet innan han reste till Västeuropa för att bearbeta ententens regeringar för att på så sätt få stöd för bildandet av Tjeckoslovakien. Masaryk, Beneš och Štefánik bildade 1916 det Tjeckoslovakiska nationalrådet i Paris. Genom tålmodigt arbete fick de nationalrådet erkänt av Frankrike, Storbritannien och USA under 1918.
Självständighetsrörelsen arbetade för att tjecker och slovaker skulle samlas i den gemensamma statet Tjeckoslovakien. Masaryks argument för detta var de historiska och språkliga banden mellan de två folkgrupperna och även att det fanns ekonomiska skäl för en förening. Masaryk kan också haft ett ytterligare skäl: i en tjeckisk stat utan slovakerna skulle de tyskspråkiga utgöra en mycket stor minoritet. Den 10 januari 1917 erkändes skapandet av Tjeckoslovakien som ett av de allierades krigsmål.
På hösten 1914 bildades en tjeckisk armélegion i Ryssland som bestod av utvandrade tjecker och senare även tjeckiska krigsfångar. I Frankrike bildades en tjeckoslovakisk armélegion av 3 000 tjecker och slovaker som utvandrat till USA. De tjeckiska soldaterna i Ryssland bildade en infanteribrigad, vilken kom att utmärkta sig vid slaget vid Zborov i juli 1917 i dagens Ukraina. Enligt Masaryks egna uppgifter kom dessa tjeckoslovakiska armétrupper att uppgå till 92 000 man i Ryssland, 12 000 man i Frankrike samt 24 000 i Italien.
Masaryk besökte också USA där han träffade tjeckiska och slovakiska emigranter. I juni 1918 undertecknade han en konvention i Pittsburgh som lovade autonomi och ett eget parlament för Slovakien inom ramen för en gemensam stat: Tjeckoslovakien. I USA fanns också emigranter från Rutenien, vilket är en del av Ungern med en slavisktalande befolkning, och vid en kongress röstade dessa emigranter för att Rutenien skulle ingå i Tjeckoslovakien inom ramen för en federation.
I september 1918 utropades det tjeckoslovakiska nationalrådet i Paris som Tjeckoslovakiens regering med Masaryk som president, Beneš som utrikesminister och Štefánik som försvarsminister. Den 18 oktober 1918 var Masaryk i Washington där han utropade Tjeckoslovakiens självständighet. Den 28 oktober samma år utropades självständigheten på Vaclavplatsen i Prag.
Den tyska befolkningen i Sudetområdet var inte heller passiv. Den 21 oktober 1918 röstade det österrikiska parlamentet för att Sudetlandet skulle tillhöra Österrike. Den 12 november röstade parlamentet för att Österrike och Tyskland skulle förenas. Det fick ingen praktisk betydelse eftersom tjeckoslovakiska styrkor snabbt ockuperade Sudetområdet. Den 1 november förklarade Ungern sig självständigt från Österrike-Ungern och den 11 november ockuperade ungerska styrkor Slovakien. Det dröjde till mitten av januari 1919 innan tjeckoslovakiska styrkor kunde erövra Slovakien. Samma månad ockuperade tjeckoslovakiska styrkor Teschen vid gränsen mot Polen, ett litet hertigdöme där majoriteten av invånarna var polacker. Styrkorna blev dock tvungna att dra sig tillbaka och frågan hänsköts till fredskonferensen. Vid fredskonferensen i Paris gjorde Beneš anspråk på Böhmen, Mähren, Schlesien, Slovakien, Rutenien, det historiska området Lausitz samt en korridor genom Ungern för att förbinda Tjeckoslovakien med Jugoslavien. De två sista anspråken erkändes inte av fredskonferensen.
Den första republiken miniatyr|vänster|Tjeckoslovakien i slutet av 1920-talet. miniatyr|stående|Tomáš Garrigue Masaryk (1850–1937), Tjeckoslovakiens förste president mellan åren 1918–1935. Den nya republiken bestod av sju miljoner tjecker, två miljoner slovaker, mellan tre och tre och en halv miljon sudettyskar, 750 000 ungrare, 500 000 karpatorutener och 80 000 polacker. I november 1918 fick republiken ett tillfälligt parlament och en tillfällig regering. Det tillfälliga parlamentet hade som uppgift att besluta om republikens konstitution. I detta tillfälliga parlament fanns endast representanter för tjecker och slovaker och inga andra etniska grupper. Bland sudettyskarna fanns det många som inte erkände republiken utan ville att Sudetlandet skulle förenas med Österrike. Den 4 mars 1919 demonstrerade sudettyskarna varpå 54 demonstranter sköts ihjäl och 84 skadades av polisen.
I april 1920 hölls de första parlamentsvalen och den första Nationalförsamlingen valde Masaryk till landets president, Karel Kramář till statsminister och Beneš till utrikesminister. Landets splittring i olika nationaliteter, religioner och sociala klasser fick som resultat ett splittrat parlament med en stor mängd partier. Ändå präglades den tjeckoslovakiska politiken av stabilitet eftersom samma fem partier alltid ingick i regeringen: Republikanska agrarpartiet, Tjeckoslovakiska Nationaldemokratiska partiet, Tjeckoslovakiska Socialdemokratiska partiet, Tjeckoslovakiska Folkpartiet och Tjeckoslovakiska Nationalsocialistiska partiet (det sistnämnda ska inte förväxlas med nazister). Agrarpartiets Antonín Švehla var statsminister under större delen av 1920-talet. Efter 1926 ingick även tyska partier i parlamentet. Kommunistpartiet var hela tiden tillåtet, men saknade inflytande. 1921 splittrades socialdemokraterna och en Moskva-trogen fraktion bildade Tjeckoslovakiska kommunistpartiet som anslöt sig till Komintern (partiledare från 1927 var Klement Gottwald). Den politiska stabiliteten gynnades också av att Masaryk förblev president ända fram till 1935.