Katarina Jagellonica, född 1 november 1526 i Kraków, död 16 september 1583 på slottet Tre Kronor i Stockholm, var drottning av Sverige genom sitt äktenskap med kung Johan III av Sverige. Katarina var polsk-litauisk prinsessa och räknas ibland som Sveriges enda egentliga renässansdrottning.
Genom sina politiska kontakter, sina kulturella intressen och sin religiösa övertygelse kom Katarina att spela en viktig roll i svensk historia, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Hon beskrivs som politiskt aktiv och anses, i egenskap av katolik, ha utövat inflytande över Johans värderingar och politik, särskilt i religionsfrågor.
Biografi
Uppväxt Katarina var yngsta barnet av minst sex till kung Sigismund I av Polen (av den Jagellonska ätten) och Bona Sforza av Milano. Bland syskonen fanns Sigismund August (senare polsk kung) och Janusz (biskop av Vilnius och Poznań) samt Sophia och Anna. Katarina tillhörde epokens mest prominenta europeiska aristokrati, inte bara på fädernet. Modern var dotter till hertig Gian Galeazzo av Milano och Isabella av Aragonien, som i sin tur var dotter till kung Alfons II av Neapel.
Barndomen på slottet Wavel i Kraków präglades av både faderns och moderns bakgrund, och Katarina Jagellonica lärde sig att obehindrat tala minst tre språk – polska, italienska och latin. Hon erhöll privat undervisning i hemmet, där Martin Kromer, Stanislaus Hosius och Johan Herbst var anställda som mentorer. Sedan fadern avlidit år 1548 och efterträtts av sonen Sigismund II August flyttade Katarina Jagellonica och hennes systrar med modern till Masovien.
Hennes bror, Sigismund II August, hade inte ett nära förhållande till sina systrar. Efter att hennes mor hade återvänt till Italien 1558, där hon regerade hertigdömet Bari till sin död påföljande år, levde Katarina och hennes syster Anna under ganska ovissa och knappa förhållanden.
Frierier och giftermål I egenskap av polsk-litauisk prinsessa var den unga Katarina Jagellonica ett eftertraktat byte på den furstliga äktenskapsmarknaden. Brodern utnyttjade systern som en spelpjäs i storpolitiken, i synnerhet i förhandlingar med tsar Ivan IV (”den förskräcklige”) av Ryssland, en av de mest envetna kandidaterna till Katarina Jagellonicas hand. Förhandlingarna uppfattades dock vara avslutade 1560. Andra kandidater var hertig Albrekt av Preussen och ärkehertig Ferdinand av Österrike.
Även från Gustav Vasas sida kom propåer om äktenskap mellan dennes söner och de polsk-litauiska prinsessorna. En äktenskapsallians mellan Polen och Sverige hade föreslagits redan 1526, då Gustav Vasa friade till Katarinas halvsyster Hedvig. 1555 föreslogs ett äktenskap mellan Katarina och Erik, därefter med Johan.
Intresset var dock länge svalt, både hos Sigismund August och de svenska hertigarna Erik och Johan. Detta förändrades efter Gustav Vasas död och Erik XIV:s trontillträde 1560. Året därpå friade Johan till Katarina Jagellonica, trots att kung Erik förbjöd det hela. Mot Eriks uttryckliga order reste Johan, hertig av Finland och sedermera Johan III av Sverige, till Polen sommaren 1562 för att bedriva förhandlingar på plats.
Sigismund August drog dock ut på svaret, bland annat med argumentet att han först ville gifta bort hennes äldre syster Anna. Avslutningen blev dock hastig, under tiden Johan vistades i Danzig. Den 23 september beslöts att bröllop skulle hållas redan den 4 oktober, en tidsmarginal som var så liten att knappast några utländska gäster kunde hinna dit. Vigseln, som ägde rum i Vilnius den 4 oktober, följde katolsk ritual och Katarina Jagellonica garanterades att kunna fortsätta utöva sin katolska tro i det lutherska Sverige.
Efter bröllopet for hertig Johan och Katarina Jagellonica till Åbo och Johans hertigdöme Finland, i spetsen för en omfattande svit av adliga och tjänare. I hennes följe ingick både polsk och italiensk personal, två huskaplaner, en "klerk", en apotekare och några "dvärgar". Hon medförde en praktfull utstyrsel, men hennes övriga hemgift och arv efter hennes mor skulle aldrig utbetalas. Paret och betjäningen anlände strax före jul.
Katarina förde med sig en stor hemgift: i hennes bagage ingick silverföremål till en vikt av 240 kilo sammanlagt, bland dem de första gafflar som användes i Finland (gafflar började användas i Europa just vid denna tid), och en garderob på 113 plagg i svart, röd, gul och violbrun taft, siden, atlas och sammet, av vilka bara mössorna hade ett värde av 6.650 daler (4,6 miljoner kronor i 2018 års penningvärde).Mattsson, Eva, Furstinnan: en biografi om drottning Katarina Jagellonica, Bring to Life, Vadstena, 2018 Utöver föremålen medförde hon ett stort följe av både polska, italienska och tyska personer: där ingick kocken Stanislaw Leszczynski, bagaren Marcinek, hovmästaren Jan Manowski, den italienska vinmästaren Cola, fjorton kvinnor och fyra "hovdvärgar" varav två manliga, Maciek och Siemionek, och två kvinnliga, Baska och Dorothea.
Hertiginna och fånge Paret höll hov som hertig och hertiginna av Finland över jul och nyår 1562–1563. Johans anknytning till Polen ledde till en oförsonlig missämja mellan honom och Erik, som misstänkte Johan för att konspirera med Polen-Litauen. Under våren 1563 utbröt konflikt mellan Johan och Erik XIV. I augusti 1563 togs Johan till fånga efter att ha belägrats på Åbo slott i ett par veckor. Katarina följde av egen fri vilja med Johan till fångenskapen i Sverige på Gripsholm, enligt traditionen med hänvisning till inskriptionen i vigselringen – Nemo nisi mors – ingen utom döden (skall skilja oss åt). Hon behöll ett antal polska hovdamer och andra personer ur sin personal, bland andra hovdvärgen Dorothea Ostrelska, men bad Erik om att de övriga av hennes hov skulle få återvända till Polen.
Under fyra år vistades makarna i det sörmländska slottet, där också några medlemmar av Katarina Jagellonicas polska svit spärrades in. Vistelsen på Gripsholm fick stor betydelse för parets äktenskapliga samliv och för Johans andliga utveckling. Han påverkades starkt av Katarina Jagellonicas katolska tro, något som skulle resultera i en kursändring i svensk kyrkopolitik på 1570- och 1580-talen.Hennes närvaro gjorde Johans fångenskap bättre, eftersom Erik var tvungen att ta hänsyn till henne då hennes tillvaro observerades internationellt. Katarina Jagellonica förblev under fångenskapen storpolitiskt intressant, och därför behandlades hon förhållandevis väl av Erik XIV:s män. Tsar Ivan ville fortfarande gifta sig med henne och försökte få svenskarna att utlämna henne. Sigismund August var mån om systerns välbefinnande, ett faktum som influerade Polens ställningstagande till Sverige medan nordiska sjuårskriget pågick.
Katarina var under fångenskapen inte satt under lika hård bevakning som Johan. Hon tilläts promenera i slottets omgivningar och ska även ha hämtat vatten från en källa, efter henne kallad drottningkällan, under perioder när hon var rädd för att Johan skulle förgiftas, och Erik biföll normalt allt hon bad om ifråga om bekvämligheter, med undantag av allt som hade med katolicismen att göra, där han tvärtom nekade henne det mesta inklusive besök av en katolsk präst.
Erik kunde också använda henne som potentiell gisslan mot Polen under det pågående dansk-polska kriget mot Sverige. Erik XIV slöt ett förbund med Ryssland, som innebar att han gick med på att utlämna Katarina till hennes före detta friare, Ivan den förskräcklige. Tsaren hade möjligen planer på att använda henne som gisslan i sina förhandlingar med Polen. Erik drog sig dock för att uppfylla villkoret med hänsyn till den europeiska opinionen. Katarina sände i alla fall två brev till Erik med begäran om frigivande år 1565.
Fängelsetiden sammanföll med att Katarina Jagellonica, som tidvis plågades av sjukdom, blev gravid och fick två barn. Dottern Isabella föddes 1564 och avled redan 1566; Johan lät senare Willem Boy förfärdiga en ännu bevarad sarkofag åt henne i Strängnäs domkyrka. I juni 1566 föddes sonen Sigismund.
Frigivning och uppror Sedan Erik XIV drabbats av tillfällig sinnesförvirring arrangerades en försoning mellan honom och det fängslade hertigparet, Väntholmen intill Svartsjö slott, i oktober 1567. Johan och Katarina Jagellonica frisläpptes men åtnjöt inte full rörelsefrihet under de månader som följde. Dottern Anna föddes våren 1568 på Eskilstuna kungsgård.
Katarina skrev vid denna tid till sin syster Sofia: "Herren Gud har berövat kungen av Sverige hans förstånd, vilket har hjälpt oss att bli befriade", men hon skrev också att Erik inte var helt från vettet utan "snarare besatt av desperation och samvetskval på grund av sina gärningar som inte ger honom någon ro."
Våren 1568 väntade ryska sändebud i Stockholm på Katarinas utlämnande till Ryssland. Strax därefter, under sommaren samma år, började Johans och Karls uppror mot Erik. Oppositionen mot Erik antas ha sett Johans äktenskap med en medlem av ett kungahus som en fördel, eftersom Erik nyss hade gjort skandal genom att gifta sig med Karin Månsdotter. Katarina bodde i Vadstena under upproret, och besökte då flera gånger Vadstena kloster, som hon gav donationer. Hon ska ha spelat en viss roll i upproret, och hade bland annat ansvaret för det kapital man samlade ihop för att finansiera det.
Katarina var vän med Ebba Månsdotter (Lilliehöök), som tillsammans med sin make bidrog till att övertala hertigarna att göra uppror mot Erik, och hon mottog också en direkt uppmaning från Pontus De la Gardie, som uppmanade henne att övertala den obeslutsamma Johan att höja upprorsfanan i protest mot kungens giftermål. Hon ska då ha svarat: "Pontus! Jag har väl åhört era råd och skälen ni för fram, och de är alla mycket riktiga och träffande men svåra att sätta i verket. Min kära vän, visa oss vänligheten och äran att låta detta stanna mellan oss, så talar jag med min herre och make."Tegenborg Falkdalen, Karin, Vasadrottningen: en biografi över Katarina Stenbock 1535–1621, Historiska media, Lund, 2015
Efter Stockholms fall och Eriks avsättning gjorde Katarina sitt intåg i huvudstaden 7 november 1568. Hon färdades då från Vadstena till Helgeandsholmen ledsagad av båtar med vimplar och fördes sedan i en procession i en "ryssebår" (hästbår) till en högtidlig aftonsång i Storkyrkan.
Drottning miniatyr|Minnespenning över kung Johan III och drottning Katarina Jagellonica.
Katarina kröntes till drottning den 10 juli 1569. Som katolsk drottning i det protestantiska Sverige blev hon inom kort föremål för både ängslan och förhoppningar söder om Östersjön – å ena sidan väcktes farhågor för hennes välbefinnande, å andra sidan uppfattade man henne som ett potentiellt verktyg för att återföra Sverige till den katolska fållan. Om Katarina Jagellonica kunde förmå Johan III att konvertera skulle ett viktigt steg i den riktningen vara taget. I brev till vänner och släktingar i Polen förklarade Katarina Jagellonica att hon förvisso sympatiserade med deras önskningar, men att det var politiskt omöjligt för Johan att byta tro. Trots hård katolsk kritik mot hur hon kompromissade med lutherska bruk, särskilt vid nattvarden, höll Katarina Jagellonica personligen fast vid katolicismen och knöt en huskaplan och biktfar till sig.
Det finns inte mycket information om Katarinas personlighet, men hon har heller inte fått någon större negativ personlig kritik. I Polen beskrevs hon som tålmodig, from och "humanitas et modestia" och berömdes för sin tålamod under fångenskapen. Som Sveriges drottning mottog hon ofta ansökningar från supplikanter som bad henne om understöd eller tjänster, eller som bad henne påverka kungen för deras räkning, något som under denna tiden betraktades som normalt inom rollen för en drottning.
I hertig Karls rimkrönika beskrevs hon: "Hon var en furstinna dygdefull och from, ändock hennes lära var kommen av Rom". År 1582 tog hon emot Karin Månsdotter på Stockholms slott och såg till att hennes konfiskerade smycken återlämnades till henne.