miniatyr|350px|På Johan Gustaf Sandbergs målning från 1836 manar Gustav Eriksson (Vasa) dalkarlarna i Mora år 1521 att ansluta sig till honom i kampen mot Kristian II. Men det är först efter att Lasse Olsson rått dem att återkalla Gustav Eriksson som dessa sluter upp på dennes sida. Lasse Olsson (Lars Olofsson, i äldre litteratur felaktigt kallad Björnram), död troligen 1572, var Gustav Erikssons (Gustav Vasas) främste krigsman och en av nyckelfigurerna under befrielsekriget mot unionskungen Kristian II 1520–1521. Han innehade därefter ett flertal uppdrag i kronans tjänst i Västerbotten, Hälsingland, hela Norrland och Östergötland såväl som den östra rikshalvan, som fogde, häradshövding, underlagman och hövitsman. Under det stora ryska kriget fungerade han som det högsta militära befälet i Norrland. Han satt åren 1561–1568 i den kungliga Höga nämnden, som användes av Jöran Persson för att eliminera Erik XIV:s fiender.
Lasse Olsson var troligen född i Östergötland. Han tillhörde inte adeln, trots äldre genealogiers försök att koppla honom till olika frälsesläkter, och han blev själv aldrig adlad, trots tidiga påståenden om motsatsen. Dock adlades två av hans söner.
Karriär Som hövitsman under frihetskriget Lasse Olssons insatser i befrielsekriget finns främst beskrivna i en krönika författad av Gustav Vasas historieskrivare Peder Andreæ (Swart).
1520 var ett tumultartat år. Kung Kristian II hade med sina danska trupper brutit in i Västergötland och besegrat den svenske riksföreståndaren Sten Sture d. y., som senare avled till följd av sina skador. Efter erövringen av Stockholm den 5 september och massavrättningen av Sturepartiets främsta män i november i Stockholms blodbad, verkade unionens ställning säkerställd. Men oppositionen var stark och underblåstes ytterligare av Kristians politik och hårdhänta framfart. Bara några få månader efter kungens seger bröt de separatistiska strävandena återigen ut i öppet uppror. Hövitsmannen Erik Bengtsson Ryning på Stegeborgs slott öster om Söderköping hade i augusti 1520 gått över till kung Kristians parti. Ryning var en av dem som i september fått kungens uppdrag att dela ut ”fredsbrev” till olika landsändar, och han uppdrog åt sin fogde Lasse Olsson att verkställa utdelningen. Det var antagligen i samband med detta uppdrag som Lasse Olsson först kom i kontakt med upprorsmännen. Han bör då ha varit omkring 25 år gammal. I en krönika om kung Gustavs regering, sammanställd på 1560-talet av kunglige sekreteraren Mårten Helsing, nämns Lasse Olsson som ”een nampnkunigh suensk man (…), som tilförende hade tient wnge här Steen Sture”. Att hans sympatier låg på Sturepartiets sida kan betraktas som rätt säkert. I såväl Peder Svarts krönika som i Mårten Helsings revision av denna framstår han som ”en av befrielsekrigets populäraste hjältar”, med historikern Nils Ahnlunds ord.
Skildringen av upproret och kriget i krönikorna är tendentiös genom att den i första hand tjänar Gustav Vasas syften. De detaljerade uppgifterna om Lasse Olssons insatser kan dock delvis härröra från Lasse Olsson själv, som vid tiden för krönikornas tillkomst ingick i Erik XIV:s Höga nämnd i Stockholm. Dessutom hade två av dennes svärsöner samtidigt högre ansvarsposter på slottet Tre Kronor i Stockholm respektive inom det kungliga kansliet.
Följande redogörelse sammanfattar de uppgifter krönikörerna lämnar om Lasse Olsson och dennes roll i upprorskriget. I bägge uppträder Lasse Olsson första gången i januari 1521 i samband med att dalkarlarna avvisat Gustav Erikssons försök att enrollera dem i upproret. Omkring åtta dagar efter att Gustav Eriksson lämnat Mora anlände Lasse Olsson dit. Enligt Peder Svart berättade han för allmogen i Dalarna ingående om kungens onda planer. När Lasse Olsson fick veta om hur illa Gustav Eriksson hade tagits emot, rådde han dem allvarligt att kalla honom tillbaka igen: ”Ty (sade han) I gode män have rätt nu den herren behov, så frampt I dalekarla med ganska Sveriges inbyggjare icke ville slätt fördärvade och utdödde blive”. När så också frälsemannen Inge Mickelsson till Nederby dök upp och bekräftade Lasse Olssons redogörelse för kung Kristians grymheter beslöt de oroliga dalkarlarna att återkalla Gustav Eriksson. (Det är denna händelse som ligger till grund för det moderna Vasaloppet.) I samband med att Gustav Eriksson utsågs till hövitsman över Dalarna övergick Lasse Olsson såsom en av de första i dennes tjänst, där han kom att spela en mycket aktiv roll. Övergången kan ha gått så mycket lättare om den uppgift stämmer som Mårten Helsing ger, nämligen att Lasse Olsson i sin ungdom hade tjänat under Gustavs ingifte morbror Sten Sture den yngre.
Efter strider i Dalarna mot kungens män och plundring av danska köpmän drog Gustav Eriksson till Hälsingland. Syftet var dels att genom Gästrikland och Hälsingland nå fram till havet för att öppna vägen till Finland och till de tyska städerna, dels att säkra den vänstra flanken inför det stundande huvudangreppet. Som hövitsman för krigsfolket på resan utsåg han Lasse Olsson. Tredjedag påsk ankom följet till Norrala socken, där Gustav höll ett tal, som ska ha fått ett försiktigt positivt men avvaktande gensvar; se Norrala kungsgård för en närmare redogörelse. Gustav drog därefter direkt till Gästrikland i samma värv. Den 23 april hölls en mönstring vid Romfartuna kyrka. Den ansenliga hären delades sedan i två hopar, över vilka Lasse Olsson och en annan krigsman, Lasse Eriksson, sattes till hövitsmän.
Mot aftonen den 28 april drog Gustav Eriksson folk upp från Romfartuna mot Västerås. De angreps där av kungatrogna trupper, som dock framgångsrikt kunde drivas tillbaka. Lasse Eriksson förföljde med sin här den flyende fienden, medan Lasse Olsson lyckades ta sig in i staden och beslagta vapen och ammunition. Gustav Eriksson själv deltog inte i striderna. Efter att denne fått veta att vissa av hans män i segeryran börjat dricka omåttligt i staden och plundra var de kom åt, sade han till Lasse Olsson att han var övertygad om att fienden snart skulle komma att slå tillbaka, eftersom han var väl förtrogen med krigsfolks sätt. Han befallde därför Lasse Olsson att med det folk som kunde undvaras ge sig in i staden igen. Därinne hade fienden emellertid hunnit samla sig, och en hård strid utbröt innan Lasse Olsson lyckades driva dem på flykten. Västerås, med undantag för slottet, var nu i Gustavs händer, liksom Sala silvergruva, en av världens största silverfyndigheter. Detta var den unge upprorsledarens första stora seger.
Upproret spred sig snabbt, och Gustav Eriksson fann sig snart fullt upptagen med att dirigera sitt folk. När han fick vetskap om att ärkebiskop Gustav Trolles fogde Bengt Bjugg dödat den Jöns Olofsson som utsetts att resa Simtuna och Torstuna härader, sände han Lasse Olsson dit med samma uppdrag. Efter att Lasse Eriksson blivit angripen i Enköping av Bengt Bjuggs trupper skrev denne till Lasse Olsson och bad om bistånd mot biskopsfogden. De båda hövitsmännen sammanträffade med sina mannar på Rymningen, där de slog läger. Ryktet om Gustavs trupper nådde snabbt Uppsala, och föranledde kanikerna, borgmästaren och rådet att i brev begära att de fredade måtte tillåtas bära Erik den heliges relikskrin i procession till gamla Uppsala vid den stundande högtiden. Lasse Olsson och Lasse Eriksson svarade brevförarna, att ”efter svenske och infödde män bör med rätte föra S. Eriks skrin och helgedomar och icke utländske, därföre ville ock de göre det bäste uti den saken”. De förhalade dock medvetet förhandlingarna för att ge hären tid att samlas, innan sändebuden återvände till Uppsala för att rapportera om upprorsstyrkorna.
Biskopsfogden Bengt Bjugg hade anordnat ett stort gästabud i trädgården vid biskopsgården, enligt Peder Svart för att demonstrera hur harmlösa upprorsmännen var. Vid tvåtiden på natten, då Bjugg och hans gäster lagt sig att sova, inföll emellertid Lasse Olssons och Lasse Erikssons trupper. De nedlade snabbt vakten utanför S:t Görans kapell, rev bort de uppsatta skansarna, högg ett stort hål i porten, och hann förskansa sig i området runt biskopsgården, innan Bjuggs män blev varse vad som hänt. Efter intensiva strider, under vilka biskopsgården sattes i brand, flydde Bengt Bjugg med sina ryttare och sitt fotfolk; fogden avled emellertid en kort tid därefter i sviterna av ett pilskott i armen. Tre veckor senare drog Gustav Eriksson in i staden, där förhandlingar inleddes med ärkestiftets domkapitel.
Ärkebiskop Gustav Trolle, som av Gustav Eriksson senare kom att framställas som anstiftaren till Stockholms blodbad och som medskyldig till massakern, samlade nu en väldig hop krigsfolk för att angripa Gustav i Uppsala. Denne hade förvarnats men befann sig i ett prekärt läge; efter att bönderna dragit hem ska hans här ha bestått av icke mer än 600 man. De enda förstärkningar man hann få fram var sexton nya klippare (ridhästar), vilka tagits från danskarna och av Lasse Olsson fördelades bland Gustavs tjänare.
Ärkebiskopens trupper bröt in i staden vid sextiden på morgonen, men Gustav drog sig undan för att förhindra öppen strid. En mindre attack mot hären avvärjdes snabbt av Lasse Olsson. Vid Rymningen skickades Lasse Eriksson och Lasse Olsson med en stor del av Gustavs trupper för att dels resa de kringliggande häradena, dels lägga sig i bakhåll för ärkebiskopen när denne drog tillbaka från Uppsala till huvudstaden. I en våldsam sammandrabbning inte långt från Rosersberg ska ärkebiskopens här ha decimerats kraftigt, och prelaten själv endast med svårighet lyckats fly till Stockholm. Peder Svart berättar att ”Lasse Olson kom så när, att han stack efter ärkebispen med sitt glaven, och hade väl stött honom egenom, var han icke hade hävit sig nid stupo utmed hästehalsen, därföre dräffade glavens udden väl en spann djupt in i sidon på Peder Hanson i Valsta den där red näst ärkebispen.”
Någon tid därefter drog upprorsmännen till Stockholm och slog läger vid Brunkeberg. Fyra av Gustavs krigsmän, som tidigare tjänat under biskop Otto av Västerås, avvek där och upptäcktes inte förrän fienden redan hade börjat fälla ner vindbryggan vid ”norre port” för att släppa in dem i staden. ”Då rände Lasse Olevson efter dem in för porten, och hade väl fået dem vid halsen, var de icke hade sprungit av hästanar och givit sig nid i strömmen. Hästana fick Lasse Olevson och förde dem av. Men det han icke då blev där kvar liggjandes, kom därav att hans lycka var så god, det de där uppe vore i tornet ovan porten, hade ingen elden. Ty han hörde dem ropa månge gångor fyr, och kastade så ut av tornet med mycken skuvesten till honom, därav han blev illa slagen i huvudet, så han bar tu hål i pannen till vidermärke så länge han levde.”
Det är sannolikt att denna skada hindrade Lasse Olsson från att fortsätta som Gustav Erikssons hövitsman i kriget, eftersom han därefter inte omnämns i samband med de fortsatta stridigheterna.
Som ämbetsman i kronans tjänst miniatyr|Gustav Vasa, kopia efter originalporträtt av Jacob Binck från 1666. Peder Svart uppger att den nyutnämnde riksföreståndaren Gustav Eriksson i november 1521 utsåg Lasse Olsson att vara fogde i Norrbotten (det dåtida namnet på Västerbotten) och därtill ha uppsikt över de andra norrländska landskapen. Uppdraget var att effektivt få fram de förnödenheter till Gustavs styrkor, som denne var så väl i behov av. Kort dessförinnan hade hans kollega Lasse Eriksson i samma syfte förordnats till fogde över Dalarna och Bergslagen. Det är också sysslorna inom den kamerala och judiciella förvaltningen som hädanefter kommer att uppta större delen av Lasse Olssons liv.
Lasse Olsson hade en förmåga som gjorde honom särskilt lämpad för uppgiften: han lär ha varit en av de få fogdar under Gustav I som ägde någon större färdighet i skrivning.