Edward de Vere, 17:e earl av Oxford, född 12 april 1550 på Heddingham Castle, död 24 juni 1604 på Brooke House, var en engelsk hovman, dramatiker, poet, idrottsman och kulturmecenat. Det är känt att han understödde minst två skådespelartrupper, Oxford's Men och Oxford's Boys, och även ett sällskap av musiker. Han föddes på Hedingham Castle som äldste son till den 16:e earlen av Oxford och dennes hustru Margery, född Golding.
Oxford var en av sin tids mest inflytelserika och framstående kulturmecenater och under hans levnad publicerades 33 större verk som var tillägnade honom, bland annat skrifter om religion, filosofi, medicin och musik. Hans främsta intresse var dock skönlitteraturen och 13 romaner, antingen originalverk eller översättningar, publicerades med earlen av Oxford angiven som beskyddare. Bland de författare som dedicerade sina verk till honom återfinns till exempel Edmund Spenser, Arthur Golding, John Lyly, Anthony Munday och Thomas Churchyard, de tre senaste författarna var även periodvis anställda av honom. Han understödde även musiker, till exempel kompositörerna William Byrd och John Farmer. Hans omfattande kultursponsring i kombination med vanskötseln av earlens egendomarGreen, Nina, "An Earl in Bondage", The Shakespeare Oxford Society Newsletter (Summer 2004), vol. 40, nr. 3, s. 1–17. tvingade fram en försäljning av hans ärvda landområden. År 1586 tillerkände drottning Elisabet I Oxford ett årligt underhåll på 1000 pund. År 1585 utsåg hon honom till en av sina befälhavare i Flandern och han fick även militära uppdrag år 1588 i samband med den spanska armadan.
Idag figurerar Edward de Vere, 17:e earl av Oxford, i många teorier som den verklige författaren bakom de verk som tillskrivs William Shakespeare,; Kathman, David (2003). "The Question of Authorship". InShakespeare: An Oxford Guide. Wells, Stanley (ed.). Oxford: Oxford University Press, 620, 625–626. . • Love, Harold (2002). Attributing Authorship: An Introduction. Cambridge: Cambridge University Press, 194–209. . • Schoenbaum, Lives, 430–40. • ett påstående som tillbakavisas av de flesta historiker och litteraturvetare, men som också får stöd från flera forskare och teaterhistoriker.
Barndom och uppväxt miniatyr|stående|Edward de Vere föddes på Hedingham Castle. Under sin uppväxt fick Edward de Vere den bästa undervisningen, av de främsta lärarna, som England kunde uppbringa under den elisabetanska epoken. Den förste informatorn som anställdes åt honom var statsmannen och forskaren sir Thomas Smith, som tidigare verkat som lärare vid universitetet i Cambridge.Dewar, Mary. Sir Thomas Smith: A Tudor Intellectual in Office, s. 77 Under denna period, från år 1554 fram till drottning Marias död, var de främst bosatta på herrgården Ankerwycke Om Ankerwycke , som låg i övre delen av Thames Valley. Smith undervisade sannolikt sin elev i de ämnen han själv var mest intresserad av; juridik, forngrekiska och latin, antik kultur, hortikultur, astronomi och astrologi, medicin och falkjakt.Hughes, Stephanie Hopkins. "Shakespeare's Tutor, Sir Thomas Smith (1513–1577): The Oxfordian, 3 (2000): 19–44 När Smith kallades till London för att ingå i den grupp tjänstemän som skulle förbereda Elisabets trontillträdeStrype, John. The Life of Sir Thomas Smith. (1698). New York: Franklin Burt, 1977. s 57 skrev de Vere in sig vid Smiths alma mater, Queens' College i Cambridge, där han studerade de närmaste fem månaderna.Nelson 24 Under denna tid hade han dessutom ännu en forskare från Cambridge som informator, Thomas Fowle, som i vanliga fall undervisade vid St. John's College, Cambridge.The National Archives C 142/136/12.
När hans far avled den 3 augusti 1562 efterträdde den tolvårige Edward de Vere honom som den 17:e earlen och som Lord Great Chamberlain av England, ett ärftligt ämbete som inbringade en årlig inkomst på ungefär 2250 pund.The National Archives C 142/136/12, WARD 8/13; Green, Maria Giannina, "The Fall of the House of Oxford", Brief Chronicles: Volume 1 (2009), s. 49–122. URL: www.briefchronicles.com; Paul, Christopher, "A Crisis of Scholarship: Misreading the Earl of Oxford", The Oxfordian, Vol. 9 (2006), s. 91–112.
Då familjen innehade kronojord, och hörde till rikets pärer, blev den unge Oxford enligt lagen om kronovasaller placerad under kronans förmyndarskap. Drottningen lät placera den omyndige earlen hos sin främste minister och ledaren av drottningens Privy Council, William Cecil. Med tanke på Oxfords senare engagemang i teatern är det intressant att notera att Cecil av många forskare pekats ut som förebilden för Polonius i Hamlet.Forskning i frågan presenteras på Shakespeare Sourcebook En kort tid efter den 16:e earlens död gifte änkan, Margery, om sig med en medlem av kungens hedersvakt; en man vid namn Charles Tyrrell. Margery Tyrrell avled fem år senare, den 2 december 1568.Morant, Philip, The History and Antiquities of the County of Essex (1748) ii, s. 328 Oxfords styvfar, Charles Tyrrell, avled år 1570 och i sitt testamente utsåg han styvsonen och dennes syster, Mary de Vere, till sina arvingar.The National Archives PROB 11/52, f. 105
Som kunglig myndling, under William Cecils överinseende, studerade earlen franska, latin, välskrivning, teckning, geografi, astronomi, dans, ridning och jakt.The National Archives SP 12/26/50 På Cecil House undervisades han av Laurence Nowell, en av grundarna av anglosaxiska studier.Nelson s. 25 Nowell var earlens informator år 1563,British Library MS Lansdowne 6/54, f. 135 samma år som Nowell undertecknade den enda kända kopian av manuskriptet till Beowulf, som också blivit känd under namnet "Nowell Codex". Oxford kan också ha hjälpt sin morbror Arthur Golding med att genomföra den första översättningen till engelska av Ovidius Metamorfoser.Charlton Ogburn, The Mystery of William Shakespeare, 1984, ss. 384–393 År 1564, medan de båda bodde på Cecil House vid the Strand, skrev Golding om sin systerson i episteln Th’ Abridgement of the Histories of Trogus Pompeius, collected and written in the Latin tongue by the famous historiographer Justin:
Under drottningens besök vid universiteten tilldelades Edward de Vere, earl av Oxford, först en filosofie kandidatexamen från Cambridge den 10 augusti 1564 och sedan en filosofie magisterexamen från Oxford den 6 september 1566.Wood, Anthony, Athenae Oxonienses, red. Philip Bliss (1813-20), iii, s. 178 Den 1 februari 1566 erhöll han en plats vid Gray's Inn,Foster, Joseph (1889), Register of Gray's Inn: Admissions 1521–1669, col. 36 där han studerade juridik. Alan Nelson, en av de historiker som skrivit biografier över earlen av Oxford, menar att eftersom akademiska titlar delades ut till en stor mängd adelsmän under dessa kungliga besök ska de betraktas snarare som hederstitlar än som mått på någon form av akademisk prestation.Nelson, s. 43, 45 Denna åsikt kritiseras dock av många andra historiker, som pekar bland annat på vad John Brooke skrev i sin epistel The Staff of Christian Faith, som publicerades år 1577:
Den 23 juli 1567 dödade den då sjuttonårige earlen, genom en olyckshändelse, en obeväpnad assisterande kock, Thomas Brincknell, medan han övade fäktning. Vid det rättsliga förhöret efter denna händelse slog coronern fast att Brincknell varit berusad och att detta fått honom att kasta sig på Oxfords svärd. Domslutet blev därför självmord.The National Archives KB 9/619(del 1)/13
Kulturmecenat
Edward de Vere, 17:e earl av Oxford var en av de ledande beskyddarna och sponsorerna av konst och kultur i det elisabetanska England. Åtminstone 34 större verk inom litteratur, historia, filosofi, teologi, musik, militärstrategi och medicin har överlevt som är tillägnade earlen. Historikern Steven W. May kallar Oxford en "adelsman med utomordentliga intellektuella intressen och åtaganden" vars levnadsverk uppvisar "ett livslångt engagemang för bildning".May, Steven W."The Poems of Edward de Vere, Seventeenth Earl of Oxford and of Robert Devereux, Second Earl of Essex", Studies in Philology (Early Winter 1980), LXXVII, #5, 8. May fortsätter: "Bredden på Oxfords verksamhet som kulturmecenat är lika imponerande som innehållet. Med början kring år 1580 blev han högste beskyddare av flera teatersällskap, såväl traditionella sådana som en trupp akrobater. Av de 33 större verk som är tillägnade earlen avhandlar sex stycken religion och filosofi, två handlar om musik och tre om medicin. Huvudsakligen intresserade han sig dock för skönlitteraturen, och 13 av de verk som tillägnats earlen av Oxford är översättningar av klassiska litterära verk.May, Ibid, 9. Till dessa verk hör: Thomas Underdowns inflytelserika historiska roman Aethiopica (1569), den första översättningen från latinet av Baldassare Castigliones The Book of the Courtier (1571),Thomas Bedingfields (1573) översättning av Jerome Cardans de Comforte (ibland benämnd "Hamlet's Book"), John Lylys andra roman om Euphues, Euphues and His England (1580), Thomas Watsons Hekatompathia (1581), och den första handbok i hur man skriver brev som använde brev författade på engelska som exempel (Angel Days English Secretary, 1586).Dedikationerna finns återgivna i Katherine V. Chiljans, Book Dedications to the Earl of Oxford, 1994.
Åren vid hovet
Den 1 juli år 1562 skrev den 16:e earlen under ett förlovningskontrakt som innebar att Edward de Vere trolovades med en dotter till Henry Hastings, 3:e earl av Huntingdon.Huntington Library HAP o/s Box 3(19) När Oxford blev kunglig myndling fick dock detta kontrakt förfalla, och han gifte sig istället den 16 december år 1571 med Lord Burghleys femtonåriga dotter Anne Cecil — ett överraskande val då earlen tillhörde en av de äldsta och ädlaste familjerna i England, medan Anne ursprungligen inte ens var av adlig börd då hennes far först samma år upphöjts till pär av England, av drottning Elisabet. En av anledningarna till att drottningen valde att upphöja Cecil vid detta tillfälle var just att möjliggöra lämpliga giften för hans barn.Essex Record Office D/DRg 2/24 Det föddes fem barn i äktenskapet mellan Oxford och Anne Cecil, en son och en dotter som båda dog vid späd ålder, samt tre döttrar som levde till vuxen ålder. Dessa tre döttrar gifte alla in sig i den engelska högadeln, the peerage: Elizabeth gifte sig med William Stanley, 6:e earl av Derby; Bridget gifte sig med Francis Norris, 1:e earl av Berkshire; och Susan gifte sig med Philip Herbert, 4:e earl av Pembroke och Montgomery, en av de “incomparable paire of brethren” som William Shakespeares First Folio senare kom att dediceras till. Strax efter sitt bröllop blev den då 22-årige earlen av Oxford förklarad myndig att tillträda sina egendomar. Myndighetsförklaringen undertecknades av drottningen den 30 maj 1572.The National Archives C 66/1090, mm. 29–30
Under 1570-talet var earlen av Oxford en av de mest framträdande personligheterna vid drottning Elisabets hov, och en av de främsta kämparna om att bli en av hennes favoriter. I ett brev av den 11 maj 1573 skriver Gilbert Talbot, en samtida hovman, att earlen under den senaste tiden hade blivit mäkta populär hos drottningen och att "om det inte vore för hans brist på skarpsinne så skulle han snart bli den främste av dem alla".Talbot Papers, Vol. F, s. 79 "were it not for his fickle head he would pass any of them shortly".< Oxford var en av drottningens favoriter under en period, och han vann också priser i flera av de turneringar som anordnades vid hovet.Segar, William, The Book of Honor and Armes (New York: Scholars' Facsimiles & Reprints, 1975) s. 94–6, 99–100
Åren 1575–1576 reste earlen i Europa, och besökte bland annat Frankrike, Tysk-romerska riket och Italien. Under denna tid uppfattades det som om Oxford hyste katolska sympatier, något som var vanligt inom den gamla högadeln.Oxford Journals s. 92–96