miniatyr|300px|Karta över de centrala delarna av Oslo. Uelands gate, den traditionella skiljelinjen mellan östkanten och västkanten, är markerad med svart.

Östkanten och västkanten (norska: østkanten og vestkanten) används som benämning på Oslos två huvuddelar, som bildas genom den ekonomiska och sociala skiljelinjen som historiskt går längs Uelands gate. Floden Akerselva uppfattas också i allmänhet som gränsen mellan öst och väst, men det är en mer oprecis skiljelinje, eftersom arbetarområden ligger på bägge sidor av älven.

Bakgrund Västkanten bildades på 1840-talet, av det som sedan 1600-talet hade varit allmän stadsmark,Kung Kristian IV gav 1629 stadens borgare fäladsmark (tidigare kloster- och kyrkoägor), för odling eller bete. En ”løkke” (norska) var en avstyckning från en allmänning, från 1629 direkt knuten till en enskild gård för dess hushållning, senare också fri att sälja. med området bakom slottet som utgångspunkt. Östkanten växte runt den nya industrin och längs infartsvägarna i öst. Runt 1890 var tudelningen i öst och väst markerad och de flesta områdena i staden blev tydligt präglade av klass, av arbetarklass eller av tjänstemän och borgerskap. Delningen avspeglade sig genom arkitekturen, men också politiskt genom att Høyre och Arbeiderpartiet tillsammans dominerade mycket starkare än i övriga Norge. Språken har traditionellt varit ganska olika, och det har varit en skarp skiljelinje mellan sociolekterna i de två delarna av staden, en skiljelinje som har blivit något mindre de senaste årtiondena. Ungdomar som har vuxit upp i den ena stadsdelen, har i många fall liten kunskap om den andra.

Västkantstadsdelarna (stadsdelarna nr 4, 5, 6, 7 och 8) hade drygt 235 000 invånare den 1 januari 2020, medan stadsdelarna som utgör östkanten hade drygt 450 000 invånare vid samma tid.Befolkningen etter bydel, delbydel, grunnkrets, kjønn og alder . Utviklings- og kompetanseetaten, Oslo kommune (läst 29 april 2020)

På östkanten är förmögenhet, inkomster och bostadspriser fortfarande markant lägre än på västkanten. I Oslo finns både de sämsta levnadsförhållandena och den största rikedomen i landet. Den ekonomiska skillnaden befästs av det kulturella kapitalet hos dem som tillhör eliten: kontaktnät, utbildning och att behärska umgängesformer, som ger tillgång till attraktiva jobb och andra förmåner. Öst-väst-skillnaden gäller också levnadsålder, sjukpensionering och självupplevt hälsotillstånd.

Sedan 1970-talet har den stora invandringen till Oslo i viss mån skapat egna mönster, vid sida av öst–väst-skillnaden. Invandrare från Västeuropa och Nordamerika fördelar sig jämnt över stadens två delar, medan de flesta invandrare från Asien och Afrika bor på östkanten. Stadens sämsta levnadsvillkor finns hos människor från andra världsdelar än Europa.

Trots allt är det så att de områden på östkanten som är sämst ställda, relativt sett har goda levnadsförhållanden och hög utbildningsnivå i förhållande till de sämst ställda områdena i de flesta andra storstäder i Europa. Klasskillnaderna är mindre kännbara för en stor andel av befolkningen än i de flesta andra länder och det norska samhällets likhet i ekonomisk förmåga och levnadssätt präglar också huvudstaden. Det speciella med Oslo är den stabila tudelning som i nära 150 år har varit en geografisk markering av klasskillnaderna i staden.

Gränsen – och undantagen miniatyr|200px|höger|Uelands gate, sedd norrifrån från Alexander Kiellands plass – cirka 300 meter väst om Akerselva.

Forskare inom språk och historia räknar Uelands gate som gränsen mellan östkanten och västkanten.Østkant på begge sider av Akerselva. Pressklipp. Historisk-filosofisk fakultets webbplats (läst 21 juli 2008). Se också Oslo bys historie, band 3 sidan 379 och band 4 sidan 45 och Knut Kjeldstadli: ««Den fine verden søger vestover» – om Vestkant og Østkant i Oslos historie.» I: Jan Eivind Myhre och Knut Kjeldstadli: Oslo – spenningenes by. Oslo, Pax, 1995, sidan 94, där han visar att områdena på bägge sidor av Akerselva blev arbetarområden, och att gränsen går ungefär längs Iladalen. Gränsen är inte skarp, och skillnaderna mellan Iladalen rakt öster om Uelands gate och området vid Bjerregaards gate är inte markerad vare sig genom arkitektur eller ekonomi. Närmare centrum går gränsen längs Akerryggen öst om Vår Frelsers gravlund och ungefär längs Hammersborghøyden. I centrum är gränsen vagare; området mellan Møllergata och Pilestredet har ingen klar öst-väst-koppling.

Norr om Uelands gate går skiljelinjen längs Voldsløkka och Maridalsveien. Längre norr hade villaområdena Kjelsås, Grefsen och Korsvoll i stadsdelen Nordre Aker blandad befolkning – i dag är bostadspriserna här höga, medan röstetalen vid val är mycket mindre präglade av västkanten än längre västerut. I denna artikeln räknas hela stadsdelen Nordre Aker till västkanten.

Det är vanligt att säga "øst og vest for elva" ("öster och väster om älven") och mena den ekonomiska skiljelinjen. Emellertid räknas alltså bägge sidor av Akerselva till östkanten – Sagene, Bjølsen och Hausmannsområdet väst om älven är typiska östkantområden.

Av stadsdelarna i centrum (indre by), ligger Frogner och St. Hanshaugen (utom Hausmannskvarteret och Fredensborg) på västkanten (inre väst), medan Sagene, Grünerløkka och Gamle Oslo ligger på östkanten och utgör inre öst. Ullern, Vestre Aker och Nordre Aker utgör yttre väst. Yttre öst är stadsdelarna Alna, Bjerke, Grorud och Stovner i Groruddalen, och Østensjø och Søndre Nordstrand längre syd.

Nordstrand är undantaget från öst-väst-skillnaden. I stadsdelen ligger villaområdena Bekkelaget, Nordstrand, Ljan och flera söderut från Ekebergskråningen, med stadens antagligen bästa utsikt, solförhållanden och avstånd till industri. Detta är välmående områden, ofta kallade «beste østkant», där befolkningen har samma ekonomiska och sociala kännetecken som yttre väst.

Arbetarområdena som fanns på västkanten, som Pipervika, Skøyen, Hoffsbyen och Lilleaker, är inte längre arbetarområden.

Geografiska och ekonomiska skillnader före 1840 I förindustriella städer bodde rika och fattiga i samma gårdar och hushåll i större utsträckning än vad som blev vanligt från andra halvan av 1800-talet. I Christiania bodde eliten i Kvadraturen (innanför stadsvallarna, som då kallades «Kvartalerne»). Här utgjorde välmående företagare en tyngdpunkt i den östra delen (nära Bjørvika), medan många hantverkare bodde i den nordvästra delen längs Akersgata och Vollgatorna.Oslo - spenningenes by, side 87-88

Skyldighet att bygga i tegel eller i korsvirke (tegeltvång) gällde i kvarteren från 1624, och tidigt på 1700-talet utvidgades tegeltvånget till 300 alnar (cirka 200 meter) utanför stadsvallarna. Det var flera gånger så dyrt att bygga i tegel som i trä. Tegeltvånget, som skulle förebygga eldsvådor, visade sig svårt att genomföra helt från 1624, och det var åtskilliga strider om den allt eftersom staden växte.

miniatyr|höger|200px|Damstredet. miniatyr|höger|200px|Lassonløkken, även kallat Soenerløkken, Grønnegata 19, Homansbyen. Huvudbyggnaden är byggd av Thomas Heftye i mitten av 1830-talet.

1766 var ungefär 50 % av alla våningshus i Kvadraturen av korsvirke, 30 % timrade och 20 % av tegel. Tegeltvånget var trots det en av orsakerna till att staden var befolkad av företagare och ämbetsmän, medan folk med låga inkomster måste bo i trähus utanför staden. 300-alnsgränsen förde med sig att förorter bildades på avstånd från staden. Besluten om utvidgning av tegeltvånget, bland annat 1837, 1844, 1855 och 1858, höll inte jämna steg med stadens tillväxt och det växte upp trähusförorter strax utanför det som vid varje enskild tidpunkt var tegeltvångsgränsen.

Trähusförorterna från 1600-talet är borta: Pipervika, Vaterland, Sagene, Grønland, «Oslo» (Gamlebyen). Några nyare är bevarade och är attraktiva bostäder: Telthusbakken från slutet av 1700-talet och gatstumpen Damstredet från tidigt 1800-tal. Av de trähusförorter som växte upp precis utanför stadsgränsen åren före stadsutvidgningarna 1859 och 1878, är Rodeløkka, Kampen och Vålerenga bevarade, medan Ruseløkkbakken, Enerhaugen och Ny York är borta.Pål Henry Engh og Arne Gunnarsjaa: Oslo. En arkitekturguide. Oslo: Universitetsforlaget, 1984, side 86-87.

I några av förorterna (Storgaten, Grensen, Grønland och Gamle Oslo) bodde det också ämbetsmän och välmående människor. På Sagene bodde både fabriksägarna och arbetarna nära fabrikerna, så som var vanligt i de tidiga industrisamhällena (Bryn är ett exempel från yttre staden). Runt 1840 var Vaterland det område som klassmässigt hade mest genomsnittlig befolkning.

1629 blev ett större område väst om Akerselva utlagt som stadsmark. Stadsborgarna hade fälader i stadsmarken där djur kunde beta. Resursstarka satte gärde runt fäladerna och byggde redan från 1600-talet hus för människor – även om detta inte var tillåtet. På det viset uppstod en marknad för lantliga sommarhus och så småningom helårsbostäder på det som skulle bli västkanten.

Från 1840-talet till 1900 Slottet blir kärnan i den nya västkanten – socialt likartade områden i både öst och väst

höger|miniatyr|200px|Løkkebyggnaden på Lovisenberg, som ägdes av F.H. Frølich. miniatyr|höger|200px|Maltheby, en av stadens första hyresgårdar, Akersgata 65, 1844.

Placeringen av Oslo slott (byggandet startade 1824) skulle få betydelse för bildandet av östkanten och västkanten. Slottsarkitekten Linstow ritade i en stadsplan från 1838 förbindelsen mellan den dåvarande staden och slottet, så att det skulle finnas bostäder för samhällets översta skikt längs förbindelsegatorna Karl Johans gate, Kristian IV:s gate och St. Olavs gate. De två sistnämnda blev inte tydligt präglade av överklassen. Sådan prägel blev det däremot i området som fick namnet "Bak Slottet", längs Parkveien och Wergelandsveien, där det från 1840-talet anlades stadsvillor för att säkra ett passande och lantligt grannskap för den nya kungabostaden med Slottsparken. Homansbyen för det övre borgerskapet kom från slutet av 1850-talet.Oslo. En arkitekturguide., side 128-29 Under 1860- och speciellt 1870-talet byggdes det en ring av nya, socialt likartade bostadsområden runt den gamla staden: Hegdehaugen, Uranienborg, längs Drammensveien, Meyerløkka i väst, Fredensborg, Youngsløkka, nedre delen av Grünerløkka och Nedre Tøyen i öst.

Vid denna tid flyttade människor med pengar och andra resurser från det som skulle bli östkanten, till den nya västkanten; professorerna från universitetsbyggnaderna vid Tøyen, fabriksdirektörerna från Sagene, ämbetsmännen från Gamlebyen, folk i stadsgårdarna i Kvadraturen som blev till affärsfastigheter osv. På östkanten blev befolkningen mer likartad än tidigare: stora grupper nya inflyttande från det övriga Østlandet och den ursprungliga stadsbefolkningen bildade tillsammans den nya arbetarklassen i storstaden Kristiania, verksam i den framväxande industrin, hantverk, transport m.m.

Runt 1880 var tudelningen i östkanten och västkanten tydlig, men inte genomförd. I denna tidiga fas byggdes det stora lägenheter för välbärgade i områden som Gamlebyen (Schweigaards gate)Oslo bys historie, bind 3, sidan 382 och det var attraktivt att slå sig ned i Kvadraturen. Hyresfastigheterna var ursprungligen en bostadsform för de övre skikten (stadens första kom under 1840-talet och låg vid Grev Wedels plass, längs Karl Johans gate, och Maltheby i Akersgata 65),Oslo bys historie, bind 3, sidan 375 då arbetarklassen bodde i trähus i förorterna. Den omfattande utbyggnaden av staden på 1890-talet bekräftade emellertid delningen och den systematiska skiljelinjen. 1910 var genomsnittsinkomsten på Sofienberg en tiondel av motsvarande på Frogner.