miniatyr|Brottsprevention handlar om att förhindra att brott begås. Ett sätt att uppnå detta är att fängsla dem som begått brott. Brottsprevention (eller brottsförebyggande verksamhet) är en del av kriminalpolitiken i vid bemärkelse och syftar till att minska, begränsa eller eliminera brottslighet och dess skadeverkningar. Arbetet med att förebygga kriminalitet är en central del av ett samhälles politik. Vad som är ett icke-önskvärt beteende (se bland annat avvikande beteende, antisocialt beteende) måste därför definieras och metoder för att åtgärda avvikelserna beslutas om. I varje historisk tid, i varje samhälle, har därför preventionsarbetet utformats olika.
Det brottsförebyggande arbetet delas vanligen in i två delar: social respektive situationell brottsprevention. Den första syftar till att på längre sikt påverka de förhållanden som påverkar brottsbenägenhet medan den senare riktar in sig på att försvåra tillfällena för kriminalitet i de situationer där brott kan uppstå, samt att motverka bortförklaringar (neutralisering) av den egna kriminella handlingen.
Modern brottsprevention utgår ifrån rutinaktivitetsteorins tre förutsättningar för brottslighet: För ett brottstillfälle krävs en motiverad förövare, ett lämpligt mål för den kriminella handlingen och en avsaknad av avskräckande faktorer som kan hindra att brottet begås. I det brottsförebyggande arbetet ingår även att minimera brottens skada och minska rädslan för brott.
Definition och innebörd miniatyr|En del i det brottsförebyggande arbetet är att bygga bort de platser som upplevs som hotfulla, skapar rädsla och otrygghet eller underlättar brottstillfällen. Det finns inte en enhetlig definition av vad "brottsprevention" är för något till utformning och teoretiskt innehåll, varför definitionerna skiljer sig mellan forskare. I boken Introduktion till kriminologi återges fyra forskares olika förklaringar på begreppets innebörd: Kriminologen Per-Olof Wikström definierar brottsprevention som åtgärder som minskar individens benägenhet att begå brott eller som minskar förekomsten av kriminogena situationer. Psykologen Paul Ekblom definierar brottsprevention som the intervention in mechanisms that causes criminal events (översättning: interventioner i mekanismer som orsakar brottslighet). På 2000-talet började även rädslan för brott inkorporeras i definitionerna, som i den av kriminologen Steven P. Lab: crime prevention entails any actions designed to reduce the actual level of crime and/or the perceived fear of crime (översättning: brottsprevention omfattar åtgärder som syftar till att reducera den faktiska brottsligheten och/eller den upplevda rädslan för brott). Även kriminologen Jerzy Sarnecki, som är verksam vid Stockholm universitet i allmän kriminologi, har med förebyggandet av rädsla i sin definition: Brottspreventiva är sådana åtgärder och förhållanden som minskar sannolikheten för brott och/eller reducerar skadeverkningar (inklusive rädsla) av brott.
I boken Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen granskar sociologen Ingrid Sahlin begreppet "brottsprevention". Hennes slutsatser är att en brottsförebyggande verksamhet kan vara vilket initiativ eller vilka policys som helst vars syfte är att minska eller eliminera brott, brottslighet och rädslan för brott på aggregerad nivå. Det brottsförebyggande arbetet kan ta sig många olika uttryck och skiftar mellan olika samhällen beroende på allt från människosyn till vad samhället identifierat för problem, samt att begreppet till följd av samhälleliga diskursförändringar har genomgått en förskjutning i betydelse, något som gör begreppet svårhanterligt. Vad som ses som brott är socialt, kulturellt och historiskt definierat, vilket gör preventionsarbetet till ett samhälleligt och offentligt fenomen baserat på politiska mål, val och beslut.
Begreppet prevention (från latin prevenire, förekomma) betyder förebyggande, i det att försöka förhindra (prevenera) att något inträffar. Ordet förebygga är alltid positivt laddat och antyder om en förmåga till analys och (kvalificerade) förutsägelser. Det visar på en styrka och en handlingskraft, som enligt sociologen David Garland medfört att ordet ofta kommit att användas i politiska syften, i exempelvis de anglosaxiska länderna (främst i USA och Storbritannien). Men brottsförebyggande eller brottsprevention förekommer även i svensk politisk debatt med en glidning i betydelsen av prevention, till exempel när det här används av Polisen:
Betydelsen av brottsförebyggande kan ha fått en betydelseförändring till att innefatta det som tidigare ansågs vara att reagera på och att bekämpa brott, vilket kan förklara Polisens beskrivning. Denna förändring skulle, enligt Ingrid Sahlin, kunna spåras genom det engelska ordet prevent som förutom betydelsen förebygga betyder hindra. Med att "hindra" innebär en intervention i något redan pågående, men i betydelsen av prevention som ett arbete att förebygga för att förekomma, är Polisens arbete inte – i den mening de själva hävdar – att arbeta förebyggande mot brott. Polisens beskrivning är reaktionen på brott, det vill säga bekämpa (av exempelvis ungdomsbrottslighet eller narkotika). Eftersom ett förebyggande arbete handlar om att förekomma görs detta exempelvis genom att insatser sätts in mot ungdomar som inte begått brott eller genom åtgärder mot presumtiva brottslingar.
Kriminogena faktorer
Ett förebyggande arbete har att förhålla sig till de faktorer som kan antas vara kriminogena (brottsframkallande), exempelvis tidigare brottslighet, antisocialt beteende, kognitiva störningar och missbruksproblem. När det kommer till kriminogena faktorer är antalet många: ålder, kön, drogmissbruk, arbetslöshet, psykisk sjukdom, uppförandestörningar, fattigdom, vandalisering, låg intelligens, svag känslomässig anknytning och bristande impulskontroll är bara några exempel på sådana faktorer. Bland de uppräknade faktorerna är kön och ålder utmärkande genom sitt mycket starka samband med kriminalitet (se ungdomsbrottslighet). I händelse av att de kriminogena intrycken och relationerna inte förebyggs och istället fördjupas, riskerar en kriminell karriär att ta form i unga år och bli ihållande genom livet som en livsstil (livsstilskriminalitet); fram till en statistiskt för tidig död. Kriminogena faktorer behöver dock inte leda till brottslighet men bakom all brottslighet finns kriminogena faktorer.
Brottsprevention miniatyr|Tiggeri har genom historien varit kriminaliserat i många samhällen med motiveringen att det stör den allmänna ordningen. På bilden: En man som tigger i Vancouver 2008.
Brottsprevention syftar till att förebygga kriminogena faktorer situationellt och socialt genom olika insatser. Kriminologen Jerzy Sarnecki menar att hos ett samhälles medborgare anses det som en självklarhet att samhället reagerar på kriminaliserade beteenden och avvikande handlingar, men att effekterna av denna reaktion inte alltid är lika självklar. Brottsprevention är på inget sätt en objektiv vetenskap eller något per automatik positivt, enligt bland annat sociologen Ingrid Sahlin: Vilka verktyg som användas för att uppnå en önskad effekt och identifieringen av avvikelser hos individer eller grupper, som av samhället anses oönskade, är politiska och som i samhället i övrigt finns "politiska konjunkturer". Samhällets strävan efter att skydda sig genom att identifiera antisociala individer har funnits i alla tider. Bland annat klassificeringen av "De Andra" har hjälpt till vid kriminalisering av olika beteenden och tendenser i samhället. "De Andra" kan exempelvis vara personer som inte följer en föreskriven social norm eller på annat sätt avviker från det normala. Samhällets mål är att eftersträva "ordning och reda" med konforma samhällsmedborgare, enligt Sahlin. Se rubrikerna Människan, brottet, följderna och Brottsprevention i historien längre ner i artikeln för exempel på hur preventionen kan gestaltas och vilka ideologiska dimensioner som påverkat samhällens avväganden.
Utgångspunkten i modern brottsprevention är att vardagsbrottslighet (exempelvis stöld, skadegörelse och inbrott) är intimt förknippade med vardagens olika rutiner. Brottslighetens förutsättningar beror på tre moment som föreskrivs i rutinaktivitetsteorin: För ett brottstillfälle krävs en motiverad förövare, ett lämpligt mål för den kriminella handlingen och en avsaknad av avskräckande faktorer som kan hindra att brottet begås. I det förebyggande arbetet ingår även att minimera brottens skada och minska rädslan för brott. Dock är det inte alla förebyggande åtgärder som får avsedd effekt.
Allmänprevention Allmänprevention är en övergripande straffrättsideologisk teori om hur allmänheten skall avskräckas från att begå brott i framtiden. Allmänpreventionen delas in i två kategorier: direkt allmänprevention (allmän avskräckning) och indirekt allmänprevention.
Direkt allmänprevention använder hot om straff mot hela befolkningen som metod för att förebygga att kriminaliserade handlingarna begås. Idén bakom den direkta allmänpreventionen effekter bygger på antagandet om att beteendet hos brottslingen är rationellt, det vill säga att brottslingen gör en bedömning av brottets utdelning (emotionellt, socialt eller materiellt) i relation till de konsekvenser och risker som den brottsliga handlingen kan innebära. Indirekt allmänprevention består av de norm- och moralbildande effekterna som kommer ur strafflagstiftningen. Antagandet är att lagstiftning medför att attityderna mot det kriminaliserade beteendet blir mer negativa och beteendet därav mindre vanligt. Verkan går också åt andra hållet eftersom normerna i samhället påverkar lagens utformning (lagen är en kodifiering av normer). Ifall ett kriminaliserat beteende blir vanligare brukar lagen följa efter med strafflindringar för att med tiden avkriminalisera beteendet.
Individualprevention miniatyr|170px|Frihetsberövande åtgärder har en inkapaciterande verkan. Den person som blivit frihetsberövad har svårare att bryta mot lagen. Individualprevention avser den verkan som främst bestraffningen har på brottslingens beteende. Individualprevention genomförs på tre sätt: individuell avskräckning, inkapacitering (kollektiv, kategoriell och selektiv) och vård/behandling, med målet att förändra beteendet hos lagöverträdaren, det vill säga att minska brottslingens benägenhet att begå nya brott.
Individuell avskräckning skiljer sig från den allmänna avskräckningen (direkt allmänprevention) på det sättet att individuell avskräckning syftar till att lära den straffade brottslingen att skilja på rätt och orätt, för att i framtiden inte återfalla i kriminalitet. Syftet uppnås genom att den kriminelle får erfara vad bestraffning för brott innebär och till följd därav förväntas avhålla sig från framtida kriminella handlingar. Inkapacitering är en form av frihetsberövande åtgärd för att oskadliggöra den kriminella individen genom att frånta denne möjligheten att begå fortsatt brottsliga handlingar. En inkapacitering leder till minskad brottsmöjlighet men en placering på en total institution som fängelse innebär ingen garanti för att all brottslighet blir omöjlig. Det är graden av inkapacitering som avgör dess effekt, där exempelvis permission och kontakt med den yttre världen är åtgärder som minskar graden av inkapacitering. Vård och behandling används i de fall där individens egna rationalitet gällande handlande och beteende är begränsat av faktorer hos individen eller av orsaker som finns i det omgivande samhället. Rehabiliteringen syftar till att kvalitativt förändra individens situation på sådant vis att orsakerna till brottslighet undanröjs. Bärande ideologiskt tankegods för den här typen av åtgärder återfinns inom behandlingstanken som fick en mycket stor betydelse för straffrätten under 1900-talet.
Generella brottsförebyggande insatser