Sverige är en konstitutionell monarki med en kung eller regerande drottning som landets statschef. Sedan Västerås arvförening år 1544 är Sverige en arvmonarki.
Tronföljden regleras i successionsordningen, som är en av Sveriges grundlagar. Nuvarande successionsordning antogs år 1810 och innebar ursprungligen att tronen skulle ärvas av manliga ättlingar till den utvalde kronprinsen, sedermera kung Karl XIV Johan. I successionsordningens gällande lydelse sedan år 1980 ärvs tronen av såväl manliga som kvinnliga ättlingar till Carl XVI Gustaf. ”Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf.” Äldre syskon och deras ättlingar har företräde framför yngre syskon och deras ättlingar.
Under nuvarande regeringsform är statschefsämbetet av ceremoniell och representativ art. Den verkställande makten i Sverige tillkommer regeringen och Sveriges statschef har sedan den 1 januari 1975 inga befogenheter vad beträffar riksstyrelsen. Innehavaren av Sveriges tron har två roller; Sveriges statschef och överhuvud för det kungliga huset. Organisationen som biträder statschefen heter Kungliga Hovstaterna, med dess chef riksmarskalken.
Historia miniatyr|vänster|150px|Kunuki, eller konungi, är den fornnordiska dativformen av konungr, ’kung’. Texten syftar på Håkan Röde och återfinns på runstenen U 11. miniatyr|150px|vänster|Kungen Gustav I (Vasa) införde det svenska arvkungadömet. miniatyr|Oscar II på tronen vid riksdagens högtidliga öppnande 1905, bakom honom står medlemmarna i Konungens stora vakt.
Av de i dag existerande monarkierna i världen är monarkin i Sverige en av de äldsta. Under det första århundradet skrev historikern Cornelius Tacitus att svionerna (namnet är besläktat med svear) hade en kung. Vilken makt han hade, och vilken form av rike denne kung härskade över, är okänt. Fram till de historiska svenska kungarna (Erik Segersäll och framåt) är historien föga känd utöver vad som redovisas i sagalitteraturen, vilka anses vara otillförlitliga som historisk källa (se Svenska sagokungar). Antalet monarker har från 1000-talet uppgått till fler än 70 personer som kan anges vid namn. Enligt Adam av Bremen så hade kungarna under 1000-talet en roll i samhället som påminde om de romerska konsulerna eller diktatorerna.
Under medeltiden valdes svenska kungar av stormännen. Med Upplandslagen 1296 författades den första svenska Konungabalken med stadganden om Sveriges regent och monarki. I Svealand skedde valen vid Mora stenar. På 1330-talet skrevs de flesta svenska landskapslagarna ner, med lagar som hade med monarkin och lydnaden inför kungen att göra, men de har uppstått under en äldre tid. Kung Magnus Eriksson författade stadslagen och landslagen genom vilka han styrde riket, och gick även in i en personalunion. 1397 ingick Sverige i Kalmarunionen, varunder de ingående länderna hade nationella riksråd men styrdes av en gemensam monark. Från denna tid finns de äldsta bevarade beläggen för regale, i synnerhet bergsregale med olika bergsprivilegium utfärdade.
När Kalmarunionen upplöstes valdes Gustav Vasa till Sveriges kung. Han införde arvkungadöme med agnatisk tronföljd, vilket innebär att den förstfödde sonen får ärva tronen. Detta infördes genom ett riksdagsbeslut i Västerås 1544. Under Gustav Vasas efterträdare kom makten att delas mellan riksdagen, riksrådet och monarken, fram till 1680, då kung Karl XI gjorde sig enväldig.
Efter Karl XII:s död följde den så kallade frihetstiden, då det kungliga enväldet upphävdes i lag och makten för första gången låg helt hos riksdagen som var uppdelad i olika politiska partier (men utan folkval eller demokrati i modern mening) såsom hattarna och mössorna. Monarkernas ställning var svag och landet styrdes till stor del av riksdagen. Perioden avslutades med att Gustav III genomförde sin statsvälvning 1772, vilket på nytt delar makten mellan kungen och riksdagen. I och med införandet av förenings- och säkerhetsakten under Riksdagen 1789 utökades kungens makt betydligt, även om riksdagen hade befogenhet att godkänna skatter. Denna ordning kvarstod fram till Gustav IV Adolfs avsättning år 1809. 1809 års regeringsform avslutade alltså detta kungliga envälde, och sedan dess har den svenske monarkens makt minskat och monarkin konstant varit konstitutionell. Kungen hade kvar några politiska befogenheter fram till parlamentarismens genombrott vid tiden för första världskriget. Kungens personliga hantering av borggårdskrisen (1914) anses vara det sista reella försöket till en mer betydelsefull maktutövning från Sveriges tron.
Formellt sett hade kungen maktbefogenheter ända fram till 1975, då nya regeringsformen trädde i kraft. Sedan dess har kungahuset huvudsakligen tjänstgjort i ceremoniella uppdrag. 1980, tre år efter prinsessan Victorias födelse (1977), ändrades successionsordningen så att Sverige tillämpar full kognatisk tronföljd. Förarbetet till lagen påbörjades emellertid redan 1976 och första omröstningen ägde rum 1979, före Carl Philips födelse. Victoria blev därmed kronprinsessa och Sverige det första landet i världen att införa lika rätt till tronen för både kvinnliga och manliga tronföljare. Lagen gäller sedan prins Bertils död endast Carl XVI Gustafs ättlingar. Prins Carl Philip, som redan hade fötts som kronprins 1979, flyttades för den nya ordningens skull ned till andra plats i tronföljden.
Sveriges historia Författaren och historikern Erik Gustaf Geijer konstaterade att ”Sveriges historia är dess konungars”. Det kända citatet är dock inte är helt korrekt återgivet utan han skrev följande:
Nationen, i sig sjelv svår att röra, utom till omedelbart sjelvförsvar, har, ovillig och beundrande, motsträfig och elskande, liksom genom våldsam hänförelse, följt sina Gustafer och Karlar till seger, till ära, till undergångens brant. Det är hvarken beröm eller tadel. Men så är det. Och då jag skrifver svenska folkets historia, känner jag bättre än någon, att det är dess konungars.Historiebloggen av Dick Harrison
Monarkens ämbetsuppgifter
Monarkens uppgifter regleras ytterst av grundlagarna. Med 1974 års regeringsform, som trädde i kraft den 1 januari 1975, fråntogs den svenske monarken nästan alla de tidigare grundlagsenliga befogenheterna enligt 1809 års regeringsform som, åtminstone i teorin, var mycket omfattande eftersom de gav kungen all verkställande makt (villkorat att statsrådet hördes och deltog i beslut),1809 års regeringsform, § 4. krigsmaktens högste befälhavare,1809 års regeringsform, § 14 samt § 7 (i ursprunglig lydelse). och delad lagstiftningsmakt med Riksdagen.1809 års regeringsform, § 81. I takt med att parlamentarismen etablerades under 1900-talet så var den gamla regeringsformens bestämmelser i många avseenden att likna med en död bokstav eftersom det hade vuxit fram andra styrande normer vid sidan av den dåvarande regeringsformen. Många av monarkens tidigare politiska uppgifter fördes över på riksdagens talman, statsministern eller regeringen kollektivt.Kungl. Maj:ts proposition 1973:90, sid 93. Lagar och förordningar i Sverige efter 1975 promulgeras av statsministern eller ett statsråd ”på regeringens vägnar” helt utan statschefens medverkan.Regeringsformen 6 kap 7 §.
Statschefen har emellertid några få uppgifter kvar med koppling till de politiska organen, såsom att vara ordförande i Utrikesnämnden. Enligt regeringsformen, riksdagsordningen och sedvänja har konungen följande uppgifter:
”Konungen eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron är rikets statschef”,Regeringsformen 1 kap 5 §. som sådan skall han representera Sverige och vara en samlande symbol för nationen.Kungl. Maj:ts proposition 1973:90, sid. 93 Statschefen leder den särskilda konselj som sammanträder vid regeringsskifte, men det är talmannen, inte statschefen, som utfärdar statsministerns förordnande. Om statschefen inte kan närvara leder talmannen konseljen.Regeringsformen 6 kap § 6 Statschefen leder dessutom de regelbundna så kallade informationskonseljerna med regeringens ledamöter. Statsministern ska hålla statschefen underrättad om rikets angelägenheter. Statschefen måste före utlandsresa konsultera statsministern.Regeringsformen 5 kap 3 § Statschefen öppnar riksmötet på talmannens hemställan. Om statschefen inte kan delta öppnar talmannen riksmötet.Riksdagsordningen 1 kap 4 § Statschefen är ordförande vid sammanträden med Utrikesnämnden. Utrikesnämnden utses av riksdagen och samråder med regeringen om de viktigaste utrikesfrågorna. Om statschefen inte kan närvara är statsministern nämndens ordförande.Regeringsformen 10 kap 11–12 §§ Statschefen är främste representant för Försvarsmakten och innehar försvarsgrenarnas högsta grader, men har varken formellt eller reellt chefskap över några förband eller enheter inom militären (bortsett från H.M. Konungens stab), och är enbart general och amiral à la suite.Kungl. Maj:ts proposition 1973:90, sid. 174 Dessutom är kungen titulär hederschef för vissa militära enheter (Livgardet och Livregementets husarer).Dessa gardesregementen i armén, som varit fler, gick tidigare under samlingsbenämningen Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. I enlighet med Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser ackrediterar statschefen utländska ambassadörer och utfärdar också de svenska ambassadörernas kreditivbrev. En framtida statschef kan välja att avge en ämbetsförklaring inför riksdagens kammare.Riksdagsordningen 2 kap 10 § Den äldre konungaförsäkran enligt 1809 års formulär, som Carl XVI Gustaf avgav 1973, avskaffades då 1809 års regeringsform upphävdes vid årsskiftet 1974/1975.
Statsbesök som Sveriges statschef avlägger i andra länder anses ha stor betydelse för Sveriges förhållanden till omvärlden, liksom utländska statschefers besök i Sverige som statschefen är värd för.
Statschefens ställning Under utlandsvistelser eller i händelse av sjukdom, ersätts kungen av en tillfällig riksföreståndare. Såsom sådan fungerar i första hand en medlem av kungahuset som fyllt 18 år och är arvsberättigad till tronen. Om inte någon arvsberättigad medlem av kungahuset kan tjänstgöra, utses en tillfällig riksföreståndare av riksdagen. Om inte någon annan behörig kan tjänstgöra som riksföreståndare, fungerar riksdagens talman som tillfällig riksföreståndare.
Kungen har allmän åtalsimmunitet:
En svensk monark kan följaktligen inte åtalas för sina gärningar. Monarken kan dock fortfarande ställas inför rätta i civilrättsliga frågor.Algotsson, sid. 196. Förändringar av statschefens ställning kan endast ske genom en grundlagsändring, det vill säga genom två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.
Förgripelse mot konungen och medlemmar konungahuset enligt Brottsbalkens kapitel 3 (om brott mot liv och hälsa), kapitel 4 (om brott mot frihet och frid) samt kapitel 5 (om ärekränkning) ges en särställning i svensk straffrätt. Allmän åklagare får dock enligt 8 § i samma kapitel inte inleda åtal utan regeringens förordnande såvida någon inte avlidit till följd av gärningen. Detta strider, beträffande ärekränkningsbrotten, mot den allmänna regeln om att sådana brott kan åtalas av målsägande.
Kungahuset finansieras med anslag som beslutas av riksdagen och som härrör från skattemedel. Anslagen till Kungliga hovstaterna kallas för apanage. Anslagen – exklusive de som avser drift och underhåll av de kungliga slotten som går på separat budget – uppgick år 2005 till 48 miljoner kronor, och år 2018 till 125 miljoner kronor.