Våldtäkt i krig är ett vanligt vapen under krig och konflikter. Våldtäkter sätts i system för att utöva terror, förödmjuka, förnedra, visa sin makt och tvinga till underkastelse.

Genom praxis från FN:s olika krigstribunaler har systematiska våldtäkter som beskrivs i stycket ovan, kommit att jämställas med tortyr, folkmord och brott mot mänskligheten. Av den internationella brottmålsdomstolens stadgar framgår att våldtäkt och sexuellt våld kan utgöra krigsförbrytelser under väpnade konflikter och folkmord i fredstid.

Även de ledare som inte aktivt deltagit i våldtäkten men accepterat eller uppmuntrat till våldtäkt kan dömas för brott mot mänskligheten. Till våldtäktens målsättningar kan höra att framtvinga graviditeter för att på så vis förödmjuka både den enskilda kvinnan och hennes familj och grupp – hon tvingas till fortplantning av fienden. Våldtäkten kan ta sig uttryck i påtvingad prostitution och människohandel, av såväl fienden som den egna gruppen (för att "tillfredsställa" militären). Dessutom är våldtäkter i hemmet vanligare under krig och liknande konflikter.http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=64&module_instance=3&action=pod_show

Historik Antiken Historiskt betraktades våldtäkt traditionellt som en oundviklig konsekvens av krig, närhelst soldater kom i kontakt med civilpersoner tillhörande fiendesidan. Mäns sexualitet ansågs rent allmänt som svår att behärska, och benägen att urarta i situationer när normal lag och ordning sattes ur spel.

Våldtäkt likställdes även med plundring och betraktades som en form av krigsbyte. Att plundra fiendesidans egendom sågs som en självklar belöning för seger i krigstid. Kvinnor och barn betraktades liksom materiella föremål som fiendens egendom, som segrarna hade rätt att ta för sig av som krigsbyte och belöning för segern.Askin, Kelly Dawn (1997). War Crimes Against Women: Prosecution in International War Crimes Tribunals. Martinus Nijhoff Publishers. . s.10-12

Under antiken var det en normal del av de allmänt accepterade krigslagarna för soldater att våldta och förslava civila från den förlorande sidan under krigstid.Askin, Kelly Dawn (1997). War Crimes Against Women: Prosecution in International War Crimes Tribunals. Martinus Nijhoff Publishers. . s.10-25 Krigsfångar – och med det menades inte endast soldater utan även civila – ansågs under forntid och antik legitima att våldta och sedan ta som slavar av de flesta kulturer världen över.

Medeltid och tidigmodern tid

I Europa började en ny syn på krigets lagar uppkomma efter kristendomens införande. Seden för arméer att ta den förlorande sidans krigsfångar som slavar dog ut under medeltiden allteftersom Europa kristnades, eftersom kyrkan förbjöd en kristen att ta en annan kristen person som slav. Den katolska kyrkan proklamerade år 989 principen Pax et treuga Dei ("Guds Fred"), som avrådde kristna soldater och riddare att attackera kvinnor och barn under krigstid med argumentet att det var oförenligt med kristna ideal. Kyrkan blev också allmänt accepterad som asyl för skyddsbehövande, och under krigstid sökte sig civila i en stad eller en by som intogs av fienden ofta till kyrkan, som av kristna motståndare betraktades som en legitim asyl dit soldater inte hade rätt att förfölja dem.

Från 1300-talet och framåt började det förekomma att enskilda arméer i uppförandekoder förbjöd soldater att ägna sig åt att våldta och plundra civilbefolkningen, eftersom det skapade onödig fientlighet hos den omgivande civilbefolkningen och hade en skadlig effekt på disciplinen. Inal, Tuba. Looting and Rape in Wartime: Law and Change in International Relations. United States: University of Pennsylvania Press, Incorporated, 2013. Trots detta fortsatte våldtäkt liksom plundring att vara normalt i krigföring. I militära kretsar fanns en vanlig uppfattning om att inte endast soldater utan även civila tillhörde kategorin "fienden" och att segrande soldater därför hade rätt att bruka våld även mot dem, även om det skedde på ett annat sätt än mot soldater, och våldtäkt och plundring ansågs informellt vara en nödvändig belöning för att motivera soldater, som under denna tid fick dåligt betalt och måste lockas med andra belöningar, så som "segerherrens rätt". Askin, Kelly Dawn (1997). War Crimes Against Women: Prosecution in International War Crimes Tribunals. Martinus Nijhoff Publishers. . s.25-27

1800-talet Under 1700- och 1800-talen började enskilda militära uppförandekoder, fredsfördrag och kapitulationsvillkor allt oftare innehålla vagt formulerade förbud för soldater att "attackera" och "ofreda" kvinnor och barn.Askin, Kelly Dawn (1997). War Crimes Against Women: Prosecution in International War Crimes Tribunals. Martinus Nijhoff Publishers. . s.34

Under 1800-talet växte det fram en allmän uppfattning i Västvärlden om att personer som inte var soldater skulle definieras som "civila" (ett då nytt begrepp), och att dessa skulle anses stå utanför kriget och därför inte var legitima att attackera.

Lieber Code, som infördes av Nordstaterna under amerikanska inbördeskriget 1863, räknas som den första krigslag som uttryckligen förbjöd våldtäkt på civila i krigstid.Askin, Kelly Dawn (1997). War Crimes Against Women: Prosecution in International War Crimes Tribunals. Martinus Nijhoff Publishers. . s.35-37

Modern tid Lieber Code användes som förebild för Haagkonventionerna 1899–1907, den första internationella lagkonvention som förbjöd våldtäkt i krig; den använde dock en vagt formulerad fras om att "familjens heder och rättigheter och liv... måste respekteras av ockuperande makter" och nämnde inte tydligt våldtäkt. Försök att förtydliga den vaga formuleringen och införa ett tydligt förbud mot våldtäkt och tvångsprostitution efter första världskriget 1919 misslyckades.

Efter andra världskriget användes Haagkonventionerna för att åtala sexuella brott som begåtts under kriget. Våldtäkt i krigstid förbjöds tydligt och slutgiltigt i Fjärde Genèvekonventionen 1949. År 2008 förklarade FN:s säkerhetsråd i resolution 1820 våldtäkt i krig som ett krigsbrott.

Könsperspektiv

Traditionellt har kvinnor och barn av båda könen ansetts vara de främsta offren för våldtäkt i krig. Kvinnor betraktades som legitima mål för våldtäkt i enlighet med synen på kvinnor som [den manliga] fiendens egendom, som motståndarsidan hade rätt att ta som krigsbyte. Våldtäkten på en kvinna har också tolkats som ett sätt att demonstrera segerns fullständighet, då fienden [mannen] inte längre varit i stånd att beskydda sin familj. Våldtäkt på barn var en konsekvens av detta, då barn i historisk tid alltid befann sig i kvinnors närhet, och ofta utsattes samtidigt som kvinnor attackerades.

Våldtäkt på vuxna män under krigstid har däremot fram till modern tid varit ett mindre uppmärksammat fenomen. Trots detta har sexuella övergrepp på män även det alltid förekommit under krig. Sexuella övergrepp – i form av olika former av sexuell tortyr liksom i form av regelrätta våldtäkter – har ingått i förödmjukelsen av en besegrad fiende och använts mot såväl krigsförande soldater ur fiendesidan som mot civila manliga fångar.

En studie av Lara Stemple fann 2009 att våldtäkt på män har dokumenterats i konflikter över hela världen; 76 procent av manliga politiska fångar i konflikten i El Salvador på 1980-talet och 80 procent av de manliga fångarna i koncentrationslägren i Sarajevo rapporterades ha blivit sexuellt torterade eller våldtagna. Stemple drog slutsatsen att "lack of attention to sexual abuse of men during conflict is particularly troubling given the widespread reach of the problem" ["bristen på uppmärksamhet på sexuellt utnyttjande av män under konflikter är särskilt oroande med tanke på den stora vidden av problemet"].Stemple, p. 612.

Våldtäkt på män har dock varit ett tabubelagt ämne. Den traditionella uppfattningen har varit att en man är trygg från våldtäkt, och istället har till uppgift att skydda en kvinna från att bli våldtagen av andra män. Om mannen sedan själv blir våldtagen, kan detta leda till att mannens identitet som man ifrågasätts. En undersökning om våldtäkt i Uganda i Afrika fann att många kvinnor som upptäckte att deras män hade blivit våldtagna lämnade dem, eftersom de uppfattade män som någon som skulle skydda sin hustru från våldtäkt, inte själva bli våldtagna, och om en man kunde bli våldtagen, var han inte längre någon som kunde beskydda dem. Tabut kring våldtäkt på män har fått till följd att många lagar riktade mot sexuella övergrepp historiskt har designats för att skydda kvinnor, medan manliga offer har lämnats utan hjälp.

Kända exempel Kända exempel på krig där sexuella övergrepp uppmärksammats. Exemplen listas kronologiskt efter krig.

Romerska armén

I den romerska armén betraktades våldtäkt i krig som segerherrens rätt och en symbol för hämnden på fienden och för dess slutgiltiga underkastelse och förslavande, och Titus Livius beskriver våldtäkt som synonymt med intagandet av en fiendestad. Detta gällde inte endast våldtäkt på kvinnor utan även på manliga fiender. Enligt romersk sexualsyn betraktades den penetrerande parten i ett samlag som den maskulina parten och den som penetrerades som den omanliga, vilket innebar att det betraktades som en förödmjukelse och besegring av en manlig fiende att ha penetrativt samlag med denne.

Jerusalems fall

I den muslimska kulturen följdes våldtäkt i krig ofta av förslavande av offret. Den islamisk lagen om krigsfångar betraktade en kafir (icke-muslim) från dar al-harb (den icke muslimska världen) som synonymt med en slav, och slavar var i enlighet med den islamiska lagen om sex med slavar tillåtna för en muslimsk man att ha sex med. Erdem, Y. Hakan. Slavery in the Ottoman Empire and its Demise, 1800–1909. London: Macmillan Press, 1996. Under ett krig mellan ett muslimskt och ett icke-muslimskt land kunde därför icke-muslimer både utsättas för våldtäkt och sedan kidnappas som slavar och säljas vidare till ett liv i sexuellt slaveri. Detta var ett känt förfarande i konflikter mellan den muslimska världen och bland andra Europa från Medeltiden fram till åtminstone det grekiska frihetskriget på 1800-talet.

Ett känt tillfälle när detta skedde var Jerusalems fall 1187. Imad al-Din al-Isfahani beskrev våldtäkter, förslavande och sexuellt slaveri som drabbade de civila i Jerusalem efter den muslimska segern: "Kvinnor och barn som tillsammans uppgick till 8,000 delades snabbt upp mellan oss, något som åstadkom ett leende till muslimska ansikten som svar på [offrens] klagorop. Hur många beskyddade kvinnor blev inte vanhedrade och kvinnor som hade hållits gömda bestulna på sin blygsamhet, och jungfrur vanhedrade och stolta kvinnor deflorerade, och vackra kvinnors röda läppar kyssta, och glada sådana tvingade att gråta. Hur många adelsman tog dem som konkubiner, hur många ivriga män brann för dem, och män i celibat tillfredsställdes av dem, och törstiga män mättades av dem och obehärskade män fick möjlighet att släppa lösa sin passion".Gabrieli, Francesco (1969). Arab Historians of the Crusades. University of California Press. s 162-163 Offren för våldtäkterna blev därefter sålda som slavar i Egypten.

Mongolväldets invasioner

Under Mongolväldets invasioner och erövringar på 1200-talet omtalades massövergrepp mot de befolkningar som låg i deras väg i både Europa och Asien.

Under mongolernas invasion av Ungern och Österrike 1241–1242 beskrev munken Rogerius de massvåldtäkter som ungerska kvinnor utsatts för, en händelse som lämnade ett sådant intryck att de sjuhundra år senare jämfördes med röda arméns massvåldtäkter 1944-1945.