Jules Célestin Jamin, född 30 maj 1818 i Termes, Frankrike, död 12 februari 1886 i Paris, var en fransk fysiker. Han var professor i fysik vid École polytechnique från 1852 till 1881 och fick Rumfordmedaljen 1858 för sitt arbete med ljus. Han förbättrade David Brewsters lutande interferensplattor med utvecklingen av Jamininterferometern.

Biografi Jules Jamin var son till Anthony Peter Jamin. Han började sin utbildning på en liten skola i Vouziers, en liten by i nordöstra Frankrike. Efter en tid där skickades han till högskolan i Reims av sin far. Under sitt första år på högskolan i Reims vann Jules nio priser. År 1838 vann han priset i en vetenskapstävling med utmärkelse, och i oktober samma år antogs han i första hand till École normale supérieure där han tog examen i fysik, matematik och naturvetenskap. År 1841 tog han examen som första i tävlingen i omfattande fysik. Han fick sin första tjänst vid högskolan i Caen, där han efterträdde Paul Desains. Efter två år började han på Collège Bourbon (dagens Lycée Condorcet) som vikarielärare, och sedan 1844 började han på Collège Louis-le-Grand som lärare.

Jamin gifte sig i Reims 1851 med Theresa Josephine Eudoxia Lebrun (1832-1880), med vilken han fick en dotter, Lucie, som var gift med fysikern Henri Becquerel, och en son, en målare, Paul Jamin. Jamin var vän med den irländske fysikern John Tyndall, som erbjöd sig att ta hand om hans hustru och barn i Storbritannien under det fransk-tyska kriget. Jamin skickade dem istället till Bretagne medan han stannade kvar i Paris.

Karriär Medan han var i Caen inledde han forskning till stöd för sin avhandling om ljusreflektion på metallytor, för vilken han 1847 doktorerade i fysik med sin avhandling om ljusreflektion på metallytor. Från 1844 till 1854 studerade och bekräftade Jamin Macedonio Mellonis slutsatser om energiabsorption tillsammans med fysikerkollegerna L. Courtépée och Antoine-Philibert Masson.

År 1852 utnämndes Jamin till professor i fysik vid École polytechnique, en tjänst han innehade fram till mars 1881, då Alfred Potier efterträdde honom. År 1856 började Jamin arbeta med, och färdigställde, sitt välkända instrument, Jamin-interferometern. År 1858 tilldelades han Rumfordmedaljen av Royal Society, för sitt arbete med ljus och 1863 blev han professor vid fakulteten i Sorbonne och efterträdde César Despretz som biträdande professor i experimentell fysik. Baserat på sina föreläsningar vid École polytechnique publicerade han en fängslande artikel med titeln "General essay on Physics".

Den 17 juli 1871 presenterade han Zénobe Grammes uppfinning av elmotorn för den franska vetenskapsakademin.

År 1868 valdes han in i Franska vetenskapsakademien och var från 1884 dess sekreterare. År 1868 skapade och ledde han det fysikaliska forskningslaboratorium som finansierades av École pratique des hautes études, där han också var rektor för studieavdelningen. År 1886 överlämnade han titeln som chef för det fysikaliska forskningslaboratoriet till Gabriel Lippmann. Genom vetenskapsakademin var Jamin medlem i en av många kommittéer vars syfte var att organisera lånesamlingen av vetenskapliga instrument, en massiv utställning av vetenskapliga artefakter som så småningom grundade Museum of Science i London.

År 1882, med ankomsten av en ny generation fysiker som kom för att forska för sina doktorander, som Gabriel Lippmann, Henri Pellat, och Anatole Leduc, ersatte han Henri Milne-Edwards som dekanus för fakulteten med Edmond Bouty som biträdande direktor för laboratoriet. Samma år ledde han Vetenskapsakademin och blev ständig sekreterare 1884 efter Jean-Baptiste Dumas. Liksom många franska vetenskapsmän från den tiden var Jamin känd för att utföra vetenskapliga demonstrationer offentligt med målet att locka entusiastiska folkmassor och få stöd för sitt arbete. Jamin var en hängiven förespråkare för rörelsen i 1800-talets Frankrike för precisionsmätningar som avgörande för meningsfulla vetenskapliga experiment.

Jules Jamin observerade solförmörkelsen den 8 juli 1842 under handledning av François Arago. Detta observerades även tillsammans med Paul Laugier, Félix Mauvais, Jean Goujon, Hervé Faye och Charles Mathieu.

Jamin var en synnerligen framstående experimentalfysiker och förde vetenskapen framåt särskilt genom sina optiska undersökningar. Han var vidare författare till den även vid svenska universitet mycket använda klassiska läroboken Cours de physique de l'école polytechnique (1858-61; 4:e upplagan, utgiven tillsammans med Edmond Bouty, 4 band 1885-91 och 3 supplementband 1896-1906). Hans namn tillhör de 72 som är ingraverade på Eiffeltornet.

Forskning

Jamins arbete omfattade ämnena magnetism, elektricitet, fuktighet och kapillärverkan (Jamineffekten, Jaminkedjan). Andra områden var vätskors kompressibilitet, gasers kritiska punkt, specifika värme, hygrometri och mätning av brytningsindex för gaser, flytande vatten vid olika tryck och vattenånga. Förutom den elliptiska polarisationen av glasartade ämnen upptäckte han den negativa elliptiska polarisationen av fluor. Medan han var professor i Caen brukade han ta med sina elever på botaniska och geologiskt inriktade expeditioner på söndagar.Morgan, Appleton. "Sketch of Jules Jamin." The Popular Science Monthly, June 1887, pp. 262–266. År 1860 observerade Jamin att när ett cylindriskt kapillärrör fylldes med en serie ("kedja") av alternerande bubblor och vattendroppar, förblev kedjan orörlig trots en ökning eller minskning av trycket i ena änden av röret. Se s. 173 av:

"Jamin-effekten" har definierats mer allmänt som ett motstånd mot flöde i kapillärer på grund av hysteres i kontaktvinkeln, eller på grund av förändringar i kapillärens radie, eller på grund av skillnader i gränssnittsspänningen vid bubblornas främre och bakre kanter.

; see p. 1324. I sitt arbete med optik upptäckte han den elliptiska polarisationen av ljus reflekterat från glasartade ämnen i närheten av polarisationsvinkeln, vilket förutspåddes av Augustin-Louis Cauchy.

År 1873 uppfann Jamin en magnet med en skiktad utformning som gjorde det möjligt för den att bära tjugotvå gånger sin egen vikt. Vid den tiden var den största lyftkapaciteten som demonstrerats för en artificiell magnet bara fyra till fem gånger sin egen vikt. Han förbättrade också Yablachkovljuset med sitt elektriska Jaminljus, som han hävdade "tänds och tänds om av sig självt så ofta som behövs, kräver bara en krets för alla angränsande ljus, ersätter automatiskt de som förbrukas med nya kol, använder inget isolerande material som kan ändra lågans färg och det kräver ingen förberedelse av kolen, vilket avsevärt minskar kostnaden."

Arbeten Jamin hade ett par artiklar som publicerades i Revue des Deux Mondes, en fransk tidskrift som publicerades i Paris. En artikel som Jamin hade publicerat hade titeln "La Physique Depuis Les Recherches D'Herschel: I. Melloni et ses Travaux sur la Chaleur Rayonnante", vilket kan översättas till "Fysik sedan Herschels forskning: Melloni och hans arbete med strålningsvärme". Denna artikel publicerades den 15 december 1854. Den andra artikeln som Jamin skrev hade titeln "L'Optique et la Peinture", vilket kan översättas till "Optik och måleri". Denna artikel publicerades den 1 februari 1857. Båda dessa artiklar publicerades under Jamins tid som professor i fysik vid École Polytechnique. La rosée, son histoire, son rôle (Dew, its history and its role), published in soft cover edition by VillaRrose Publishing 2004, — en artikel av Jamin i Revue des Deux Mondes, 15 januari 1879. Cours de physique de l'École Pólytechnique (Physics lessons from L'Ecole Polytechnique) publish by Gauthier-Villars, 1886.Nature: Volume 33, no.836. Published by Macmillan and Co. November 1886.

Eftermäle Jamins namn är ett av de 72 namn som är inskrivna på Eiffeltornet. Hans namn finns på den sida som vetter mot Grenelle, ett område i sydvästra Paris. Jamins intresseområden begränsades inte helt till vetenskapen. Han tyckte om att studera framstående konstnärers verk på Louvren och var själv en begåvad konstnär. Hans familj äger många av hans målningar, liksom kyrkan i hans hemkommun Termes.

Referenser

Den här artikeln innehåller text från ett dokument på webbplatsen La vie rémoise och översatt från den franska Wikipedia-artikeln.

Noter

Externa länkar

Nécrologie Généalogie Portrait Open Library

Kategori:Franska professorer i fysik Kategori:Alumner från École normale supérieure Kategori:Kommendörer av Hederslegionen Kategori:Personer verksamma vid École polytechnique Kategori:Personer verksamma vid Paris universitet Kategori:Ledamöter av Franska vetenskapsakademien Kategori:Fysiker under 1800-talet Kategori:Franska forskare under 1800-talet Kategori:Personer från Ardennes Kategori:Namn på Eiffeltornet Kategori:Födda 1818 Kategori:Avlidna 1886 Kategori:Män Kategori:Ugglan