Libra är det sjätte studioalbumet av den amerikanska sångaren Toni Braxton, utgivet i Nordamerika den 27 september 2005 som Braxtons första släpp under Barry Hankersons Blackground Records. Det tyska skivbolaget Edel Records gav ut en utökad version av albumet i Europa i oktober samma år och ytterligare en gång år 2006 med Il Divo-duetten "The Time of Our Lives" som var officiell VM-låt till världsmästerskapet i fotboll 2006. Den slutgiltiga versionen av Libra var resultatet av Blackgrounds önskan att Braxton skulle vara mer trendig och kommersiell. Hennes ballader med dåvarande maken och musikern Keri Lewis valdes bort i fördel för R&B-kompositioner i upptempo med anspråk på hiphop, go-go och funk. Andra albumspår beskrevs som en uppdatering av hennes mera stilla och tillbakalutade sound från 1990-talet och rör sig istället inom ramarna för jazz, quiet storm och akustisk musik.

Vid utgivningen mottog Libra blandad eller generellt positiv kritik från musikjournalister. Flera recensenter lovordade Braxtons sångframförande medan viss kritik riktades mot inkluderingen av upptempo-kompositionerna. Under utgivningsveckan gick albumet in på femte- respektive andraplatsen på amerikanska albumlistorna Billboard 200 och Top R&B/Hip-Hop Albums med en försäljning på 114 000 exemplar, hennes starkaste försäljningssiffror på fem år. Blackground gav ut "Please", "Trippin' (That's the Way Love Works)" och "Suddenly" som singlar från albumet. Musikjournalister kritiserade skivbolagets utgivning av låtarna då de fick en begränsad utgivning och antingen bara släpptes till radio, på enstaka format eller enbart i vissa regioner. Låtarna slog därför inte igenom på de musikmarknader de var ämnade för och missade de flesta länders singellistor helt. Libra stöttades med Braxtons första konsertturné på fem år, The Libra Tour, vilken genererade ökad försäljning av albumet och bidrog till att det mottog ett guldcertifikat av Recording Industry Association of America (RIAA) under sista kvartalet 2005.

Lanseringen av Libra blev en fortsättning på de rättsliga tvister med skivbolag som förföljt och skadat Braxtons karriär sedan slutet på 1990-talet. År 2007 lämnade Braxton in en stämningsansökan mot Hankerson och Blackground Records som hon ansåg hade misskött hennes affärer och därtill förstört hennes relation med tidigare skivbolaget Arista Records. Ärendet slutade med en förlikning där Braxton betalade 375 000 dollar till Hankerson och i gengäld kunde bryta skivkontraktet och slippa spela in ytterligare två studioalbum hos Blackground. I efterhand, under sena 2010-talet och 2020-talet, har Libra fått en renässans och lyfts fram som ett av Braxtons bästa verk. Musikjournalister och fans har beskrivit Libra som underskattat och uttryckt missnöje över att Blackground inte marknadsförde projektet tillräckligt. Blackground vägrade först att ge ut albumet digitalt men i oktober 2021 släpptes albumet för första gången till Spotify och andra streamingtjänster. I augusti 2022 återutgavs Libra på CD och för första gången på vinyl.

Bakgrund och inspelning I november 2002 släppte Braxton sitt femte studioalbum More Than a Woman. Braxton ville att albumet skulle bli en genomgripande artistisk stiländring och innefatta hennes nyfunna "sexigare image". Hon ville ta ett steg bort från pop och vuxenpop och skapa ett modernare sound med inslag av hiphop. More Than a Woman mottogs väl av musikjournalister som berömde hennes genuina övergång till hiphop och lyfte fram albumet som hennes bästa sedan debuten. Strax innan lanseringen fick Braxton veta att hon väntade sitt andra barn med maken Keri Lewis. På grund av komplikationer kunde hon därför inte marknadsföra albumet som hennes dåvarande skivbolag Arista Records hade planerat. Uppträdanden kortades ofta ner till intervjuer eller ställdes in helt. Arista och Braxtons relation surnade då Braxton uppfattade att de såg på hennes graviditet som en "sjukdom" medan Arista var frustrerade över hur hennes timing skulle påverka försäljningen negativt. More Than a Woman gick in på plats 13 på Billboard 200 och på plats 88 på European Top 100 Albums vilket blev hennes lägsta positioner i karriären. Braxton var besviken på skivbolagets fortsatt begränsade marknadsföring av albumet och bad sin manager Barry Hankerson att inleda en process om att få lämna Arista.

I mars 2003 meddelade Braxton att hon skrivit på ett kontrakt att släppa tre studioalbum på Hankersons Blackground Records. I en intervju sa Hankerson: "Tonis röst är en av de mest igenkännliga och kraftfulla från de senaste 25–30 åren. Det här kontraktet innebär en fantastisk möjlighet att fortsätta utvecklas tillsammans. Med de flesta artisterna räknar vi med att släppa ett eller två album. Med Toni är det en helt annan sak, vi vet att hon kommer ha en karriär under de nästkommande årtiondena." I en intervju sa Braxton: "Jag har faktiskt varit lite nervös. Jag är hos en helt ny familj som har ett helt annat sätt att tänka men alla har fått mig att känna mig verkligt bekväm." Hon sa också att hon hade en bättre relation med hennes vän och tidigare skivbolagschef, L.A. Reid: "Vår relation är faktiskt riktigt bra nu, vi pratar. Ibland måste man komma ifrån något för att uppskatta det."

Inför skapandet av Libra bröt Braxton sin vanliga trend att jobba med en mängd låtskrivare och musikproducenter. På sin Blackground-debut jobbade hon istället exklusivt med maken Keri Lewis från musikgruppen Mint Condition. Lewis hade varit involverad i olika grad på Braxtons tre tidigare album och var chefsproducent tillsammans med Reid på More Than a Woman. Paret skapade åtta låtar som de lämnade in till cheferna på Blackground. Universal Records, som var Blackgrounds distributör i USA, var dessvärre inte nöjda med resultatet och ville inte ge ut det. Braxton fick enligt skivbolagets önskan spela in material med större kommersiell dragningskraft. Hankerson bokade studiotid åt Braxton med hiphop-producenter för att skapa nya, trendigare låtar. Nya producenter som involverades var Scott Storch, Rich Harrison och The Underdogs. Originalcitat 1: "I'm trying to incorporate my style and still make it current, which is really, really hard with a lot of things being so hip-hop [...] When you're an African American artist, you're R&B and hip-hop, and so that's the category they put you in based on your color first. So how do I do my mainstream style of music, still be who I am without being hip-hop? Because there's not a hip-hop bone in my body." Originalcitat 2: "They like [to] hear a little bit more controversy, and that's not necessarily my lifestyle [...] I don't have to be seen at every party, because that's not me. I'm not an industry person. I'm not a taste-maker person. I just make a living at singing. So it's what I love. But the after-party thing, they pretty much gotta make me go." Under en tidig inspelningssession för albumet spelade Braxton in kompositionen "Oh No" vars låttext var ett samarbete mellan artisterna Monica Arnold och Blu Cantrell. Braxton spelade in ytterligare titlar som "Sounds of Making Love", "Till I'm Thru" och "Little Something" med musikproducenterna Patrick Smith och Jason Boyd.

Komposition och stil

När Braxton diskuterade ändringarna på Libra var hon osäker på om hon ville att hennes musik skulle följa aktuella trender. Hon kände sig pressad att spela in låtar i upptempo med hiphop-influenser. I en intervju med The Baltimore Sun erkände Braxton att hon på vissa låtar fick kompromissa på sitt artisteri för att istället vara mer kommersiell: "Vi försökte vara smarta och inkorporera ett nytt sound med mitt gamla. Det var svårt till en början." Hon sammanfattade: "Jag hade personligen önskat att albumet hade fler långsamma låtar. På det stora hela är jag nöjd med resultatet." Originalcitat: "We tried to be clever and incorporate new sounds in my old sound. It was hard at first. I do wish the album had a few more slow songs. Overall, I'm satisfied." Libra har beskrivits som en uppdatering av hennes sound från 1990-talet som blandar ballader, sensuella låtar i medelsnabbt tempo och "klubbdängor" i upptempo. På de långsammare spåren ackompanjeras Braxtons sång av "rofylld" och lågmäld instrumentalmusik.

"Please" är en R&B och hiphop-låt i upptempo som har en hård basgång och vassa fioldrag. "Trippin' (That's the Way Love Works)" producerades av Bryan-Michael Cox. Låten har hiphop-influerade beats och ett medelsnabbt tempo. Kompositionen är uppbyggd kring en repeterande pianoslinga och en polissiren-sampling. Braxton tillämpar en sångstil som hon hade börjat använda på sitt tredje studioalbum The Heat (2000). Hon framför låttexten sjungande och harmoniserande men alternerar också med att snabbt prata låttexten. Sångstilen jämfördes med den Mariah Carey och Mary J. Blige använder på "We Belong Together" (2005) respektive "Be Without You" (2005), låtar i samma genre som också skapats av Cox. Braxtons sångstil beskrevs som "hälften sjungande och hälften rappande." Hennes rap jämfördes med den amerikanska hiphop-artisten Twista. "What's Good" samplar "In My Wildest Dreams" framförd av The Crusaders. "Take This Ring" var resultatet av Braxtons samarbete med producenten Harrison. Den är en go-go och funk-låt och därmed en skarp kontrast från resten av innehållet på Libra. Braxton tillämpar ett dämpat sångframförande vilket The Washington Post ansåg var "sexigt" och komplimenterade den aggressiva produktionen.

"Suddenly" är enbart inkluderad på den europeiska versionen av Libra. Låten är en ballad med tydliga jazz-influenser och ett trumpetsolo av musikern Chris Botti. Den skrevs och producerades av Richard Marx och jämfördes med Braxtons tidigare singel "How Could an Angel Break My Heart" (1997). Marx spelade in en duettversion med Braxton till hans album Sundown (2008). "Midnite" är en "modern hiphop-soul låt" medan "S'posed to Be" är en lugn slow jam. "Stupid" är det nionde spåret på Libra och beskrevs som "lättvikts-jazz" medan "Finally" har beskrivits som en "glödhet komposition i medelsnabbt tempo". "Shadowless" är en akustisk gitarrballad. Enligt Billboard var den sex minuter långa balladen "Happily Unhappy" även inkluderad på innehållsförteckningen av Libra men låten plockades bort från standardutgåvan.

Teman och textanalys

Under albumets skapande levde Braxton ett lugnt och glatt familjeliv och blev därför mindre involverad i låtskrivandet till Libra. I en intervju kommenterade hon: "Folk vill höra lite kontroversiella låttexter och min livsstil är raka motsatsen. Jag måste inte synas på varje fest för det är inte vem jag är. Jag är inte en typisk person i nöjesindustrin. Att sjunga är mitt levebröd, det är det jag älskar. Men efterfesterna måste man tvinga med mig på." Flera låtskrivare anlitades för att bidra med texter till albumet däribland Makeba Riddick, Vincent Herbert, Harold Lilly och artisten Keri Hilson som även bidrog med bakgrundssång tillsammans med Braxtons yngre syster Tamar Braxton.

Libra inleds med "Please" som skrevs av Storch, Makeba Riddick, Vincent Herbert och Kameron Houff. Den har "dramafyllt" innehåll där Braxton tar sikte mot en nyfiken kvinna som involverar sig i hennes äktenskap. Braxton klargör att hon "aldrig är den som startar problem" men inte har något emot att "avsluta dem". Braxton beskrev "Please" som "ghetto fabulös- men elegant". På "Take This Ring" sjunger Braxton om att hon vill ta av sig sin vigselring under en utekväll och helt glömma sina äktenskapliga skyldigheter. Braxton och hennes bakgrundssångare skanderar: "Don't tell nobody". Texten beskrevs som albumets mest "skandalösa" och som en påminnelse till ouppmärksamma män att uppskatta sina kvinnor. Den jämfördes med "1 Thing" (2005) framförd av Amerie, och "Crazy In Love" (2003), framförd av Beyonce Knowles.