Sveriges socialdemokratiska arbetarpartis historia handlar om Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (förkortat S eller SAP), som grundades 1889 och är Sveriges största politiska parti, såväl till medlemstal som till antal mandat i Sveriges riksdag.

Historik Början ram|höger|August Palm Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal i Malmö, med rubriken Hvad vilja socialdemokraterna?, som betraktas som det första socialistiska anförandet i Sverige. Redan i detta första tal agiterade August Palm för en av socialdemokratins första stridsfrågor, den allmänna och lika rösträtten. Vid den tidpunkten var rösträtten förbehållen män och bestämd av inkomst och förmögenhet. Den omfattade bara fem procent av Sveriges befolkning.

Åtta år senare, den 23 april 1889, bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. Fackföreningsrörelsen stod bakom partiet vid bildandet, och det fick uppgiften att även fungera som facklig centralorganisation fram till 1898 då LO bildades med stöd av socialdemokraterna. Det nära facklig-politiska sambandet mellan SAP och LO-förbunden har alltsedan dess starkt präglat den svenska arbetarrörelsen.

Hjalmar Branting blev år 1896 Sveriges förste socialdemokratiske riksdagsledamot då han valdes in med stöd från liberaler i Stockholm.

Axel Danielsson skrev det första svenska socialdemokratiska partiprogrammet (det tidigare var till stora delar en översättning av den tyska socialdemokratins program) vilket antogs av kongressen 1897. Samma år grundades socialdemokraternas ungdomsförbund Socialistiska Ungdomsförbundet, även kallade "Ungsocialisterna".

1900-talets första årtionde miniatyr|höger|100px|Ungsocialisten Hinke Bergegren - utesluten ur SAP av Hjalmar Branting Socialdemokraternas ungdomsförbund Socialistiska Ungdomsförbundet rörde sig allt snabbare i en revolutionär och anarkistisk riktning anledningen till att det socialdemokratiska partiet påbörjade en isolering av organisationen.

År 1902 uppmanade socialdemokraterna till storstrejk då den dåvarande ämbetsmannaregeringen lade fram ett förslag om en rösträttreform som bara skulle utsträcka rösträtten till tolv procent av den vuxna befolkningen. Liberalernas Nils Edén karaktäriserade förslaget som ett "missfoster" och Hjalmar Branting kallade det "Kungligt skrivbordsprojekt". Även om strejken inte påverkade riksdagen, så innebar den att socialdemokraterna gjorde frågan om allmän och lika rösträtt till den dominerande tvistefrågan inom politiken, samtidigt som det visade sig att borgerligheten var splittrad i frågan.

År 1903 bildade Socialistiska Ungdomsförbundets Malmöklubb tillsammans med angränsande klubbar Socialdemokratiska ungdomsförbundet.

År 1905 blev det maktskifte när en liberal regering tillträdde. Liberalerna blev största parti och socialdemokraterna fick 13 mandat. De konservativa försvagades. Samma år beslutades att anta Socialdemokratiska ungdomsförbundet som sitt ungdomsförbund varefter Socialistiska Ungdomsförbundet helt isolerades.

Partiet förstod tidigt vikten av utbildning. Folkhögskolan Brunnsvik, som grundades 1906, fick tidigt en koppling till arbetarrörelsen. Ägare är ABF och LO. Än idag finns flera folkhögskolor ägda av arbetarrörelsen.

År 1906 utbröt en omfattande arbetskonflikt inom verkstadsindustrin som ledde fram till Decemberkompromissen. Konflikten handlade i grunden om rätten att vara fackligt organiserad. På en arbetsplats i Mackmyra vräkte och sparkade man arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna blev dock tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från Liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det för "bränsle för klasshat" och "återfall i barbariskt tyranni".Det första seklet - sida 182-186. Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.

Samma år lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokraterna en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes då en majoritet i riksdagen ville ha proportionella val. Socialdemokraterna såg detta som ett svek. Per Albin Hansson kallade det "liberal ynklighet".

Mellan 1906 och 1908 blev Hinke Bergegrens Ungsocialister uteslutna ur partiet på grund av sina anarkistiska tendenser.

År 1909 utbröt den så kallade "storstrejken", en generalstrejk, som ett svar på att Svenska Arbetsgivareföreningen proklamerade en allmän lockout för att få stopp på ett antal lokala lönekonflikter. Storstrejken blev en storskalig nationell kraftmätning mellan den socialdemokratiska arbetarrörelsen och arbetsgivarna, och slutade i nederlag för arbetarrörelsen. Det ledde till att både socialdemokraterna och fackföreningarna tappade mycket av det folkliga förtroende man vunnit under det radikala sekelskiftesdecenniet. LO:s medlemsantal halverades och det tog nästan tio år innan man återhämtat sig. Erfarenheterna av storstrejken tolkades på olika sätt inom arbetarrörelsen. En minoritet menade att nederlaget berodde på undfallenhet hos LO:s ledning och felaktiga organisationsprinciper. Dessa bildade året därpå den syndikalistiska organisationen SAC. Många socialdemokrater kom i stället att tvivla på den öppna klasskampen som en framkomlig väg att förbättra arbetarnas ställning, och stärktes i sin övertygelse om vikten att vinna den politiska makten med demokratiska medel.

1910-talet: rösträttsrörelse och partisplittring miniatyr|Hjalmar Branting, partiledare 1907-1925 1911 skrev socialdemokraterna in kravet på republik i partiprogrammet.

1914 var det kris i landet och Sverige var nära en revolution. Socialdemokraternas ledning motsatte sig detta men partiet var splittrat. Bland andra tvivlade det dåvarande ungdomsförbundet, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF), på parlamentarismen då man ansåg den bara skulle leda till en borgerlig demokrati.

Den revolutionära stämningen i Sverige dämpades genom att man införde allmän rösträtt för män. Det skedde till största del genom samarbete mellan socialdemokraterna och liberalerna. Högerpartiet vek sig i frågan då man ansåg att införandet av allmän rösträtt för män var bättre än en revolution, likt den som ägt rum i Ryssland.

I samband med första världskrigets utbrott splittrades den internationella arbetarrörelsen i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren. Förloppet tog sin början i det tyska partiet, vilket var tidens största och mest betydelsefulla. En minoritet med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen bröt sig ur partiet och bildade det revolutionära Spartacusförbundet. I Sverige kom motsvarande partisplittring tre år senare efter en period av ökande inre motsättningar.

Partisplittringen 1917

En vänsteropposition med fäste framför allt i SDUF hade allt sedan 1909 kritiserat partiledningen för att den frångått kongressbeslut och partiprogram. Några brännande frågorn var antimilitarismen, kompromisserna i rösträttsfrågan och Arbetarfredskonferensen. I frågan om antimilitarism krävde ungdomsförbundet nedrustning i enlighet med partiets program, men riksdagsgruppen hade deltagit i att öka anslagen och därmed inte ställt sig bakom internationalismen, ansåg SDUF. Även frågan om koalitionssamarbetet med liberalerna, den så kallade ministersocialism-frågan, skapade oro inom partiet där de olika ståndpunkterna företräddes av partivänsterns Zeth Höglund och partihögerns Hjalmar Branting. Även den senare utlysta borgfreden med högerregeringen skapade slitningar inom partiet. Branting motiverade den med att på grund av kriget måste man bortse från motsättningarna inom landet och enas mot det yttre hotet. Ungdomsförbundet tog ställning mot den av Branting företrädda linjen.

Inför partikongressen i november 1914 hade slitningarna inom arbetarrörelsen lett fram till att representanter för såväl ungdomsförbundet som partiet arbetat fram en policy som beskrev relationen mellan organisationerna. Uttalandet antogs av båda organisationers respektive kongresser men med en betydande skillnad. Den av partiet antagna lydelsen var:

Till ungdomsförbundets kongressen 1914 hade centralstyrelsen föreslagit följande lydelse:

Den föreslagna förändrade skrivningen röstades igenom av SDUF:s kongress med 147 röster mot 5.

Kongressen antog också ett uttalande där förbundet menade att den socialdemokratiska riksdagsgruppen i väsentlig mån frångått partiets program, främst syftande på försvarsfrågan angående nedrustning.

Konflikten ställdes på sin spets när minoriteten i riksdagsgruppen förklarade att den inte ansåg sig bunden av partiledningens beslut. På Brantings förslag antog kongressen 1917 en resolution, kallad Munkorgsstadgan, som i praktiken skiljde ungdomsförbundet från partiet och uteslöt vänsteroppositionen. Vänsterfalangen med SDUF i spetsen bildade så Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (numera Vänsterpartiet) i maj 1917.

Efter delningen av det socialdemokratiska partiet grundade partiet 1917 ett nytt ungdomsförbund som fick mindre oberoende rörelsefrihet än det föregående, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Det nya förbundet var mindre revolutionärt och lojalt mot partiet.

Regeringsmedverkan Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, regeringen Edén, bildades 1917 och var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet där liberalen Nils Edén var statsminister. Regeringens första beslut var att frige Anton Nilson som hade deltagit i Amaltheadådet.

1917 var det oroligt i Sverige, demonstrationer för rösträtt förekom i hela landet. Den liberala-socialdemokratiska regeringen försökte få en uppgörelse med högerpartiet. Vid en urtima (extra) riksdag hösten 1918 föreslog regeringen allmän och lika rösträtt i riksdagsval för kvinnor och män över 21 år. Dessutom föreslog regeringen allmän och lika rösträtt för kvinnor och män i kommunalval. Vid riksdagsbehandlingen höjdes åldersgränsen till 23 år vid kommunala val och 27 år vid landstingsval. Dessutom skulle man ha betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet. Man fick inte heller vara försatt i konkurs, ej vara förklarad omyndig eller vara omhändertagen av fattigvården. Eftersom riksdagen var extrainkallad kunde man inte fatta besluta om kvinnors rösträtt vid sittande möte. Riksdagen antog därför regeringen Edéns förslag som en avsiktsförklaring som den förband sig genomföra under den lagtima (ordinarie) riksdagen.

Det finska inbördeskriget 1918 gjorde att de revolutionära grupperna vädrade morgonluft igen. Men partistyrelsen tog avstånd från revolutionen och vägrade sända hjälp till de röda i Finland.

1919 infördes 8 timmars arbetsdag, ett socialdemokratiskt krav sedan många år.

1920-talet: socialdemokratisk regeringsbildning När statsminister Nils Edén avgick 1920, bildade socialdemokraterna för första gången ensam regering med Hjalmar Branting som Sveriges statsminister.

1921 var kampen om rösträtt vunnen då även kvinnor fick allmän och lika rösträtt. Samma år beslöt riksdagen att införa en möjlighet att anordna rådgivande folkomröstningar för att stärka demokratin. Partiet hade drivit frågan starkt.

Folkomröstning om rusdrycksförbud hölls 1922. Riksdagen följde omröstningens nej-utslag och förbjöd inte försäljning av alkoholhaltiga drycker. Socialdemokraterna var emot ett förbud eftersom de var rädda att det skulle öppna för illegal handel med sprit som inte staten skulle kunna kontrollera.

Socialism och folkhemmet