miniatyr|Satirteckning från 1819, där en persisk ambassadör ger en "tjerkessisk skönhet" som gåva till brittiska dignitärer. miniatyr|En arabisk köpman från Mecka med sin "vita slav", en cirkassisk man. c. 1888. Terman vit slavhandel hade i flera sekel används för att beskriva slaveriet av européer i Mellanöstern, innan det blev en term för trafficking. Vit slavhandel är en historisk benämning för människohandel av kvinnor för prostitution. Benämningen användes främst i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet, då de offer som stod i fokus var vita kvinnor från västvärlden.
Termen vit slavhandeln som synonym med människohandel eller trafficking har sin bakgrund i den historiska slavhandeln med européer som slavar till den muslimska världen. I västvärlden användes termen "vit slavhandel" under 1800-talet om de kristna européer som såldes i Osmanska riket och Mellanöstern. Under medeltiden förekom en omfattande slavhandel med européer till slaveri i det muslimska Mellanöstern. Denna slavhandel bedrevs under den tidiga medeltiden inledningsvis av radaniter och vikingar längs Volgas handelsrutt till slavhandeln på Svarta havet och genom slavhandeln på Balkan. Under senare århundraden fortsatte den via slavhandeln på Barbareskkusten. Europeiska slavar kallades i Mellanöstern länge för saqaliba.
Denna handel hade en sexuell konnotation, eftersom de kvinnliga offren för slavhandeln ofta hamnade i muslimska harem som slavkonkubiner. Könsfördelningen i slavhandeln till Mellanöstern skilde sig från den transatlantiska slavhandeln genom dess könsfördelning: i den förra gick det två kvinnor på varje man, i den senare två män för varje kvinna. Den öppna slavhandeln med européer till Mellanöstern upphörde i början av 1800-talet och ersattes av handeln med cirkasser för samma ändamål, vilket gav upphov till den västerländska fascinationen för så kallade tjerkessiska skönheter.
Under andra hälften av 1800-talet uppmärksammade i västvärlden en form av slavhandel där europeiska kvinnor såldes till prostitution i utlandet (bland annat i Mellanöstern). Termen "vit slavhandel" kom därefter att associeras med denna människohandel, och den kopplades under första hälften av 1900-talet ofta samman med prostitution som fenomen. Efter andra världskriget började vit slavhandel kallas för sextrafficking.
Koncept och frasens ursprung Frasen "white slavery" ("vit slaveri") användes år 1847 av Charles Sumner för att beskriva de kristna (européer och amerikaner) som tillfångatagits och förslavats av barbarepspiraterna i främst Alger i Osmanska Algeriet.Sumner, Charles (1847). White Slavery in The Barbary States. A Lecture Before The Boston Mercantile Library Association, Feb. 17, 1847. Boston: William D. Ticknor and Company. p. 4. . Begreppet omfattade många typer av slaveri, så som konkubiner (Cariye) i osmanska harem. Detta var vid en tidpunkt när slaveriet av västerlänningar i barbareskstaterna nyligen hade avskaffats, och uppmärksammades i Västvärlden.
Termen användes sedan av Clifford G. Roe vid sekelskiftet 1900 i kampanjen mot människohandeln och den illegala smugglingen av flickor och kvinnor för tvångsprostitution till bordeller i Chicago. Frasen kom att bli den gängse frasen för att beskriva sextrafficking i början av 1900-talet, då det drevs en intensiv kampanj mot den i hela västvärlden. Begreppet användes till exempel i internationell rätt, så som International Agreement for the suppression of the White Slave Traffic, som signerades i Paris 1904.
Bakgrund: slavhandeln till Mellanöstern Se även Ma malakat aymanukum och Slaveri inom islam. Arabiska slavhandeln
Enligt sharia-lag är slaveri lagligt och accepterat. Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav, togs slavar från icke-islamiska områden. Slavar togs dels söderifrån från Afrika, dels norrifrån från Europa (saqaliba). Initialt försågs Mellanöstern med europeiska slavar genom radaniternas slavhandel och Volgas handelsrutt och slavhandeln på Svarta havet.
Manliga slavar användes som hantverkare, palatsvakter, haremseunucker och framför allt slavsoldater. Islamiska härskare i Orienten använde till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus.
Kvinnliga slavar användes antingen som hushållsslavar (odalisker), eller som sexslavar (cariye) i haremen. I den muslimska världen anställdes inte fria kvinnor som tjänsteflickor, eftersom detta skulle bryta mot den påbjudna könssegregationen. Därför användes slavar för detta ändamål. Enligt islams seder fick en man ha fyra muslimska hustrur, men många slavinnor. Eftersom muslimska kvinnor inte fick vara slavar, var därför slavkonkubinerna i muslimska härskares harem icke muslimska slavar.
Slavhandeln på Barbareskkusten Huvudartikel: Slavhandeln på Barbareskkusten
Arabiska pirater, främst barbareskpiraterna opererade från kusterna mot Atlanten och Medelhavet, från hamnar som Tunis, Salé och Tripoli, och tillfångatog människor som sedan såldes i slavhandeln på Barbareskkusten. Kustnära byar och städer i Italien, Spanien, Portugal och Frankrike drabbades hårdast. En av de mest kända européer som togs som slav av araberna var författaren Miguel de Cervantes som blev fri mot lösesumma. Men slavräder gjordes även så långt norrut som England, Irland och Island (Turkräden på Island 1627). I juni 1631 angreps kustbyn Baltimore på Irlands sydkust och 130 män, kvinnor och barn fördes bort för att säljas i Alger.
År 1640 satt omkring 3 000 britter förslavade enbart i den staden. Även amerikanska sjömän föll offer för arabiska slavskepp. Mellan 1785 och 1793 togs 130 amerikanska sjömän som slavar av algerierna. Historikern Robert Davis anger att totalt mellan 1 och 1,25 miljoner europeiska slavar togs mellan 1530 och 1780.Davis. Robert (2004). Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500–1800. Palgrave Macmillan. Ytterligare samtida forskning stödjer att över en miljon slavar togs från Europa till muslimska länder.Milton, Jiles (2005). White Gold: The Extraordinary Story of Thomas Pellow and Islam's One Million White Slaves html
Räderna från arabisk-muslimska slavpirater mot amerikanska och brittiska skepp på 1800-talet blev startskottet för den process som satte igång avvecklingen av slaveriet i den muslimska världen. Marocko förbjöd sjöröveriet år 1776, vilket var det första tecknet på en nedgång för regionens slavhandel. Barbareskpiraternas slavhandel försvagades kraftigt genom Barbareskkrigen 1800–1815, och när piratflottan i Alger förstördes år 1816 tvingades Algers pirater förbjuda förslavande av kristna. Resten av den öppna slavhandeln krossades när Frankrike erövrade Nordafrika 1830–1847.
Slavhandeln på Krim Huvudartikel: Slavhandeln på Krim
Den andra huvudkällan för europeiska slavar till den muslimska världen var slavhandeln på Krim, där krimtatarerna kidnappade människor från östra Europa, främst Ryssland men även länder som Polen och Ungern, och sålde dem i Kaffa på Krim och vidare till Istanbul och Mellanöstern.
Islamiska härskare i Orienten använde till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus. Själva handeln sköttes nästan uteslutande av venetianska köpmän, och så småningom på 1300-talet av genuesarna, vilkas koloni Kaffa på Krim kom att bli en av de största slavmarknaderna i hela Orienten. Slavinnor av europeiskt ursprung var också populära som konkubiner i de rika männens harem.
Efter sjöslaget vid Lepanto minskade det sjöbundna slavjakten mot Sydeuropas skeppsfart och kuster. Krim erövrades av Ryssland 1783, vilket stängde slavhandeln där.
År 1830 frigavs alla vita slavar (européer och kirkassier från Kaukasus) i Osmanska riket på order av sultan Mahmud II, år 1854 förbjöds handeln med slavar från Kaukasus och Georgien, och 1890 signerade Osmanska riket den internationella antislavhandelsakten i Bryssel. I praktiken fortsatte dock slavhandeln inofficiellt fram till första världskriget, särskilt ifråga om kvinnliga slavar, och det är bekräftat att kvinnor såldes så sent som år 1908. Sultanens slavar frigavs år 1909, och Mustafa Kemal Atatürk avskaffade slaveriet vid republikens införande.
Den vita slavhandeln som term för trafficking Frasen "Vit slavhandel" har historiskt sett främst varit en term för människohandeln med västerländska kvinnor under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Unga kvinnor lockades då till utlandet under förespegling om goda, väl avlönade platser som sällskapsdamer, lärarinnor, affärsbiträden, gymnaster och dylikt, men såldes istället till bordeller. Kvinnorna lockades genom agenter som var knutna till internationella bolag, genom kommissionskontor eller mindre handelsetablissemang, eller genom annonser.
Tillvägagångssätt och historik Vid ankomst till det nya landet skickades kvinnorna direkt till bordeller, där de blev tvingade att prostituera sig om de inte betalade tillbaka kostnaden för sin resa och agentens kommission; vissa kvinnor föredrog att ta livet av sig. Ofta kunde de inte tala det nya landets språk, och de blev tilldelade färgglada dräkter som identifierade dem som prostituerade. På grund av detta blev de snabbt arresterade och dömda till fängelsestraff om de försökte fly. Kvinnorna såldes vidare till andra bordeller tills de inte längre ansågs "arbetsföra", varefter de var tvungna att tigga på gatan. Flera av kvinnorna tillhörde medelklassen.
Den vita slavhandeln kan spåras långt tillbaka i tiden (i Rom bedrevs till exempel människohandel långt före Kristus), men har förändrats under tidernas lopp. I de flesta länder pågick oavbruten export och import av levande handelsvara. Främst bland den vita slavhandelns exportländer stod vissa delar av ryska Polen, Galizien och Ungern, särskilt gränstrakterna mot Siebenburgen, varifrån kvinnor i stor mängd överfördes till ryska och rumänska bordeller. Den europeiska exporthandeln gick huvudsakligen till sydöstra Europa, Egypten, Suez och Indien eller också till Sydamerika, där Buenos Aires var en centralpunkt för människohandeln.
Under Krimkriget på 1850-talet samlades många hallickar och prostituerade i Konstantinopel, för att leva på de brittiska och franska trupperna där, och efter krigsslutet begav sig många av dessa till Egypten: Port Said, som grundades 1859 för att fungera som hamn för Suezkanalen (invigd 1869), kom i egenskap av internationell storhamn mellan Europa och Fjärran Östern, full av militärer och sjömän, att bli ett centrum för den internationella sexhandeln. Bordellägarna var oftast europeiska kvinnor som själva var före detta prostituerade och skötte sin verksamhet med hjälp av en manlig dragoman eller medhjälpare som mötte nya kvinnor från båten, upprätthöll ordningen och fungerade som servitör och vakt. Fram till 1937 rådde de så kallade Capitulatory-privilegierna i Egypten, vilket placerade utländska medborgare under beskydd av sina konsulat, och deras hem och affärsverksamheter undantogs från lokal beskattning och lagar med rätten att vägra samarbeta med lokal polis, något som utnyttjades av utländska bordellägare i Egypten.
Genom sitt centrala läge utgjorde Schweiz en bra knutpunkt för levande vara. En mängd unga kvinnor, de flesta från Sydtyskland, transporterades därifrån med järnväg till Konstantinopel, eller också via Sankt Gotthard och Italien till Sydamerika. Transporterna från Ryssland till Orienten gick ofta över Odessa. Även Warszava har betecknats som en av kvinnohandelns centralpunkter. I Paris och andra franska städer användes vissa kaféer och restauranger som börslokaler, där priset på kvinnorna bestämdes. De enskilda platsförmedlarna och kommissionskontoren stod i förbindelse med varandra och försåg kontinuerligt bordellerna med nya kvinnor.