miniatyr|300px|Enligt Platon är kunskap en delmängd av det som är både sant och trott. Epistemologi (eller kunskapsteori) är läran om kunskap. Ordet epistemologi kommer av grekiskans episteme, "kunskap", "lärande" och logia, "lära", av logos, "ord". Med "kunskap" menas nästan alltid propositionell kunskap, det vill säga kunskap som kan uttryckas i formen "A vet att p" där A är en person och p en proposition. En färdighet, exempelvis att kunna simma, är också en form av kunskap. Att känna en person eller en plats är även det kunskap, men inom kunskapsteorin tenderar den propositionella kunskapen att dominera.
Den traditionella synen på kunskap har varit att personen A vet p om och endast om (1) p är sant, (2) A är övertygad om att p är sant och (3) A har goda, tillfredsställande eller tvingande skäl för att tro att p är sant.Uppslagsordet kunskap från Filosofilexikonet (1988) Dessa är alltså tre nödvändiga krav på allting vi kallar kunskap. Man brukar förkortat säga att kunskap är "sann rättfärdigad tro".Grundläggande argumentationsanalys, vad är kunskap? – Lunds universitets filosofiska institution Definitionen fördes först fram av Platon men har ifrågasatts med Gettierproblemet.
Filosofins historia är fylld av skeptiker, till exempel Pyrrhon och David Hume. En del skeptiker vill avvisa kunskapsanspråk och börjar argumentationen utifrån det. Andra vill rättfärdiga kunskapsanspråk, men finner under vägen fram till hållbar kunskap många kunskapsanspråk som inte håller för prövning. Descartes är ett exempel på en filosof som i sökandet efter en stabil bas för kunskap finner många skeptiska argument mot sådant som man vanligen tar för självklart. Därför är Descartes en filosof som söker och finner fast och pålitlig kunskap men på samma gång ger många skeptiska argument. På det sättet kan man säga att skeptiker inte bara ifrågasätter kunskapsanspråk utan även problematiserar bilden av kunskap. Till kunskapsteorin gränsar vetenskapsteorin, som ställer kunskapsteoretiska frågor som huruvida vetenskap är en rationell verksamhet, som ger tillförlitlig kunskap om världen och i vilken grad vetenskapen är påverkad av olika ideologier eller kulturer.
En frågeställning som gränsar till värdeteori är frågan om kunskaps värde. Med andra ord, har exempelvis ett råd som är grundat på kunskap ett större värde än ett råd som ges helt slumpmässigt, om båda råden leder till samma konsekvenser? Frågeställningen går tillbaka till Platons dialog Menon.The Value of Knowledge, Stanford Encyclopedia of Philosophy
Historia Parmenides miniatyr|stående|Parmenides ansåg att förnuftet var den enda tillförlitliga källan till kunskap. En av de ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv mest betydelsefulla försokratiska filosoferna var Parmenides, som levde under 400-talet f.Kr. Han bodde i staden Elea i dagens Syditalien, och behandlade grundläggande metafysiska frågor med ett konsekvent rationalistiskt perspektiv. Hans rationalism är bland de mest långtgående genom filosofihistorien; han ansåg att förnuftet var den enda tillförlitliga källan till kunskap. All empirisk kunskap betraktade han som opålitlig.
Från sitt studium av våra grundläggande begrepp och logiska slutledningsregler kommer han fram till en världsbild som skiljer sig radikalt från den vardagliga. Hans huvudverk heter Om naturen och finns delvis bevarat. Boken består av en berättelse om rättvisans gudinna som visar Parmenides två vägar: Sanningens väg och Skenets väg. Skenets väg motsvarar den empiriska världsuppfattningen, medan Sanningens väg drar de fulla konsekvenserna av en strikt rationalistisk sådan. Hans inställning till den empiriska "forskningsvägen" illustreras av följande utdrag från hans verk: "Håll din tanke borta från denna forskningsväg, och låt inte den inrotade vana som har bildats av rik erfarenhet locka dig in på denna stig; lita inte på det blinda ögat, det ekande örat eller tungan, utan pröva med ditt förnuft den omstridda bevisning som jag har lagt fram."
Parmenides försöker strikt skilja mellan varat och icke-varat. Icke-varat ska inte ses som ett annat slags vara, utan som frånvaro av detta. Från denna intuitivt riktiga utsaga drar han slutsatsen att förändring är omöjlig, ty förändring innebär att något som förr inte existerade kommer att existera. Samma resonemang tillämpas på rummet; eftersom tomrum per definition är icke-vara så innebär det att tomrum inte existerar. Allting som finns är helt kompakt och rörelse är omöjlig. Parmenides radikala slutsatser försvarades av hans lärjunge Zenon, som försökte visa på rimligheten i dessa genom sina paradoxer.
Antikens skeptiker De första skeptikerna vi känner till återfinns bland antikens tidiga filosofer. Pyrrhon från Elis betraktas ofta vara skepticismens upphovsman. Han menade att man helt och hållet bör avhålla sig från att fälla omdömen om världen; det har dessutom den fördelen att man når sinnesfrid (ataraxia). En del av hans efterföljare kallade avstängning av omdömet för "epoche". Pyrrhons lärjunge Timon från Filius sammanfattade Pyrrhons inställning på följande sätt:Hur är tingen beskaffade? Svar: det kan vi inte veta. Hur ska vi förhålla oss till dem? Svar: inte yttra oss om dem. Vad vinner vi, om vi förhåller oss riktigt till dem? Svar: ostörd sinnesfrid. En så kallad "global skepticism", det vill säga inställningen att vi inte kan veta någonting, har ansetts vara djupt problematisk av den anledningen att den själv tycks fälla ett absolut omdöme. En del anser att Pyrrhon undviker den invändningen eftersom han inte ens går med på att hans egen skepticism helt säkert är korrekt.
Bland de andra betydelsefulla antika skeptikerna kan Arkesilaos från Pitane och Karneades från Kyrene nämnas. Båda två verkade i Platons akademi, efter Platons död. Under sent 100-tal f.Kr. grundades en skeptisk skola i Alexandria, av Ainesisdemos från Knossos. Det var där läran om de "pyrrhonska troperna" först formulerades. Dessa "troper" (ungefär "betraktelsesätt") nedtecknades senare av skeptikern Sextus Empiricus i slutet av 100-talet e.Kr. Denna skeptiska argumentsamling bestod av tio olika faktorer, troperna, som påverkar vår uppfattning av världen. En av dessa troper är att olika arter har olika synorgan; vissa har helt runda ögon och andra avlånga. Givet detta är det rimligt att tänka sig att även deras faktiska synuppfattning skiljer sig åt sinsemellan. Eftersom vår egen syn endast är en av flera möjliga kan vi inte säga att just den på ett riktigt sätt återspeglar verklighetens sanna natur. På samma sätt förhåller det sig med våra olika sinnen: ett objekt kan uppfattas på ett sätt av ögat, men på ett annat sätt av känseln. Med dessa relativistiska faktorer i bakgrunden menade skeptikerna att den enda hållbara positionen var en radikal skepticism.
Francis Bacon Francis Bacon (1561-1626) är viktigare i vetenskapsteorin än i kunskapsteorin, men på grund av hans breda tillvägagångssätt och det faktum att det inte gjordes någon explicit distinktion mellan vetenskapsteori och kunskapsteori under hans tid, så har hans tankegångar betydelse för kunskapsteorin. Bacon myntade uttrycket "kunskap är makt" och såg vetenskapen i ett större samhällssammanhang än många andra av hans samtida. Framför allt var han en nyckelperson i genomgångsperioden mellan det skolastiska tänkandet och renässansen. Han försökte skaka sig loss från det aristoteliska arvet till förmån för en induktiv vetenskap.Uppslagsordet Bacon, Francis från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-18. miniatyr|stående|Francis Bacon identifierade olika vanföreställningar och fördomar som kunde ligga till hinder för sann kunskap. Bacon försökte således för det första identifiera fördomar och vanföreställningar som kunde ligga till hinder för att nå sann kunskap, och för det andra att finna pålitliga metoder, vilket han identifierade med induktion. På den första punkten hävdade Bacon att hans tids kunskap led av tre typer av störningar. Dessa kallade han befängd kunskap, grälsjuk kunskap och tillgjord kunskap. Den befängda kunskapen motsvarar ungefär det vi idag kallar pseudovetenskap; han syftade bland annat på astrologi och alkemi. Med grälsjuk kunskap menade han sådant som inte syftade till att finna ny kunskap, utan endast diskussion för diskussionens egen skull. Han tänker främst på den aristoteliska filosofin och teologin som enligt honom präglades av hårklyverier. Den tillgjorda kunskapen syftade slutligen på den form av humanism som i praktiken hade övergett ambitionen att återerövra antikens kunskap och istället ägnade sig åt rent formell retorik. Dessa tre typer av störningar har två slags konsekvenser. För det första medför de att talangfulla tänkare slösar sin snillrikhet på triviala uppgifter, och för det andra leder de till att ingen ny kunskap inhämtas.
Utöver dessa tre störningar finner även den välvillige vetenskapsmannen problem när han söker skaffa sig pålitlig kunskap om verkligheten. Han identifierar ett flertal vanliga vanföreställningar som förvränger verkligheten för medvetandet. Han kallar dessa vanföreställningar för "idoler", vilket kan översättas med skenbilder i sammanhanget. Stammens idoler betecknar människans medfödda tolkningsmönster som gör att man läser in mer sammanhang i den yttre verkligheten än vad som finns där. Vi sätter vår egen prägel på naturen. Grottans idoler syftar till var och ens personliga perspektiv, som ofta präglas av fördomar och begränsad erfarenhet. Denna form av vanföreställning skiljer sig av naturliga skäl från individ till individ. Marknadsplatsens idoler består i att man låter sig förledas av det rådande språkbruket och allmänna åsikter, att man fastnar i sin egen omgivnings subjektiva miljö. Teaterns idoler syftar slutligen till olika falska filosofiska och teologiska system, som liksom teaterpjäser bara är påhittade. När man blir medveten om alla dessa störningar och vanföreställningar som präglar människans kunskapssökande så kan man börja bygga upp sann kunskap. Han gör en jämförelse med djurvärlden; vi ska inte vara som myrorna som bara samlar in, och inte som spindlarna som bara skapar sådant som finns inom sig själva, utan som bina, som båda samlar in och bearbetar det insamlade.
René Descartes Inom kunskapsteorin är René Descartes (1596-1650) framför allt känd för sitt så kallade metodiska tvivel. Till skillnad från de antika skeptikerna syftade Descartes tvivel inte till att faktiskt avhålla sig från omdömen om verkligheten, utan snarare till att bygga upp all kunskap på en otvivelaktig grund. Descartes sätter alla sina egna trosföreställningar under lupp, och frågar sig vilka av dessa som skulle kunna vara falska. Han kommer fram till att i stort sett allting som han tror sig veta skulle kunna vara en villfarelse. Det skulle till och med kunna vara så att det finns en ond demon som lurar honom att tro att den yttre verkligheten existerar och ter sig på det sätt som hans sinnesorgan rapporterar om. Det enda han inte kan betvivla, menar han, är att han själv existerar. Detta har sammanfattats i den berömda satsen "cogito, ergo sum", "jag tänker, alltså är jag". Från denna sanning som inte kan betvivlas drar han en mängd slutsatser, bland annat att det existerar en gud.Uppslagsordet Descartes, René från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-18. Om Gud existerar så kan man lita på att han inte låter en förledas, och därför kan man också lita på sina sinnesintryck, i viss utsträckning. Hans tvivel utmynnar i övertygelsen att det man kan bilda sig en klar och tydlig föreställning om, kan man också ha kunskap om.
John Locke