mini|stående=1.6|En stämningsbild från Stockholms äldsta kvarvarande koloniområde: Söderbrunns koloniområde på Norra Djurgården, sommaren 2010. Koloniträdgårdar började på ett organiserat sätt anläggas i Stockholm år 1906.S:t Eriks årsbok 2009, s.94 Initiativtagare var Anna Lindhagen. Bland de första koloniträdgårdarna som skapades i Stockholm var Söderbrunns koloniområde på Norra Djurgården, invigt 1905 och fortfarande i drift.Harlén, uppslagsordet Söderbrunn, s. 467
Kolonirörelsen i allmänhet tog sina förebilder från Tyskland, men för Stockholms del var koloniträdgårdar i Köpenhamn förebilden. Kolonirörelsen har gått igenom flera förändringar: från att bidra till folkhälsan och genom nyttoodling trygga livsmedelsförsörjning i kristider till att vara rekreationsplats för stressade storstadsbor.
Trots att en del koloniträdgårdar försvann och andra hotades av rivning har under hela 1900-talet ständigt nya kolonilotter tillkommit. 2010 fanns i Stockholmstrakten drygt 10 000 kolonilotter fördelade på cirka 150 områden. Det största av dem är Skarpnäcks koloniområde i södra Stockholm med 554 lotter. Den nyaste anläggningen är Årstafältets koloniområde som invigdes i september 2003.
Pionjärerna
Till pionjärerna inom den svenska koloniträdgårdsrörelsen räknas den socialdemokratiska politikern Anna Lindhagen och hennes väninna Anna Åbergsson. Utöver koloniträdgårdar hade Åbergsson och Lindhagen en del gemensamt; båda kom från välbärgade hem, hade ett stort socialt intresse, var aktiva inom kvinnosaksrörelsen och var ogifta.
År 1906 bildades på Anna Lindhagens initiativ Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm (föregångaren till dagens Föreningen Stor-Stockholms Koloniträdgårdar, FSSK), där Anna Lindhagen blev föreståndare och Anna Åbergsson kassör. När Stockholms stad övertog verksamheten 1921 blev Åbergsson föreståndare i föreningen och efterträdde därmed Anna Lindhagen.Koloniträdgårdsboken, s. 19–21 I koloniområdet Eriksdalslunden i Stockholm har de var sin väg uppkallade efter sig.
Historik miniatyr|Föreningen Koloniträdgårdar i Stockholm, tioårsskrift 1906–1916. Under 1800-talets senare del ökade Stockholms befolkningstal mycket kraftigt. Anledningen var den industriella revolutionen med en omfattande inflyttning till Sveriges större städer. I europeiska storstäder fanns samma fenomen och där föddes tankar om att den trångbodda befolkningen skulle ha möjlighet att komma ut “till friska luften”, antingen i av staden anlagda parker eller i nya bostadsområden utanför städerna bestående av småhus, de så kallade trädgårdsstäderna. I Stockholm anlades vid denna tid ett antal parker (se Stockholms parker), och staden genomförde en omfattande satsning på vatten och avlopp men hade vid sekelskiftet 1900 ännu inte löst alla problem rörande hygien, renhållning och goda bostäder.Stadens odlare (2003), sida 10
Det fanns ytterligare en idé att ge människor med mindre ekonomisk bärkraft en möjlighet att kunna lämna stenstaden efter dagens arbete. Dessa nya strömningar kom främst från Tyskland, där läkaren Daniel Gottlob Moritz Schreber från Leipzig redan på 1830-talet propagerade för att fattiga barnfamiljer skulle få möjlighet att komma ut i friska luften efter dagens arbete.Koloniträdgårdsboken, sida 14 Tanken var att ge storstadsbon en möjlighet att komma till sin egen lilla trädgård för att kunna odla frukt och grönsaker och på så vis förbättra hälsan och hålla nere livsmedelskostnaderna. Staten skulle tillhandahålla mark för koloniområden som kolonisterna kunde arrendera.
Koloniträdgårdarnas uppkomst i Stockholm Avgörande för introduktionen av koloniträdgårdar i Stockholm var som tidigare nämnts Anna Lindhagen. Under ett besök i Köpenhamn 1903 fick hon se några danska koloniträdgårdar, bland annat Frem (Framåt) i Köpenhamn. Mötet gjorde stort intryck på henne: "Det var ju storstadsmänniskor som gingo omkring och ansade och skötte om sina små jordområden. Det var som om man varit på riktiga landet, där var och en har sin lilla bit att se till."Koloniträdgårdsboken (1995), sida 20 På hennes fråga "vad är det här?" fick hon svaret "...det er kolonihaver".
Åter i Stockholm upptäckte Lindhagen att det redan fanns trevande försök med koloniträdgårdar på bland annat Kungsholmen och Södermalm. Där hade några privatpersoner hyrt mindre markbitar för att odla först och främst nyttoväxter som rotfrukter och grönsaker. Idén med koloniträdgårdar hade fått visst fotfäste både i Stockholm samt i Malmö och i Landskrona där det fanns kolonier redan 1895.
År 1904 lyckades Anna Lindhagen övertyga Kungliga Djurgårdsförvaltningen att koloniträdgårdar skulle prövas på ett mer organiserat sätt i huvudstaden. Hon arrenderade ett stycke mark vid Lilla Värtan på Norra Djurgården och 1905 lät hon där anlägga Stockholms första organiserade koloniträdgård, kallat "Värtans koloniområde". Samma år tillkom "Fredhälls trädgårdskoloni" och "Stadshagen" på Kungsholmen. Inget av de tre områdena existerar längre.
År 1905 startades Stockholms äldsta fortfarande existerande koloniträdgård på Norra Djurgården, Koloniföreningen Söderbrunn. Året därpå bildades Barnängens koloniträdgårdsförening och Eriksdalslunden, båda på Södermalm, och bägge två finns fortfarande kvar, Barnängen dock i starkt förminskad form. Dessa första områden i Stockholm, som hade omkring 600 lotter, hade samtliga Köpenhamns Frem som förebild.Stadens odlare (2003), sida 13
Historiska bilder
Kolonisternas organisation Koloniträdgårdsrörelsen var hårt reglerad. Ett kontrakt upprättades mellan föreningen och lottinnehavaren. Det fanns (och finns) alltid en styrelse som höll kontakt med kommunen och som ser till att föreningens stadga följs av alla, annars kunde man bli uppsagd.Koloniträdgårdsboken (1995), sida 32 Anna Lindhagen hade bestämda åsikter hur lotten skulle se ut, till och med vilka blommor som skulle passa bäst. De manliga kolonisterna tyckte inte om att låta sig styras av ett "fruntimmer", som de uttryckte saken.
Geografisk placering och planering miniatyr|Stadsplanen för Riksby koloniträdgårdsområde, 30 augusti 1930 miniatyr|Lillsjönäs koloniområde 1920–1935. Stockholms nya koloniområden anlades i regel i gränstrakten mellan stad och land. Marken arrenderades ut av Stockholms stad och arrendetiderna var till en början korta. Det gjorde att kolonisterna levde med en ständig rädsla att bli uppsagda, när stadens politiker tyckte att marken kunde behövas för nya byggnader eller vägar. Arrendekostnaden sattes lågt, så att koloniområdena kunde utnyttjas av alla. 1907 var arrendeavgiften 5 öre per kvadratmeter och år; för en normalstor lott om 200 m² betydde det tio kronor om året.Stadens odlare (2003), sida 30 En genomsnittlig manlig industriarbetarårslön låg 1907 på 1 077 kr.
Förslag om att staden skulle bidra med medel till områdens ordnande avslogs dock.Stadens odlare (2003), sida 20 Anna Lindhagen ville även lägga koloniträdgårdarna i stadsplanen, men för det fick hon inget gehör.
Koloniområdena detaljplanerades i förväg, eftersom man ville undvika vildvuxen kåkstads-karaktär. De små husen ställdes oftast på rad i små kvarter och områdena innehöll lotter med storlek mellan 200 och 350 kvadratmeter. Ibland fanns även en allmän samlingsplats, där fester kunde arrangeras. Området var vanligtvis inhägnat med spjälstaket.
Koloniträdgårdarna blev snabbt mycket populära i Stockholm. Nya områden anlades utanför tullarna och de nyinrättade spårvägarna underlättade resan till lotten. Exempelvis Koloniföreningen Dalen anlades 1911 och tillkom efter invigningen av spårvägen till Enskede (nuvarande Enskededalen) 1909, och Stora Mossens kolonitädgårdar startade 1915 efter att spårvägslinjen till Bromma hade öppnads 1914.
Fram till 1915 tillkom ett tiotal nya koloniområden. Därefter ökade antalet kraftigt, vilket bland annat berodde på första världskriget och den stora matbrist som följde i dess spår. Längs Årstavikens båda sidor anlades nya koloniområden som Eriksdalslunden (1906), Dianelunds koloniträdgårdsförening (1917), Koloniföreningen Stugan (1917) och flera stycken i Tantolunden (1920-tal). Så blev självodling av nyttoväxter på den egna lotten ett viktigt bidrag till medborgarnas försörjning av livsmedel. För att lindra livsmedelsbristen under första världskrigets nödår upplät Stockholms Stad Tantoområdet till enskilda odlare. Många av dem arbetade vid sockerbruket i grannskapet.
Lusthuset på lotten miniatyr|Ett av Ragnar Östbergs "lusthus" på Barnängens koloniträdgård, 2010.
Redan från början stod det klart att kolonilotten skulle kunna bebyggas med det man då kallade lusthus (sedermera kolonistuga). Anna Lindhagen menade att kolonilotten med lusthus kunde bli en ersättning för det lantställe som mindre bemedlade inte hade råd med. Här kunde stadsborna vistas i en hälsosam miljö och samtidigt få tillgång till god och nyttig mat. Hon tyckte att det var viktigt att kolonilotten inte enbart blev en nyttoträdgård utan den skulle även vara en lustfylld plats för rekreation.Stadens odlare (2003), sida 17
Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm tillhandahöll typritningar för dessa små lusthus som hade upprättats av dåtidens främsta arkitekter, bland dem Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman. Wahlman engagerade sig särskilt i anläggandet av trädgårdar både för privatpersoner och för offentliga byggen. Han gjorde åtminstone fyra olika förslag till lusthus.Stadens odlare (2003), sida 23 Det skulle vara enkla, oisolerade konstruktioner där ytterväggarna kunde tjänstgöra som spaljé för klätterväxter.
Östbergs lusthus var något kraftigare och liknade dåtidens villabyggnad i miniatyr. Även Anna Lindhagen och Anna Åbergsson gjorde ett par ritningsförslag.Stadens odlare (2003), sida 24 Föreningen rekommenderade att husen helst borde uppföras av ohyvlade brädor och målas i rött, vitt, gult, mörkgrönt eller behandlas med trätjära. Kolonistugan bestod i regel av ett rum och en liten veranda. I huset kunde det finnas en vedspis eller fotogenkamin för uppvärmning. Man fick övernatta i sin stuga från maj till oktober, då fanns även sommarvatten. Att bo året runt var inte tillåtet.
Till en början fick inga lusthus uppföras på Söderbrunn och Värtan, här fanns gemensamma redskapsbodar och regnskydd. På Barnängens koloniträdgårdsförening på Södermalm (bildad 1906) byggde man lusthus efter Östbergs ritningar, några av dessa hus finns kvar än idag.
Stockholms koloniträdgårdar under mellankrigstiden miniatyr|Koloniföreningen Söderbrunn blev större när område A och B slogs ihop 1928. miniatyr|Skarpnäcks koloniområde anlades i tre etapper åren 1936, 1939 och 1941. mini|Skarpnäcks koloniområde är med 544 lotter Stockholms största förening. Tiden fram till 1920-talet kan ses som en etableringsperiod i Stockholm. 1921 tog Stockholms stad över ansvaret för koloniområdena från Föreningen Koloniträdgårdar i Stockholm. Koloniområden anlades inte bara av Föreningen Koloniträdgårdar i Stockholm utan även genom kommunalt eller kooperativt initiativ. År 1924 lämnade stockholmskolonisterna den landsomfattande föreningen Sveriges koloniträdgårdsförbund och bildade Koloniträdgårdsförbundets Stockholmskrets, som nu är Föreningen Stor-Stockholms Koloniträdgårdar (FSSK). Föreningen bytte 2019 namn till Stockholms Koloniträdgårdar.
Under mellankrigstiden gick Stockholms koloniträdgårdsrörelse in i en ny fas. Livsmedelsbristen var inte akut längre och flera koloniområden hotades av rivning. Anledning var även stadens expansion. Under åren 1919–1932 försvann drygt 800 kolonister och ytterligare 3 000 skulle sägas upp. 1939 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att koloniområden inte skulle läggas in i stadsplanen och att den längsta tiden för arrende skulle vara 25 år.Stadens odlare (2003), sida 47