miniatyr|Altaruppsatsen i Kalmar domkyrka. Koret med det guldskimrande altaret var ritat av Nicodemus Tessin den yngre och 1709 påbörjade Caspar Schröder altaruppsatsen med bildhuggeri och efter Schröders död 1710 färdigställdes den av Jacob Sauerberg. Caspar Schröder, född omkring 1652 på kronohemmanet Tveta i Furuby socken, Kronobergs län i Småland, död hösten 1710 i Stockholm, var en svensk skulptör och hovbildhuggare.
Schröder var möjligen elev till Burchard Precht, hans arbeten påminner i varje fall om Prechts. Han utförde arbeten vid Ulriksdals slott och Drottningholms slott. I Kungsholms kyrka har han gjort en vacker dopfunt, i Uppsala universitet finns en dekorativ marmorbyst av Karl XI och i Kalmar domkyrka finns ett kraftfullt altarverk. Altaruppsatsen i Kalmar domkyrka är gjord av Schröder, medan själva altarmålningen är av David von Krafft, dock efter komposition av en italiensk konstnär. Tavlan återger Jesu nedtagande från korset och ska påminna om försoningen. På detta sätt talar altaret om den treenige Gud, Fader, Son och den helige Ande.Lexikonett Amanda, Caspar Schröder.
Familjeförhållanden Caspar Schröder var son till regementes- och amiralitetsfältskären, sedermera borgmästaren i Karlshamn i Blekinge, Christopher Schröder (1628–1699) och hans hustru Karin. Hans far hade varit fältskär i den svenska armén och hade fått hemmanet Tveta som betalning för sina tjänster och det var där Caspar Schröder föddes. Han hade många syskon, cirka 20, eftersom fadern varit gift fyra gånger, men förutom Caspar är endast brodern Niclas Schröder, som var häradshövding i Roslagen, känd. Modern bodde till år 1661 på Tveta och det var där han växte upp. Hon flyttade då till sin man på varvet i Karlshamn. Det är också sannolikt att det var på varvet som Caspar fick sina första läroår i bildhuggeri med mera bland träsnidarna som arbetade med att utsmycka fartygen. I Karlshamn träffade han också bildhuggaren Åke Truedsson, som bland annat har gjort en rad altaruppsatser.https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/6400 Riksarkivet, Caspar Schröder.]
Schröder gifte sig den 5 april 1687 med Margareta Pedersdotter Korne. Hon var född omkring 1671, död 9 juni 1738 i Stockholm. Hon var dotter till bryggaren Per Olofsson Korne och Anna Nilsdotter Berghem samt senare omgift med kopparslagaren David Betke. Enligt bouppteckning efter Casper Schröder hade makarna två efterlevande döttrar, Sofia och Margareta.
Utbildning
Faderns förtjänster i Karlshamn var stora i stadens kommunala och kyrkliga liv. Uppgifterna om Caspar Schröders uppväxt och utbildning är knapphändig, men man antar att han gått i lära för någon av bildhuggarna vid skeppsvarvet i Karlskrona. Han reste till Stockholm 1672 för att gå i lära hos bröderna Claes och Henrik Schütz. Han finns omnämnd som elev till skeppsbildhuggarna Claes Schütz (Nicolaus, Niklas, Nils) (Schutz, Schütt) och Henrik Schütz (Heinrich, Hinderik) (Schutz, Schütt) i Stockholm. Enligt ett intyg utfärdat 1672 av bildhuggarämbetet i Stockholm antogs Schröder och Didrik Nilsson Walter (Didrik Nilsson Waldt) som lärling hos målaråldermannen Niclas Schultz (Nicolaus, Niklas, Nils) (Schutz, Schütt) med en lärotid om sex år, men eftersom han redan samma år reste utomlands blev utbildningen för Schultz kortvarig. Någon gång under åren 1678–1679 påbörjade han sin gesällvandring, som tog honom utomlands, bland annat till Tyskland, Holland och Frankrike. Först år 1684 återkom han till Sverige och under perioden utomlands försörjde han sig delvis som porträtthuvudskulptör.
Schröder rekommenderas till tjänst som bildhuggare Under 12 års tid vistades han i bland annat Frankrike, där han utbildade sig till marmorbildhuggare med porträtt som specialitet. När han återkom till Sverige 1684 bosatte han sig först hos sin far i Karlshamn, där han utförde ett antal marmorporträtt och skulpturer som inte finns bevarade. Hans far skickade en av sin sons skulpturer med en anhållan via brev om en rekommendation till generalguvernören Hans Wachtmeister af Johannishus. Rekommendationsbrevet fungerade uppenbart, för Caspar Schröder fick snart en beställning på en marmorbyst. Detta resulterade i att han fick en beställning på en marmorbyst föreställande greve Jacob Johan Hastfer, som numera återfinns i Västra Vingåkers kyrka i Vingåker i Södermanland. Denna beställning öppnade dörren för Schröder.
Stadsbildhuggare År 1686 blev Schröder Stockholms stadsbildhuggare och sedan avancerade han till kunglig hovbildhuggare. Schröder arbetade fortfarande ett år efter utnämningen utan gesäller eller lärpojkar i sin ateljé. Det är emellertid relativt litet känt om hans produktion under decenniet efter hans hemkomst från Frankrike, men efter sina 12 års studier på kontinenten fick han sedan arbeta under ett kvartssekel i Sverige. Det är inte känt vilka konstverk han gjorde som stadsbildhuggare, men vi vet att han den närmaste tiden arbetade utan några elever eller gesäller i sin verkstad, vilket var ovanligt. Det saknas ännu uppgifter om vilka olika uppdrag Schröder fick vid utnämningen till stadsbildhuggare 1686, men han var huvudsakligen verksam med dekorativa uppdrag och man vet att han 1692 färdigställde ett antal tavelramar till Ulriksdals slott, och 1693 och åren därefter var han sysselsatt med musslor för Herkulesbrunnen. År 1695 skulpterade Schröder en "högst effektfull" byst i marmor, enligt konsthistorikern Georg Nordensvan, av kung Karl XI, som finns i Uppsala universitet.
Fontäner i Drottningholms slottspark miniatyr|höger|Neptunusfontänen, Neptunus med treudd, sjöparterren på Drottningholms slotts östra långsida. Därefter var han 1694 sysselsatt med tillverkning av musslor för Herkulesbrunnen, Herkules i strid med draken, i Drottningholms slottspark. Till Herkulesfontänen skulpterade Caspar Schröder fyra exemplar av musslor. Det var under senare delen av 1680-talet som Herkulesfontänen uppfördes och den placerades utefter centralaxeln, mellan parterrerna i barockdelen av Drottningholms slottspark, lustträdgården. Fontänen är en av de mest prominenta konstnärliga utsmyckningarna i parken. Änkedrottning Hedvig Eleonora hade ursprungligen planerat en skulpturgrupp av Nicolaes Millich på denna plats, men ångrat sig innan beställningen fullgjorts. I stället flyttades från 1684 tidigare magasinerade bronsskulpturer av främst Adriaen de Vries, vilka tagits som krigsrov i Prag under trettioåriga krigets slutskede 1648, till Drottningholms slottspark.
I de fyra nischerna på sockeln för Herkulesskulpturen sattes musslor i brons, som ritats av Tessin. Senare ersattes dessa av andra musslor av brons, skulpterade av Caspar Schröder och gjutna 1699, eftersom de ursprungliga visat sig vara för tunga för sockeln. För Herkulesfontänen i Drottningholm placerade Nicodemus Tessin d.y. Herkulesskulpturen på en lägre åttkantig pelare med fyra nischer, utförd med en gråstenskärna och klädd med italiensk och svensk marmor, och komponerade in färre enskilda skulpturer än vad Adriaen de Vries gjort för Augsburgfontänen.Lars Wesslau: De Vriesskulpturerna i Drottningholmsparken, Stockholm 2005, Tre exemplar av bronsskulpturen Najad på delfin placerades på bassängkantens fyra hörn. Dessa kom ursprungligen från de Vries' Neptunusfontän på Frederiksborgs slott. I det nordvästra hörnet av bronsskulpturen placerades Venus med barn och svan, som tillskrivits den danske skulptören Claus Lauridsen.
Vid Drottningholms slottspark var Caspar Schröder även sysselsatt med Neptunusfontänen. Det var ett arbete som inte blev fullbordat. Neptunusfontänen på Frederiksborgs slott i Hillerød i Danmark rekonstruerades inte i ursprunglig form för Drottningholms slottspark. Detta var förmodligen med hänsyn till Neptunusfontänens ikonografiska program med förhärligandet av Kristian IV. Tanken var först att uppföra en Neptunusfontän utmed lustträdgårdens längdaxel bortom den av Nicodemus Tessin d.y. komponerade Herkulesfontänen. Skulpturer av Adriaen de Vries, som tagits i Prag 1648, började änkedrottningen Hedvig Eleonora att från 1684 placera ut i Drottningholms slottspark. Att uppföra en Neptunusfontän utmed lustträdgårdens längdaxel bortom den av Nicodemus Tessin d.y. komponerade Herkulesfontän var den första tanken. År 1695 började en åttkantig bassäng att anläggas och den blev klar 1703. År 1706 lämnades ett uppdrag till Caspar Schröder att rita en fontän med Neptunus med treudd som huvudskulptur. Schröder lämnade ett förslag med Neptunus stående på en jonisk kolonn, omgiven av sirener och delfiner. Planerna ändrades och i bassängen placerades i stället fontänen Kronan.
Neptunus med treudd, tillsammans med de ursprungliga småskulpturerna av en flodgud, sattes istället upp på sjöparterren utanför slottets östra långsida mot Mälaren. Den andra av huvudskulpturerna, Fama med lejon, sattes inte ut i Drottningholms slottspark, utan fick sannolikt stanna kvar magasinerad. De tre exemplaren av Najad på delfin placerades som delar av Herkulesfontänen och två av de tre tritonerna blev självständiga fontäner i varsin parterr väster om slottet.
Möbler, förlagor och dekorationer
Caspar Schröder skapade diverse möbler och förlagor för dörrinfattningar. Han dekorerade Storkyrkans orgelfasad 1697–1698 och han tillverkade lejonmasker till Stockholms slotts borggårdsfasad. Åren 1706-1710 påbörjade han arbetet med Karyatiderna på Stockholms slotts västfasader. Den nuvarande orgelfasaden i Storkyrkan i Stockholm är från ett äldre orgelverk från 1789 och den orgel som idag används är från 1960.
Omkring tio år senare, år 1696, rekommenderade Schröders kollega, bildhuggaren Burchard Precht, som var jämngammal men skickligare och mer framgångsrik, honom till borgerskap i Stockholm. Burchard Precht var då mycket lovande och han blev mest känd för sin predikstol i Storkyrkan i Stockholm. Caspar Schröder arbetade troligen under tiden fram till dess till största delen med mindre arbeten som möbler, vapensköldar och vapenlister med mera. Då Caspar Schröder fick sitt borgerskap för att bedriva näringsverksamhet, handel och hantverk i Stockholm blev det inte någon större förändring i antalet arbeten. Det berodde troligen på att Nicodemus Tessin d.y., som var ansvarig för utsmyckningen av slottet Tre Kronor och senare för byggnationen av det kungliga slottet, föredrog att rekrytera konstnärer från Frankrike. Produktionen i Schröders ateljé var troligen, liksom Prechts, ofta mer av vardagligt slag, såsom ramlister, möbler och begravningsvapen. För Schröder och hans kollegor i Stockholm vittnar en supplik (bön), som sannolikt var riktad till Nicodemus Tessin d.y. 1696, om att införseln från utlandet av bildhuggeriarbeten hämmade beställningarna. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/6400 Riksarkivet, Caspar Schröder.
Han arbetade i besvärlig konkurrens med de franska konstnärer, som inkallats för konstnärlig utformning av Stockholms slott. Hans skicklighet som porträttskulptör framgår i marmorbysten av Karl XI som finns på Uppsala universitet. Inga andra liknande verk finns bevarade, men delar av hans produktion av kyrkoinredningar skulpterade i trä finns bevarade.
Altaruppsatser För Mariefreds kyrka utförde han 1689 en ny altaruppsats som ansluter till altaruppsatsen i Riddarholmskyrkan, det är en förenklad upplaga av den stora altaruppsatsen där. Altaruppsatsen i Mariefreds kyrka uppsattes 1690. Schröder skulpterade altaruppsatser till Piteå landsförsamlings kyrka, Öjeby kyrka 1704, Hammarby kyrka i Uppland 1704, Vimmerby kyrka 1704 och Rättviks kyrka 1705.