Miljonprogrammet var ett program för bostadsbyggande i Sverige 1965–1975. Det antogs på Socialdemokraternas partikongress 1964 som en revision av ett reformprogram, under namnet Samlat program för samhällets bostads- och markpolitik. Varje år 1965–1974 beslöt riksdagen att bevilja lån till runt bostäder. Genomförandet av programmet sammanföll delvis med de så kallade rekordåren. Inom miljonprogrammet byggdes olika typer av bostäder, såsom radhus, småhus och flerbostadshus. Dessutom separerades bilvägar ofta från gång- och cykelvägar. Boendeformen, byggnadernas utseende och de socioekonomiska utmaningarna i dessa områden har varit föremål för forskning inom olika ämnen. Bostädernas kvaliteter, tillsammans med eventuella brister, har lett till en debatt om huruvida de verkligen erbjuder de boende goda boendeförhållanden.
Bostadsbristen Bostadspolitiken debatterades under byggtiden varje år i Sveriges riksdag. Riksdagen biföll långivning till runt bostäder per år under reformtiden.Riksdagens protokoll, nr 16, första kammaren, 7/4 1965 och Riksdagens protokoll, nr 16, andra kammaren, 7/4 1965, periodiska publikationer Målet med reformen var att det under ett decennium skulle byggas en miljon bostäder för att avhjälpa den sedan 1950-talet rådande bostadsbristen, avskaffa trångboddheten och höja bostadsstandarden.Nationalencyklopedin, tryckt utgåva (1994), band 13, s. 319 En förutsättning för miljonprogrammet var pensionsreformen 1959, vilken lett till att ett betydande kapital byggts upp i AP-fonderna, som kunde användas för dess finansiering.Uppgift enligt Boverkets tidigare generaldirektör Gösta Blücher i Tidningen Arkitekten, mars 2008 Det statliga bolånesystemet förändrades också så att storskaligt och industriellt byggande gynnades.
Det råder delade meningar om hur många bostäder som byggdes under reformtiden, enligt Statistiska centralbyrån var det dock 1 006 000 enheter. En tredjedel av bostadsproduktionen utgjordes av höghusområden, en tredjedel av låga flerbostadsområden och en tredjedel var småhus.Sigtunahem om miljonprogrammet, läst 2012-08-04. Nettotillskottet till landets bostadsbestånd blev mindre då många äldre hus revs, bland annat i stadskärnor som Stockholms city (Norrmalmsregleringen) och i landsbygdsområden med minskande befolkning. Under pågående reform så uppstod i slutet av 1970-talet på flera håll bostadsöverskott. Det samlade programmets bebyggelse utgjorde 2004 cirka 25 procent av bostadsbeståndet i Sverige och återspeglar 1960- och 1970-talens idé om ett välfärdssamhälle.Stockholms stadsmuseum "Hej Bostad", sida 7 ()
Många av byggperiodens områden fick dåligt rykte och stämplades som fysiskt och socialt undermåliga. År 2019 var ungefär 400 000 av dess lägenheter i behov av renovering, motsvarande ett investeringsbehov på mellan 300 och 500 miljarder kronor.SVT: Akut renoveringsbehov i miljonprogrammen, publicerad 2019-04-29.
Uttrycket
Första ordledet i uttrycket "miljonprogrammet" kommer med stor säkerhet från mellanrubriken "En miljon bostäder på tio år", ur Socialdemokratiska arbetarepartiets politiska riktlinjer från 1964. Rubrikens fras eller andemening användes i sammanhang runt svensk bostads- och byggnadspolitik mellan 1964 och 1975.Arbetarhistoria, 2/2008, sid 36 och 37 Frasen återkom även i samma års valpropaganda. Något övergripande och av staten detaljreglerat byggprogram var det aldrig fråga om.Nationalencyklopedin om "miljonprogrammet". Under byggtiden var det formella begreppet för reformen i regeringens finansplan (bilaga till statsverksproposition 1966) samlat program för samhällets bostads- och markpolitik. Via årliga framlagda propositioner, styrda av flera ekonomiska faktorer tillsammans med vad riksdagen varje år kom fram till, justerade regeringen fortlöpande ordningen på de reformer som skulle ges förtur varje år. Det är först efter att regeringen 1970 och 1972 själva använder uttrycket ”miljonprogrammet” då den meddelar att reformen ska fullföljas, som det mer frekvent börjar användas av tidningsmedia.
Bakgrund
miniatyr|Elementbygge i Västra Orminge genom Ohlsson & Skarne, 1964. miniatyr|Tensta på vintern 1971. Sedan 1940-talet pågick utredningar med syfte att höja bostadsstandarden. I slutet av 1940-talet formulerades en god bostadsstandard till högst två personer per rum, köket inte medräknat.
Under 1950-talet och första delen av 1960-talet var bostadsbristen akut i Sverige och den generella bostadsstandarden låg. Att bo trångt och nedslitet var vanligt. Trångboddheten hade man tidigare försökt lösa till exempel genom anläggningen av ABC-städer som Vällingby och Farsta, områden som, till en början, hyllades som idealiska bostadsområden. Bostadsbristen var särskilt märkbar i Stockholm, där 1960 över personer stod i bostadskö."Hej Bostad", sida 9
Under en 15-årsperiod (mellan åren 1945 och 1960) producerades nya lägenheter i landet. Detta var mer än förväntat enligt de bostadspolitiska besluten efter andra världskriget, men omfattande rivningar gjorde att nettotillskottet krympte till cirka lägenheter.Boverket: Bostadspolitiken: Svensk politik för boende, planering och byggande under 130 år, s. 55.
För att lösa problemet tillsattes 1957 Bostadsbyggnadsutredningen, parallellt med införandet av en ny byggnadsstadga med rikstäckande byggnadsregler. Arkitekten Lennart Holm, sedermera generaldirektör på Statens planverk, var huvudman. Utredningen påvisade ett bostadsbyggnadsbehov på 1,5 miljoner lägenheter 1960–1975 och på behov av rationaliseringar inom byggbranschen.
Baserat på utredningens slutbetänkande Höjd bostadsstandard (SOU 1965:32) beslöt riksdagen varje år mellan 1965 och 1974 att lån till runt 100 000 bostäder skulle beviljas.Hultin (2002), sida 287Bonniers lexikon (1996), band 13, s. 49 Man räknade med att boendetätheten skulle sjunka från 2 till 0,5 personer per rumsenhet 1975.Friman (2008), s. 200 Under debatten som föregick 1965 års riksdagsbeslut förespråkade Högerpartiet, företrätt av dess förste vice ordförande Gösta Bohman, att 1,5 miljoner lägenheter behövdes de närmsta 10 åren medan Folkpartiet uppskattade behovet till 1,1 miljoner nya lägenheter. Termen lägenhet användes vid den här tiden även för bostäder i villor.
I riksdagsbeslutet från 1965 ingick även att kommunerna skulle erbjudas gynnsamma ekonomiska villkor om de beslutade att bygga storskaligt. Efter Förstakammarvalet 1966 ökades stödet till nya bostäder och produktionen av nya lägenheter kom att stiga med 20 procent, från 100 000 till 120 000 årligen. Samtidigt genomfördes åtstramningar av stödet i syfte att fler och billigare bostäder skulle byggas. Storskaliga stadsplaner innehållande fler än 1 000 bostäder, premierades extra. Kommunerna fick ökat ansvar för planeringen och stöddes genom statligt finansiellt stöd vid markförvärv.
Storskaligheten, som blev reformens kännetecken, motiverades av skalfördelar - kostnaden per enhet kunde sänkas vid storskaliga projekt. Storskaligheten bidrog även till att allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag blev landets dominerande ägare och förvaltare av flerbostadshus. Under byggperioden tog regeringen ett helhetsgrepp om bostadspolitiken och den övergripande målsättningen formulerades (prop. 1967:100): "Hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skälig kostnad."Boverket: Bostadspolitiken: Svensk politik för boende, planering och byggande under 130 år, s. 56.
Byggandet Stadsplaneringen mini|Kallhäll i Järfälla kommun illustrerar miljonprogrammets stadsplanering med omväxlande låga och höga hus. mini|left|Miljonprogramsbebyggelse i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Söderifrån möts man av låghusbebyggelse.
I linje med de rådande arkitektoniska och stadsplanemässiga idealen övergavs den traditionella rutnätsstaden redan kring sekelskiftet 1900. På 1940- och 50-talen präglades Stockholms förorter av grannskapsplaneringen, efter den engelska förebilden Community center, där mindre bostadsområden med småcentra grupperades runt ett stort centrum med kommunal och kommersiell service.
Spårtrafik drogs i större städer från centralorten till miljonprogrammets utkanter. Stockholms tunnelbana och Göteborgs spårvagnsnät byggdes ut väsentligt i samband med att nya förortsområden uppfördes. Utbyggnaden gjorde att många kranskommuner med ambitionen att få spårbunden trafik, lät bygga bostadsområden i utbyte mot löften om spårtrafik, till exempel i Vårby gård i Huddinge kommun söder om Stockholm och Angered i Göteborg, som då var egen kommun.
Bostadsområden som byggdes under reformen planerades med kommersiell och samhällelig service, rekreationsanläggningar, biograf, arbetsplatser, kyrka och skolor, exempelvis i Skärholmen. Service av olika slag fanns i en centrumanläggning och den planerades med utgångspunkten att den skulle kunna användas kvällar och helger, för kurser, dans och föreningsmöten. I den stora centrumanläggningen hade de boende även ett rikt utbud av butiker för handel med sällanköpsvaror. Programområdena präglades även av den strängt genomdrivna SCAFT-planen, en plan för trafikseparering, vars mål var att skilja bil- och gångtrafik åt. Vid bostäderna anlades bilfria gångvägar, gångtunnlar, gångbroar, breda motorvägar och stora parkeringsplatser. De högsta husen byggdes närmast centrum eller som "bullerskärm" mot huvudtrafikstråken. Intill höghusen uppfördes låghusen och längst bort från centrum lades radhus och kedjehus.
thumb|1000px|center|Bostadsområdet Nacksta i Sundsvall har varit föremål för totalrenovering.
Enligt samma mönster anlades andra nya stadsdelar och bostadsområden i Göteborgsområdet, exempelvis Angered, och i en medelstor kommun som Sundsvall,T Sahlén, "Fusioner och miljonprogram ", Sundsvallsminnen, 1998. exempelvis Nacksta. Stadsplanen för Nacksta utformades våren 1963. Området, som projekterades i ett sammanhang, byggdes i etapper och stod färdigt 1974. Totalt tillkom 1 600 bostäder. Här uppfördes dels höghus (skivhus), dels trevåningshus (lamellhus). Lägenheterna hade rymliga och kvalitativt bra planlösningar. Bristerna låg i den sterila utemiljön. Visuellt hölls området samman genom rött fasadtegel som användes för alla hus utom för det smala höghuset i centrum. I mitten av området placerades en centrumanläggning med vårdcentral och folktandvård samt områdets skolor.Minnen Sundsvall om Nacksta. I Västtyskland, Östtyskland, Frankrike, Finland, Sovjetunionen och Storbritannien byggdes de nya förstäderna på liknande sätt (se plattenbau), men inte på grund av en politisk programförklaring som i Sverige.
Husbyggandet miniatyr|Standardköket i en lägenhet om 2 rum och kök. miniatyr|left|upright|Lägenhet om 2 rum och kök på 63 m², här ett exempel från Kallhäll. miniatyr|Småhusområde i Kälvesta. miniatyr|Ålidhem centrum i Umeå stod klart 1973. Automobilisering, hård planering, funktionalism, samt en vilja att komma ifrån den trånga stenstaden var trender i tiden som tillsammans med en ekonomiskt snäv ram påverkade miljonprogramhusens utformning. En tredjedel av reformens hus utgörs av småhus, som villor, parhus, kedjehus och radhus, medan resten är flerfamiljshus som höghus, lamellhus, punkthus, skivhus och loftgångshus. Bara en fjärdedel av husen har sex eller fler våningar.
Först mot slutet av reformen användes fasader av prefabricerade betongelement, annars övervägde putsade fasader. Särskilt i Stockholms län blev puts det vanligaste fasadmaterialet på rekordårens flerbostadshus. Även tegel var under rekordåren ett vanligt fasadmaterial, dock inte som konstruktionsmaterial i stommar. Det var inte ovanligt att man tillverkade prefabricerade betongelement med ett ytskikt av tunt fasadtegel."Hej Bostad", s. 63