Aase Olesen, född Larsen 24 september 1934 i Horsens, död 1 februari 2013, var en dansk politiker och socialminister. Hon representerade Det Radikale Venstre.
Aase Olesen har varit en betydande person inom det socialpolitiska området i Danmark. Hon har innehaft de högsta förtroendeposterna inom flera instanser såsom ordförande i folketingets socialutskott, socialminister i Poul Schlüters tredje regering samt ledare för socialkommissionen 1991-1993. Hon har tidvis inom den socialpolitiska debatten fått kämpa emot såväl politiska motståndare som vissa politiker inom det egna partiet.
Uppväxt och tidig karriär Aase Olesen är dotter till litografen Eigill Larsen och hemmafrun Erna Nielsen, och hon är det äldsta av familjens två barn. Fadern var en aktiv och vänsterorienterad medlem av den danska fackföreningsrörelsen, vars politiska engagemang skulle komma att sätta sina spår hos dottern. Familjen flyttade till Amager när Aase Olesen var 11 år gammal. Där tog hon en realexamen 1952 och blev 1956 en färdigutbildad lärare från Emdrupborg Statsseminarium. Hon blev anställd som lärare inom Hørsholms kommun och förblev där fram till 1958, då hon blev gravid med sitt första barn. Efter födseln bestämde sig Olesen för att bli hemmafru och förblev det fram till 1970, då hon började arbeta för sin makes arkitektbyrå.
1954 gifte sig Aase Olesen med arkitekten Tormod Olesen, och 2004 firade de sitt guldbröllop efter femtio år som gifta. Tillsammans har de två barn, Mads (1959) och Mette (1962).
Olesen hade redan under studietiden sympatiserat med mittenpartiet Radikale Venstre, men det dröjde fram till 1967 innan hon blev medlem av partiet. Hon stödde partiets syn på militärpolitiken och var en motståndare av EG. Samtidigt som hon tog återupptog sitt liv som förvärvsarbetande, blev hon ordförande för partiets lokala väljarförening och partiets amtsekreterare i Frederiksborg Amt 1969. 1974 blev hon invald i Helsinge kommun byråd, motsvarande svenska kommuners kommunfullmäktige. Hon blev samma år också suppleant i Folketinget och medlem av Radikale Venstres huvudstyrelse och dess verksamhetsnämnd. Året efter blev hon invald till folketinget och arbetade med bl.a. skatte-, närings- och bostadspolitik. Hon skapade uppståndelse då hon som ordförande för kommunalutskottet sa: "Ett ord är ett ord, och en man är en disktrasa". Det var en förvrängning av ordspråket "En kvinna är en kvinna, och en man är en disktrasa". Med detta uttalande syftade hon på ett lagförslag om ett blocktillskott som det fanns en majoritetsstöd för i folketinget, däribland representanter för Danmarks Kommunistiske Parti (DKP). Socialdemokraterne övertalade dock politikerna från DKP att rösta nej till förslaget, vilket gjorde att lagförslaget inte blev verklighet och Olesen riktade detta uttalande till dessa partier.
I folketinget 1979-1993 Olesen var därefter medlem av det av justitieministeriet tillsatta äktenskapsutskottet fram till och med 1983. Vid valet 1977 åkte hon ur folketinget och partiets väljarsiffror var under denna period låga. Hon lyckades dock åter bli invald vid folketingsvalet 1979 och blev nu partiets socialpolitiska ordförande. Som sådan utmärkte hon sig genom att motsätta sig regerings planer på att göra folkpensionens basbelopp inkomstbaserad. Olesen kom att vara en medlem av folketinget fram till valet 1993. Under dessa mandatperioder var hon medlem av det ekonomiska utskottet i Nordiska rådet 1984-1988, ordförande för folketingets socialutskott 1987-1988. Hon var därmed en av initiativtagarna till utarbetningen av SUM-programmet (SUM = Sociale UdviklingsMidler), som skulle förstärka lokala initiativ och de förebyggande insatserna inom det socialpolitiska området. Detta var en decentraliseringsprocess under perioden 1989-1992 som skulle skapa ett tvärfackligt samarbete mellan olika sektorer i samhället. I efterhand uttryckte hon följande om programmet:
Olesen var även medlem av Færdselssikkerhedskommissionen, dvs. färdsäkerhetskommissionen 1980-1988. 1989 tilldelades hon, som den första, det nyinstiftade Nationalforeningens Pris från Nationalforeningen til Tuberkulosens Bekæmpelse.
Olesens hjärtefrågor kan finnas inom det socialpolitiska området. I ett debattinlägg i tidskriften På Vej (nr. 6. 1987 (December)) klargjorde Olesen sin ståndpunkt för selektiv medborgarlön. Hon skrev att den teknologiska utvecklingen skulle komma att minska utbudet på arbeten inom många näringsområden, och att nya jobbmöjligheter också skulle ställa nya krav på utbildning och andra meriter. Fler människor skulle således bli utan arbete och begränsas i sin handlingsfrihet till de bidrag som tilldelas av den offentliga sektorn. Olesen föreslog utifrån detta att det med tiden skulle införas en medborgarlön för att göra människor mer ekonomiskt oberoende. Dock menade hon på att det i det dåvarande läget var omöjligt och att ersättningar som liknade medborgarlönen borde införas för olika grupper, dvs. selektiv medborgarlön.
Olesen har varit partiets kandidat till folketinget i Helsingør-kretsen (1971-1978) och i Hillerød-kretsen (1978-1991).
Tiden som socialminister Åren 1988-1989 1988-1990 ingick Radikale Venstre i en koalitionsregering med Konservative Folkeparti och Venstre och Aase Olesen utsågs till ny socialminister. Hon kom att utmärka sig som en stor motståndare gentemot rökning, och arbetade för ett förbud mot rökning på offentliga platser. Detta gick dock inte igenom som en del av lagstiftningen, men kom ändå att påverka den framtida policyn mot rökning på arbetsplatser. Hennes förslag stötte på hårt motstånd i folketinget och hon uttryckte följande argument under en debatt: "Det är några, som vill stjäla vår inandningsluft. Vi menar, att det är en människorätt att ha rökfri inandningsluft.” Olesen fick kritik för att vilja begränsa rökningens utbredning genom lagstiftning, men hon kontrade med att endast hänvisningar om rökfria miljöer inte visat sig räcka till:
Det var på Olesens initiativ som det s.k. Graversen-udvalget (döpt efter utskottets ordförande, professor Jørgen Graversen, Århus universitet) tillsattes 1988. Initiativet hade sin bakgrund i att Det Radikale Venstre tidigare samma år hade lagt fram ett förslag till beslut i folketinget om revision av den danska biståndslagens bestämmelser inom området för barn- och unga. Man uppmanade sedan regeringen att tillsätta ett sakkunnigt utskott för att utreda förslag till revision inom biståndslagstiftningen.
Bland de reformer som genomfördes under Olesens tid som socialminister var lagen om lika lön och ersättning mellan män och kvinnor inom sysselsättning och föräldraledighet 1989. Samma år genomfördes också lagen om igangsætningsydelse, dvs. att socialbidragstagare efter nio månader kunde starta upp en egen verksamhet med hjälp av bland annat bidrag. Samtidigt sänktes sjukpenningsperioden till 52 veckor inom rammen för 18 månader. Året efter gjordes en ändring i lagen om socialt bistånd. Det innebar att föräldrar till allvarligt sjuka barn under 14 år hade rätt till ekonomisk kompensation om de i förbindelse med barnets sjukdom upphörde med att förvärvsarbeta. Vidare genomfördes en lag som gav möjlighet till samkörning av offentliga register, vilket skulle förbättra kontrollen vid utbetalning av ersättning. Samma år genomfördes också en lag som gjorde det möjligt för dem som vårdat sina döende anhöriga i hemmet att få ersättning för förlorad arbetsintäkt. Lagen gällde både för dem som gick ned i arbetstid och för dem som helt åsidosatte sitt arbete till förmån för den sjuka, och ersättningen anpassades därefter. Som högst kunde ersättningen motsvara den högsta hemhjälpslönen med tillägg samt, oavsett ekonomiska förhållanden, hjälp med mediciner, behandlingsredskap och hjälpmedel. Denna lag fick inget stöd från regeringspartierna Det Konservative Folkeparti och Venstre, utan kunde endast genomföras med stöd från samtliga av Folketingets oppositionspartier. Enhälligt antogs dock i Folketinget Olesens lagförslag, med vilken det infördes ett flerbarnstillägg samt ett adoptionstillägg till familjer som adopterade utländska barn.
Åren 1988-1989 blossade det upp en strid emellan Dansk Arbejdsgiverforening (DA) och Landsorganisationen (LO). Det berodde på oenigheter mellan parterna om hur arbetsskadeförsäkringen skulle se ut: DA och försäkringsbolagen ville att arbetsskador, såsom dålig rygg och hjärnskador, inte längre skulle innefattas av arbetsskadeförsäkringen, utan överföras till det sociala systemet. Fackföreningsrörelsen önskade att arbetsskador och arbetsolyckor fortsatt skulle behandlas under samma lag och därmed göra arbetsgivarna och försäkringsbolagen ansvariga för utbetalning av ersättning för både arbetsskador och arbetsolyckor. Det rådde också oenigheter mellan parterna över huruvida en ny försäkringslagstiftning skulle utformas, dvs. hur mycket ansvar man kunde pålägga arbetsgivarna att satsa på bättre arbetsmiljö och minska risker för olyckor på arbetsplatsen. År 1988 hade parterna gjort ett försök på att tillsammans utarbeta ett förslag till lagändring men lyckades inte uppnå en kompromiss. Aase Olesen drogs in i konflikten och tillsatte ett utskott som skulle arbeta med en ny lagstiftning. Detta utskott bestod av representanter från flera organisationer, däribland DA och LO, samt tre ministerier.
Olesen var en förespråkare av att låta homosexuella par få ingå registrerat partnerskap, och hon var en av dem som utformade det lagförslag om registrerat partnerskap för homosexuella par som blev antagen som lag 1989.
År 1990 Bland de förändringar under Olesens tid vid ämbetet som genomfördes inom området för barn och unga, kan nämnas införandet av bidrag till privata barnpassningsverksamheter, samt möjlighet för dessa att ta hand om fler barn om fler vuxna fanns på plats. I samband med denna förändring godkände hon en rad kommunala initiativ inom barnpassningen. Där ingick bl.a. Frederiksbergs kommun, som ansökte om att få driva ett daghem på kollektivt vis, samt Aalborgs kommun, som ville driva ett alternativt daghem för grönländska barn. Vidare införde hon en höjning av bidragen till ungdomar under 23 år med ett samlat belopp på 1.881 kronor till hemmaboende ungdomar och 3.135 kronor till ungdomar med eget boende. Hon genomförde även ändringar i lagen om maktanvändning i institutioner som omhändertog barn och ungdomar från familjer med problem. Det innebar bl.a. att kommunen kunde begränsa kontakten mellan barn och föräldrar om denna ansågs skadlig för barnets välfärd. Ändringarna innebar även att kommun och institution kunde besluta om kontroll av in- och utkommande brev och telefonsamtal till- och från det omhändertagna barnet.
1990 antog folketinget Olesens lagförslag om ersättning för ungdomar. Det innebar att ungdomar under 20 år som sökte hjälp på grund av arbetslöshet fick ekonomisk ersättning mot att de började arbeta efter samråd med kommunstyrelsen. Ungdomarna kunde anställas inom olika sysselsättningsprojekt eller i privata verksamheter, och därmed få möjlighet att arbeta i genomsnitt 20 timmar i veckan med timlön, samt vid behov få vägledning och introduktionsrådgivning av kommunen. Om den berörda personen inte fick arbete eller påbörjade en utbildning efter 5 månader med denna sysselsättning kunde denne tilldelas socialbidrag. Hon lade senare fram ytterligare ett lagförslag som innebar att unga under 23 år skulle ha haft en inkomst under en längre period (minst 12 månader) innan de blev berättigade att få hjälp efter samma regler som personer som var äldre än 23 år. I lagförslaget ingick även att den ovanstående lagen om ersättning för unga utvidgades, och skulle omfatta unga som var upp till 21 år gamla, samt att personer upp till 25 år skulle kunna erbjudas den samma hjälp till arbete och ersättning som ovanstående om de hade varit arbetslösa i minst 12 månader. Detta lagförslag fick dock inte tillräckligt stöd i Folketinget och antogs inte.