miniatyr|Marocko år 1915. Marocko motsvarar romarnas Mauretania tingitana, västra delen av Mauretania.
429–682 Landet erövrades 429 av vandalerna, men redan efter Genseriks död (477) gjorde berberstammarna uppror, och då Marocko av Belisarius vid vandalväldets besegrande förenades med Östromerska riket (534), är det osäkert, hur långt inåt landet de bysantinska ämbetsmännens myndighet kunde göra sig gällande.
Från 618 räknades Marocko till de spanska västgoternas besittningar. Kristendomen hade där gjort stora framsteg, särskilt bland berberna; i synnerhet vann donatistiska och arianska läror insteg. Därtill bekände sig några stammar till judendomen.
682–980 Araberna inträngde i Marocko 682. Då kalifens fältherre Okba gick över Muluja, nödgades den bysantinske styresmannen (comes), som residerade i Ceuta, att underkasta sig. Okba erövrade Tanger och framträngde i söder till Tarudant. Den verkliga erövringen skedde dock först 705 genom Musa, sedermera Spaniens erövrare åt kalifen Walid I (705–715). En arabisk "emir av Maghreb" styrde sedan landet från det av Okba grundlagda Kairouan i Tunisien. Berberna konverterade till islam.
Från beroende under kalifatet frigjordes Marocko av en dit från Arabien flyktad ättling av kalifen Ali, Idris ibn Abdallah (Idris I, död 793), som där 788 grundlade idrisidernas dynasti.Källa: Berlitz Marocko
Idris, en av profeten Muhammeds ättlingar, kom till den romerska staden Volubilis år 788 och utsågs till kung. Han blev lönnmördad av Harun al Rashid, den mäktiga kalifen i Bagdar. Idris är begravd i en by med hans namn och är en av Marockos heligaste platser.
Såväl han som hans son Idris II (död 828), som 803 grundlade den nya huvudstaden Fès, verkade med stor framgång för det ortodoxa islams seger bland befolkningen.
980–1415 På 980-talet undanträngdes den sista idrisiden av den berbiska Maghrawa-dynastin, vars härskare sedan 1050-talet hårt ansattes av almoravidernas stridbara sekt. Almoravidledaren Jusuf-ibn-Taschfin, "emir el-muminin" 1061–1106, blev den nya dynastins grundläggare, anlade 1062 den nya huvudstaden Marocko (nuvarande Rabat) och härskade ända från Niger i söder upp till Ebro i norra Spanien.
En ny, än strängare ortodox folkrörelse störtade 1147 almoravidernas välde, och dennas bärare, almohaderna, härskade i Marocko, tills deras huvudstad Marocko 1269 intogs av meriniderna, en ur den berbiska beduinstammen Beni Merin framgången dynasti, som efter almohadernas stora nederlag mot de spanska kristna vid Tolosa (1212) börjat i norra Marocko uppbygga ett självständigt rike. Under meriniderna hemföll Marocko tidtals åt den vildaste anarki; ständiga tronstrider förekom, långa tider var Marocko uppdelat i småriken, och vid kusterna började portugiser och spanjorer göra motanfall mot de besvärliga sjörövarnästena.
1415–1631 Portugiserna intog 1464 Anafé (Casablanca) och 1471 Azilah, och 1506 grundlade portugiserna faktoriet Mazagan. Enhetens och regeringsmyndighetens återställande åstadkoms emellertid genom en ursprungligen arabisk, men sedan länge berberiserad scherifsläkt från sydligaste Marocko, Saadidynastin, som grundlagt ett rike i Sus, 1520 intagit huvudstaden Marocko och 1536 i ett "heligt krig" låtit massakrera den portugisiska garnisonen i Agadir. En av släktens medlemmar, Muhammed-el-mehdi (död 1557), intog omkring 1550 även Fès, och hans ätt härskade sedan över Marocko något mer än 100 år. Den portugisiske konungen Sebastian blandade sig i Saadidynastins inre tronstrider. Han dog i det ryktbara "tre-konungarslaget" vid Alcazar (Ksar el-Kébir) (4 augusti 1578), då även den ene pretendenten dog och den andre avled av sjukdom mitt under slaget.
Den nye emiren, Ahmed-el-dhahebi ("den gyllene", 1578–1603), gav riket dess största utsträckning, i det han bland annat erövrade Tuat och Timbuktu. Portugiserna fördrevs från nästan alla sina faktorier; endast spanjorerna lyckades vid kusten behålla några smärre besittningar, som de ännu innehar, de s. k. Presidios (viktigast är Ceuta och Melilla). Ahmed antog titeln kalif och prydde staden Marocko med ståtliga byggnader.
1631–1727 Kort efter hans död tog åter förfall och anarki överhand, tills en ny scherifsläkt, Filali-dynastin, härstammande från oasen Tafilet, ställde sig i spetsen för rikets samling och 1664 med Mulei-er-reschid (död 1672) besteg tronen, krossade bergsstammarnas självbestämmande och tilltvang sig lydnad från Udjda i nordöst till Sus i söder. Denna dynasti regerade länge, från 1912 dock under franskt protektorat.
Mäktigast var Marocko under Muleis bror och efterträdare, Mulei Ismail (1672–1727), en despot; handlingskraftig, men hänsynslöst grym. Han residerade mestadels i Mekines, organiserade en mycket respektabel armé, delvis bestående av bokharis och kristna renegater. Från portugiserna tog han el Araïsch (Larache) och Azilah samt besatte det 1661 av Portugal till England avträdda och 1684 av engelsmännen frivilligt utrymda Tanger. Till sitt väldiga harem var han dristig nog att genom frieri hos Ludvig XIV söka förvärva dennes dotter, prinsessan av Conti. Det marockanska sjöröveriet, ända från medeltiden bedrivet särskilt i kuststäderna Saleh, Mehediya, el Araïsch och Tanger, nådde under hans regering sin höjdpunkt, och de kristna slavarnas antal i Marocko beräknades mot 1600-talets slut tidtals uppgå till 25 000.
1727–1893 Efter en tid av förfall och tronstrider efter Ismails död inträdde en ny blomstringstid under Sidi Muhammed (1757–1790). Han nödgade (1769) portugiserna att utrymma sin sista marockanska besittning, Mazagan, anlade den viktiga handelsstaden Mogador och slöt med flera europeiska stater, bland dem Sverige och Danmark, fördrag om penningtribut för frihet från handelsfartygens oroande av kapare. En del ansatser att i Marocko införa europeisk civilisation torde ha utgått från de kristna och renegater han i rätt stort antal använde på viktiga ämbetsposter.
Hans yngre son, Mulei Soliman (1794–1822), förbjöd sjöröveriet, frigav alla kristna slavar och sökte i möjligaste mån inskränka Marockos förbindelser med de europeiska nationerna. Under dennes brorson Abd-ar-rahman (1823–59) löstes omsider Sverige och Danmark 1845, sist av alla europeiska stater, från tributen till Marocko. Sonen Sidi Muhammed (1859–73) förde 1859–60 ett olyckligt krig med spanjorerna, som sände 40 000 man i fält, intog Tetuan och beredde sig att erövra även Tanger, då fred under engelsk påtryckning kom till stånd och Marocko måste betala drygt skadestånd för de anfall av de oregerliga Rifkabylerna mot spanjorernas besittningar, vilket föranlett kriget. I övrigt förlöpte hans regering fredligt. Den inre ordningens stadgande upptog även hans son och efterträdare Mulei Hasan (1873–1894), som nästan ständigt var stadd på resor för att ordna rättskipningen, stävja de svårhanterliga provinsståthållarnas självrådighet och indriva skatter. Sus bragtes 1882 från en lång tids faktiskt oberoende åter under sultanens myndighet. Han sökte på det hela taget med framgång begagna sig av de europeiska makternas inbördes rivalitet för att utestänga deras inflytande i Marocko. Dock reglerades på konferensen i Madrid 1880 dessa makters handelsrättigheter och rätt att under sin jurisdiktion upptaga skyddsförvanter.
1893–1902 Nya oroligheter i Rifområdet framkallade 1893 en konflikt med Spanien, som genom ett fördrag 1894 erhöll ansenligt skadestånd. Hasan efterträddes av en bland sina yngre söner, den femtonårige Abd-el-Asis (1894–1908). Till 1900 fördes styrelsen av hans förmyndare Si Ahmed ben Musa, men efter dennes död samma år valde sig Abd-el-Asis helt nya rådgivare och påbörjade en omogen "civilisatorisk" politik med kritiklöst upptagande av allehanda europeiska nyheter och välmenta, men något ytliga reformförsök, som framkallade starkt missnöje bland den muslimska befolkningen. Detta tog sig uttryck bland annat i ett 1902 utbrytande farligt uppror under Bu-Hamara, vilket med växlande krigslycka fortfor under Abd-el-Asis hela regeringstid och först av hans efterträdare, med franska militärers hjälp, kuvades (i augusti 1909, varefter Bu-Hamara, som utgivit sig för att vara Sidi Muhammeds äldste son Mulei Muhammed, underkastades grym tortyr och avrättades i september samma år).
1902–1906 Vid Abd-el-Aziz hov rivaliserade England och Frankrike om det övervägande inflytandet vid förvaltningsreformernas planerande och handelsförmåners beviljande åt europeiska köpmän; förutom engelsmän och fransmän började även tyskar och österrikare att av marockanska regeringen söka utverka leveranskontrakt, koncessioner för övertagande av allmänna arbeten osv.
Den engelsk-franska rivaliteten upphörde emellertid genom den ryktbara överenskommelsen ("ententen") mellan England och Frankrike 8 april 1904. I fråga om Marocko innehöll den, förutom erkännande av Marockos oberoende och integritet, att England, mot motsvarande förmåner i Egypten, erkände Frankrikes övervägande politiska inflytande i Marocko och gav franska regeringen fria händer att "bevara ordningen i landet och lämna bistånd vid alla administrativa, ekonomiska, finansiella och militära reformer, som där befinnas nödiga". Frankrike garanterade, att inga befästningar skulle anläggas på den marockanska kusten vid Gibraltars sund; ömsesidig likställighet i ekonomiska fördelar stadgades för 30 år framåt, och England förband sig att lämna diplomatiskt stöd åt Frankrikes politik i Marocko (liksom Frankrike åt Englands i Egypten). Vad Frankrike härvid åsyftade var närmast ohindrat tillfälle till s.k. "fredlig genomträngning" (pénétration pacifique) av Marocko, där Frankrike hoppades vinna förhärskande politiskt inflytande och stora ekonomiska fördelar, samt att under alla förhållanden trygga Algeriets västgräns mot angrepp från marockanska trupper eller upprorsskaror, som annars skulle kunna tänkas stödja upprorstendenser bland det sydligaste Algeriets oroliga befolkning. Farhågor för växande tyskt inflytande i Marocko, vilket särskilt under konflikter i Europa kunde bli farligt och binda de franska trupperna i Algeriet, torde även ha påverkat franska regeringens politik, och på sina håll åsyftade man nog redan nu att med tiden förvandla Marocko till ett av Frankrike beroende protektorat liksom Tunisien.
Spaniens godkännande av den nya situationen vanns genom två fördrag (oktober 1904 och september 1905), vari franska och spanska "intressesfärer" utstakades och militäriskt uppträdande i samförstånd avtalades, för den händelse den överhandtagande anarkin i Marocko därtill skulle ge anledning.