Älmeboda socken i Småland ingick i Konga härad i Värend, ingår sedan 1971 i Tingsryds kommun och motsvarar från 2016 Älmeboda distrikt i Kronobergs län.
Socknens areal är 165,66 kvadratkilometer, varav land 152,45.Svensk Uppslagsbok Älmeboda socken År 2000 fanns här 1 080 invånare. Tätorten och kyrkbyn Rävemåla med Älmeboda kyrka samt tidigare kyrkbyn Älmeboda med Älmeboda kyrkoruin ligger i socknen.
Administrativ historik Älmeboda socken har medeltida ursprung.
Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Älmeboda församling och för de borgerliga frågorna till Älmeboda landskommun. Denna senare utökades 1952 innan denna del 1971 uppgick i Tingsryds kommun.
1 januari 2016 inrättades distriktet Älmeboda, med samma omfattning som församlingen hade 1999/2000.
Socknen tillhört samma fögderier och domsagor som Konga härad.
Geografi Älmeboda socken ligger i sydöstra Kronobergs län vid gränsen till Kalmar län och Blekinge öster om Ronnebyåns övre lopp. Området består av småkuperad skogsmark och är rik på sjöar.NationalencyklopedinSvensk Uppslagsbok Älmeboda socken Utförligare geografisk beskrivning se Älmeboda landskommun.
Förhistoria och fornminnen Tidigare beskrivningar av förhistoria Fornminnesinventering 1667 av prästen Rimmius wij hafwer förnummit at hwarken uthi Kyrkian med gambla Böker eller pänningar, eij heller uti Skogarna och marken finnas några gamble monumenter eller Antiqviteter. 1667 fann man alltså inga antikviteter i socknen.
Ny Smålands Beskrifning utgiven i fyra delar 1897-1914 under redaktion av Josef Rosengren. Avsnittet som handlar om Älmeboda ger följande information om fornminnen Några fasta fornminnen af intresse finnas ej inom socknen, och äfven jordfynden äro föga talrika. Endast två fynd redovisas: en slipad hålmejsel av flinta hittad i Vindås 1873 och ett romerskt guldmynt funnet i Guleboda 1854. Mellan 1667 och cirka 1900 hade inte kunskaperna växt mycket. Även Nordisk familjeboks uggleupplaga saknar uppgifter om Älmebodas historia.
Sverige Geografisk Beskrivning del 2 utgiven 1931 av Otto Sjögren lämnar dessa beskrivningar:
Fornlämningar: Hällkistor äro kända från Yxnanäs, kummel likaså vid denna bys skolhus, samt järnåldersgravfält (rösen och resta stenar) mellan Krusamåla och Yxnanäs. Fynd: En bronsdolk är funnen vid Kävsjömåla och en romersk guldsolidus vid Guleboda.
Uppgiften om en bronsdolk från Kävsjömåla är fel, Det är en avsatsyxa tillhörig Nordiska Museet nu deponerad på SHM nr 17 343: 1444:c
Så sent som 2004 beskriver sidan "Välkommen till Älmeboda" socknens historia så här:
Mängden fornminnen från äldsta tid är ganska ringa men det finns dock fynd som visar att Älmeboda varit bebott för 4000 år sedan. Det är framför allt i socknens södra del som man funnit hällkistor och gravrösen. Och ur många åkrar har plöjts fram stenyxor och andra forntida föremål som bär vittnen om tidig bebyggelse. Fynden från järnålderstid är här, liksom för hela Sverige, fåtaliga. Älmebodas skriftliga historia kan sägas börja med uppodling och bosättning i alla de byar som fått -målanamn. Namntypen anses ha använts från 1200-talets början dvs då Älmeboda redan var kristnat. Den gamla kyrkan är ju från 1100-talet. De allra äldsta skriftliga beläggen för bynamn är Askaremåla (1327), Broddamåla (1338) och Guleboda (1378). Namnet Älmeboda finns belagt från 1378. Namnändelsen -måla har betydelse av "uppmätt jordstycke" och det är då troligt att socknens befolkning från 1200-talet kraftigt ökade genom någon form av kolonisation.
Guleboda ligger långt norrut i församlingen vid Viren nära Korrö. Broddamåla ligger 2,5 km norr om Älmeboda (kyrkbyn). Askaremåla ligger också i norra delen 1,5 km sydsydväst om Älmeboda. Samtliga tidigt nämnda orter i det medeltida materialet ligger alltså den norra delen av församlingen medan huvuddelen av hällkistor, rösen och stensättningar finns i den södra delen av församlingen.
Före 1949 år fornlämningsinventering förblev kunskaperna om förhistoria svaga och det var först efter inventeringen och ännu mera efter revideringsinventeringarna 2001 i Älmeboda som det blev möjligt att beskriva socknen förhistoria.
Fynd och utgrävningshistoria 1854 finner bonden Peter Magnus Svensson i Guleboda vid plöjning en östromersk solidus i guld präglad under Theodosius den II:s regenttid. SHM nr 2085
1873 hittas en håleggad flintyxa i Vindås (okänd förvaringsplats)
1897 inkommer två eldslagningsstenar av kvartsit till SHM nr 10 322
1909 inkommer tre lösfynd från Guleboda : En liten bronsyxa lik Svenska Fornsaker nr 117, en liten flintyxa med hålegg (SHM 13 652) samt samma år en tjocknackig flintyxa också från Guleboda (SHM 13652). Alla tre från samma åker.
1911 inkommer en spjutspets i flinta funnen i Åskefälla som Svenska Fornsaker 51, dessutom en liten fyrkantig flintyxa svagt håleggad också från Åskefälla, samt en banedel av skafthålsyxa upphittad i Strånganäs samt från Kållebo eggdelen av en skafthålsyxa lik Svenska Fornsake3 38 (SHM 14327)
1911 lämnar Kjellmark in flera föremål och brända ben från undersökningar i Yxnanäs. (SHM 16 640) Beskrivning Hällkista Yxnanäs Storegård. Fynd från rubbad hällkista. Flintdolk som Svenska fornsaker 57 med alla fyra kanterna på skaftet pringade (bladet slipat på båda sidorna), fem flintskärvor, brända benbitar.
1921 Fynden från hällkistan i Binnareboda registreras som SHM 16 748. Se referat av undersökningen nedan.
1932 Undersökes klostergrottan vid Flishult Norregård av Knut Kjellmark. Fynden (SHM 20 129) bestod av 2 tväreggade pilspetsar, en av Kristianstadflinta och en av Limhamnsflinta, en liten borr av Kristianstadflinta, 2 retuscherade spån, ytterligare två spån av Kristianstadflinta och ett spån av limhamsflinta. 6 flisor slaga ur slipade grönstensyxor, åtminstone 2 fyrsidiga yxor, en yxa med oval eller trind genomskärning, slaget stycke av kvartsit, grönstensavfall, kol och brända ben. I en åker nära grottan hittades spån av Limhamnsflinta. Kjellmark skev om utgrävningen i En bergboning från Stenåldern i södra Småland i Ymer 1934.
Från Älmeboda finns en avsatsyxa från äldre bronsåldern funnen vid plöjning i Kavsjömåla. Fyndåret är okänt. Deponerad av Nordiska Museet i SHM nr 17 343 : 14 440.
Vid första fornminnesinventeringen 1949 framkom att Älmeboda var en socken som var rätt fornlämningsrik. Folkskoleinspektören och arkeologen Kurt Kjellmark arbetade med hällkistorna i Kronoberg under 1900-talets första fyra decennier. Förutom Kjellmark undersökte Harald Stale 1939 en hällkista i Ödemåla, i Älmeboda socken.
Undersökningarnas resultat I en artikel i fornvännen 1937 LERKÄRL MED VULST FUNNET I EN HÄLLKISTA redogör Kjellmark för sin undersökning av en hällkista vid Binnareboda, Älmeboda socken, Kronobergs län. Kistan undersöktes 1921 och då hittades ett antal lerkärlsrester delar av ett kärl med en valk eller »vulst» runt kärlet nedanför överkanten samt därunder streckornament.
Hällkistan vid Binnarebo är av den i Värend vanliga typen. Orienterad N 15° V på ursprungliga markytan mitt i ett kullerstensröse (18 m i diam., 2 m högt). Av den plundrade kistan återstod norra gavelhällen, 3 hällar i vardera långsidan samt 1 takhall. Längden har varit omkring 5 meter, bredden 1 m.
Fynden delvis omrörda i hällkistans fyllning.1) Föremål av sydskånsk flinta : skivskrapa av vanlig hällkisttyp, två bitar av kärna, 6 andra avslag (2 av dem med kantbearbetning), allt från spridda ställen i kistan. 2) keramik : kärlbotten (10 cm i diam.), funna i orubbat läge i nordvästra hörnet, ett 50-tal skärvor, troligen av samma kärl som bottnen, liggande i en hop nära den senare, vidare i södra delen av kistan omkring 25 skärvor av ett annat eller möjligen 2 andra karl, däribland skärvorna med vulst och streckornament. 3) 7 små gulvita bränd a ben . 4) en del kol .
De sistnämnda krukskärvornas gods är grovt med krossad granit och glättad yta och i övrigt av alldeles den beskaffenhet, som karakteriserar de från slutet av vår stenålder i hällkistorna funna lerkärlen. Skärvorna med vulst äro blott 2, den ena en överkantskärva, som tyder på 20 cm kärldiameter. Vulsten, som är pålagd, ligger med sitt krön 23 mm nedom överkanten. Godstjockleken vid vulsten är 18 mm, ovan och nedan denna 10—12 mm. Kärlväggen är vid överkanten avtunnande och något utsvängd. Ornamenten utgöras av millimeterdjupa rätlinjiga ritsar, dels dragna snett i spetsig vinkel mot vulstens underkant, dels parallella troligen runt kärlet dragna horisontella ritsar med kortare streck i spetsig vinkel mot dessa.
Att vulstkärlet i Binnarebokistan skulle höra samman med den i kistan anträffade sekundärgraven med *tvättade brända ben från yngre bronsåldern eller La-Téne-tid, anser Kjellmark uteslutet. Såväl kärlets gods som dess ornamentik visar bestämt på stenålderns slutskede. Att identifiera denna utgrävda hällkista med de nedan beskrivna är svårt då beskrivningarna inte stämmer överens.
H. Stahles undersökning 1939 av en då nyupptäckt hällkista i Ödemåla Älmeboda. Hällkistan låg på en åker, i en terräng som var en sandig ås 100 meter norr om gården Ödemåla. Undersökningsrapport diarenummer 3582/39 i ATA, fynden i SHM 22 934. Kistan var orienterad i nord-syd 4,85 meter lång och 0,80m bred. Kistan hade varit omgiven av ett röse, nu delvis avlägsnat. Fyllningen i kistan var helt omrörd, under 15-20 cm fyllning vidtog fin ljus sand som botten. Fynden låg i fyllningen. Förnämsta fyndet var en flintdolk, tyvärr i tre delar, med spetsovalt skaft 17 cm lång, 2,5 cm bred och 19mm tjock, som daterar kistan till senneolitisk tid. Vidare en skivskrapa med retuscherad skrapegg, en enstaka krukskärva en cm stor och 8 obrända benbitar.
Inventeringen 2001 2001 inventerades Älmeboda socken på nytt. Den vanligaste gravkategorin i socknen är rösen och hällkistor. De är spridda i landskapet oftast ensamliggande eller några tillsammans i grupp. Terrängläget för hällkistor är i regel ett mindre flackt krön, men även avsatser i sluttningar förekommer. Hällkistor har vanligen en omgivande anläggning bestående av tämligen små stensättningar eller rösen med något oval form (i hällkistans riktning). Själva kistan är vanligen 4–5 meter lång och någon meter bred, orienterad i nord-syd med dragning åt nordost-sydväst. I undantagsfall har naturliga jordfasta block nyttjats som sidor i kistorna i kombination med resta hällar. Nyfynd av hällkistor ligger ofta som impediment i odlingsmarken, där rester av hällkistan sticker upp bland röjningssten. Ett inte obetydligt antal övertäckta hällkistor ligger sannolikt kvar oupptäckta på åkerimpediment och liknande i anslutning till den historiska odlingsmarken. En del nyfynd består egentligen av ombedömningar av tidigare registrerade lokaler, där äldre källor omtalar hällkistor, som knappt är synliga i dagsläget. Hällkistorna har nästan undantagslöst blivit berövade sina takhällar, som varit eftertraktade byggnadsmaterial till broar, trappor etc. Utöver dessa registrerade gravar tillkommer ett antal uppgifter om nu borttagna eller ej återfunna anläggningar som nämns i den äldre litteraturen. Deras ungefärliga lägen har registrerats i den mån det varit möjligt.
Rösen av bronsålderskaraktär är framför allt vanliga i östra delen av Tingsryds kommun. En del av dessa har imponerande storlek, t.ex. ”Styragårdsröset” i Väckelsångs socken, som är cirka 30 meter i diameter (RAÄ 32). Linneryd har flest rösen i Tingsryds kommun men Älmeboda har också många: 22 registrerade.