miniatyr|Flätning av tre tåtar.
Fläta är en sammanfogning av tre eller fler remsor i ett diagonalt överlappande mönster. Det förknippas inte minst med hårflätor, men förekommer i många sammanhang och är i vissa fall ett hantverk i sig självt.
Flätning inom vävning Flätning är en mycket gammal textilteknik som har antagits vara en föregångare till vävning. Gränsen mellan flätning och vävning är inte alltid tydlig; vissa flätningar kan exempelvis bestå av två trådsystem som korsar varandra vinkelrätt på ett sätt som liknar varp och inslag i en väv.
Flätor kan göras helt flata, men också spiralformade eller runda med eller utan kärna inuti. En annan flätvariant som förekommer som vävavslutning är den slags fläta som läggs tätt emot kanten av väven. Flättekniker har varit vanliga för att framställa snören, tågvirke, band, nät med mera.
Förutom för textiler använts för halm, gräs, säv, rottning, kvistar grenar, bark, näver träspån med mera. För korgtillverkning med tekniken, se Korgflätning.
Som del i efterarbetet vid vävning förekommer också flätning i olika grad och slag. Antal grupper av trådar som flätas ger upphov till vad flätningen namnges till. Exempelvis har man i en femfläta fem grupper av trådar som flätas (inte enbart fem enstaka trådar).
Vid flätning som avslutning på en trasmatta är flätans avslutning och fästning av vikt. En vanlig pärlknut är inte särskilt trevlig att snubbla över på golvet. Flätan måste avslutas på något annat lämpligt sätt, knytas med några enstaka trådar ur flätan, eller surras. Vid knytning av några tampar ur flätan spretar de knutna ändarna ut åt sidorna, varför en fästning av dem, upp tillbaka i flätan, förändrar helhetsintrycket.
I svenska bondehushåll förekom flätning framför allt vid tillverkning av band och fransar. Flätade band användes bland annat som strumpeband och skoband. Skobanden lindades runt byxbenet och skon och kunde därigenom hindra snö från att tränga in i skon. Flätade fransar förekom bland annat på handkläden och hängkläden samt på smala tyglister som användes på hyllor och stolpsängar.
Mest omfattande flätarbeten med textil anknytning är de traditionella fyrflätningarna som förekommit som avslutningar på företrädesvis linnevävar. I Sverige har både treflätning och fyrflätning förekommit. Treflätning har främst förekommit i södra Sverige, medan fyrflätningen haft en större geografisk spridning. Fyrflätningar har bland annat förekommit som avslutningar på linnevävar och uppvisar likheter med den äldre språngningen.
Metoden bygger på att flätorna, i fyrtaliga grupper, övergår i varandra och skapar ett mönster. Avslutningarna blev därmed sådana konstverk att väven i sig gjordes ganska anspråkslös för att inte förta den praktfulla "fransen".
Hårarbeten I början av 1800-talet utvecklades flätning av hår till hårslöjd som saluslöjd i Moraområdet i Dalarna, särskilt i Bonäs och Våmhus. De äldsta spåren av denna slöjd i området är från 1830-talet. De så kallade hårkullorna företog omfattande försäljningsresor, inte bara i Norden utan även till Baltikum, Ryssland, norra Tyskland och England. Där sålde de färdiga arbeten men utförde även arbeten på beställning.
Hårarbetena framställdes huvudsakligen genom två tekniker: tränsning för tillverkning av hårflätor och knyppling för smycken och andra prydnadsföremål. Vid tränsningen bildades länkar av trådar som spänts mellan två stativ samt av hårtestar som plockades in. Materialet bestod av människohår eller en blandning av hår och tagel. Vid tillverkning av exempelvis halsband, broscher och blomsterliknande prydnader användes bland annat svarvade träpinnar eller träkulor som mallar.
thumb|175px|Sammanflätning av två olika flätor till en.thumb|175px|Femflätning med fem tampar.
Källor
Kategori:Hantverk Kategori:Vävning Kategori:Band