380px|miniatyr|Kungsgatan västerut och korsningen med Sveavägen 1945. Till vänster syns den numera nedlagda biografen Royal och till höger Centrumhuset och rakt fram hörnet fastigheten Hästhuvudet 13. miniatyr|380px|Hötorget söderut 2008. Rakt fram ligger Filmstaden Sergel och till vänster skymtar Hötorgsskraporna som effektbelyses. Stockholms ljusskyltar hör till stadsbilden som Stockholms arkitektur. Reklamskyltar med elektrisk belysning eller med text av glödlampor började användas i början av 1900-talet. Bland de första var Stomatolskylten, med 1 361 stycken 25-watts glödlampor, som kom upp 1909 på gamla Katarinahissen vid Slussen och numera (2020) är världens äldsta bevarade rörliga ljusreklam i drift.
Nästa steg i ljusskyltens utveckling var neonrörets klara röda sken. Den första neonskylten i Sverige var en inomhusreklam för prenumeration av Dagens Nyheter, som tändes i början av december 1924 i skyltfönstret på DN:s depeschkontor vid Stureplan. Därefter följde Nordiska Kompaniet, Stockholms biografer och många ljusskyltar främst längs Hamngatan och kring Norrmalmstorg samt Stureplan.
På 1930-talet lanserades funktionalismen i Sverige där Stockholmsutställningen 1930 inte bara räknas som genombrottet för den nya arkitekturstilen i Sverige utan även för det riktigt stora genombrottet av neonskylten. Ljusskyltar blev en del av arkitekturen som på Esselte-huset mittemot Stockholms central, där resenären som klev ut på Centralplan formligen bländades av allt neonljus. Stockholms troligen mest spridda ljusskylt skapades 1933 och är den välkända T-symbolen för Stockholms tunnelbana.
Under 1950- och 1960-talen fortsatte uppgången för ljusreklam på stadens fasader, men därefter kom en tydlig avkylning och en mera kritisk inställning till reklam i allmänhet, som innebar att många skyltar släcktes och togs ner eller bara förföll.
På senare år har dock den klassiska välskapta ljusskylten åter kommit till heders och en del äldre skyltar kunde efter protester räddas från att försvinna för gott. 1998 instiftades hederspriset för Årets skylt, som skall stimulera skyltmakare och designer till att höja nivån på stadens skyltar, och sedan 2011 arrangeras tävlingen Lysande skylt av Stadsmuseet i Stockholm. Klassiska ljusskyltar går inte att skydda genom exempelvis k-märkning, något som dåvarande (2010) fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal ville ändra på. Förre stadsarkitekten Per Kallstenius menar bland annat att "den lysande skylten i stadsrummet nu har blivit en del av vår kulturhistoria".
Historik Stockholms ljusskyltar är intimt förknippade med utvecklingen och utbredningen av Stockholms elektricitet. Det elektriska ljuset liknade ingen annan tidigare belysningskälla. Det osade inte, luktade inte och var inte brandfarligt.
Stockholms första elektricitetsverk blev Brunkebergsverket vid Regeringsgatan 38, som invigdes den 13 september 1892. När Brunkebergsverket kördes i gång levererade det 2x110 volt likström från stora ackumulatorbatterier till 1 024 glödlampor på nedre Norrmalm. Snart utökades ledningsnätet och maskinparken och vid tiden för den Allmänna konst- och industriutställningen 1897 fanns omkring 50 000 glödlampor, 1 100 båglampor och 85 motorer som matades med ström från kommunala och privata anläggningar. Förbrukningen mättes av 643 elmätare.Stockholms belysningsverk, sida 404
Även marknadsföringen av elektricitet var viktigt. Vid Konstindustriutställningen 1909 på Djurgården visades elektricitet och dess användning i stor skala. Glödlamporna skulle vara nakna och klara. I Stora restaurangens tak gjorde utställningsarkitekten Ferdinand Boberg ett arrangemang med hundratals glödlampor som rönte stor uppmärksamhet.Elektrisk belysning i "Stora restaurangen", Konstindustriutställningen 1909 Elektriciteten beskrevs som den nya “rena” energikällan, trots att den producerades i koleldade ångkraftverk.
Glödlampskyltar 200px|miniatyr|Stomatolskylten från 1909, fotograferad 2009. Snart användes det elektriska ljuset även i reklambranschen och belysta eller självlysande reklamskyltar började sättas upp på trafikerade platser i Stockholm. Stadens första elektriska ljusreklam marknadsförde Kungsholms badinrättning (artikel av Fredric Bedoire), hämtad 2012-11-03.. Innan neonröret kom på marknaden i början av 1920-talet nyttjades olikfärgade glödlampor som belysningskälla, antingen i en skyltlåda med målade glasskivor eller direkt för utformning av texter, mönster och figurer.Morne (1998), sida 39 Med glödlampor kunde man även konstruera rörliga effekter.
Stockholms och Sveriges första rörliga ljusreklam är Stomatolskylten som tändes på gamla Katarinahissen 1909, där 1 361 stycken 25 watts glödlampor i olika färger visar tandkrämstuben "STOMATOL" och en rörlig sträng av tandkräm som lägger sig på tandborsten. Skylten har flyttats, varit avstängd, blivit renoverad och avstängd igen, men är åter igen reparerad och firade 2009 sitt hundraårsjubileum som världens äldsta bevarade ljusreklam i drift.Morne (1998), sida 39
Glödlampan i reklamskyltar förträngdes på 1930-talet av neonröret, som tillät mera komplicerade skrift och figurer och förbrukade bara en bråkdel av elenergi. Den fick i början av 1950-talet en viss renässans, då ofta i kombination med neonrör.Morne (1998), sida 40
Neonskyltar miniatyr|upright|left|DN:s depeschkontor vid Stureplan 1943. Intill syns Pommac-skylten. 200px|miniatyr|Biografen Grand från 1933. 200px|miniatyr|NK-klockans båda sidor 1939. 200px|miniatyr|Osram- och Gevaert-skyltarna vid Stureplan, foto 1960.
Neonröret som reklammedium utvecklades i Frankrike omkring 1910. 1912 såldes den första neonskylten till en frisörfirma i Paris, två år senare tände Cinzano sin neonskylt och 1919 sattes de första neonrören upp på Parisoperan. 1923 tändes i USA en neonreklam för bilmärket Packard. 1927 hade New York 750 neonskyltar.Eriksson (1997), sida 20
Den första neonskylten i Sverige var en inomhusreklam för prenumeration av Dagens Nyheter. I början av december 1924 tändes den i skyltfönstret av DN:s depeschkontor vid Stureplan i Stockholm. Den lyste röd och texten var: "Prenumerera för 1925". Tidningen skrev entusiastiskt om sin egen skylt bland annat "...med sitt intensiva röda sken väcker [den] stor uppmärksamhet och dominerar i hög grad Stureplan om kvällarna...".Eriksson (1997), sida 21
Varuhuset Nordiska Kompaniet (NK) var också tidigt ute. Strax före jul 1924 tände NK Sveriges första neonskylt utomhus. NK:s skylt satt på byggnadens fasad mot Hamngatan och var illröd. Det påstås att folk ringde till brandkåren när det röda skenet reflekterades på kringliggande fasader. Skylten syntes över hela Kungsträdgården och Norrmalmstorg.Eriksson (1997), sida 21
Stockholms biografer insåg tidigt reklamverkan av neonrörets klara och intensiva sken; en av de första med denna nyhet var Sture-Teatern vid Birger Jarlsgatan 28-30. Biografen Grand vid Sveavägen var stadens första med neonrör på undersidan av baldakinen.Eriksson (1997), sida 50 En av stadens vackraste biografskyltar är Draken-skylten utanför den numera nedlagda biografen Draken på Kungsholmen, den ritades av konstnären Rudolf Persson och konstruerades av Ruben Morne samt tändes första gången den 27 september 1938.
Till en början var alla neonskyltar orangeröda, men i slutet av 1920-talet kom även neonrör med grönt sken på marknaden.Eriksson (1997), sida 21 I mitten på 1930-talet kom nya uppfinningar som innebar att praktiskt taget alla neonfärger kunde framställas.
Stark trafikerade platser som Stureplan, Kungsgatan, Norrmalmstorg och korsningen Sveavägen/Kungsgatan var under 1940-, 1950- och 1960-talen populära för uppsättning av ljusreklam. På hörnbyggnaderna Centrumhuset och Hästhuvudet 13 finns fortfarande omfattande ljusreklam på husens fönsterbröstningar. Det fanns en särskild fastighet i fonden av Stureplan som var en speciellt attraktiv plats och det var Bångska palatset. Byggnadens läge gjorde att man såg fasaden över hela Stureplan, en bit in på Birger Jarlsgatan och längs hela Kungsgatan.
Stureplan var Sveriges dyraste reklamplats och en fastighetsägare med fyra till fem skyltar på fasaden kunde få in en årshyra på runt 50 000 kronor på 1950-talet.Eriksson (1997), sida 77 Byggnaderna runt Stureplan var formligen tapetserade med lysande reklamskyltar. Här trängdes bland annat Gevaert-skylten, Lipton's té, Marabou-skylten, Osram-skylten och Pommac-skylten. Även Stomatol, Luxor Radio och Kockums emalj var representerade på denna attraktiva reklamplats. Idag (2012) finns ingen reklam längre på Bångska palatset, bortsett från några enstaka ljusskyltar i höjd med bottenvåningens butiker.
Det kan tyckas förvånansvärt att Stockholms ljusreklam var tidvis fullt påtänd även under andra världskrigets nätter, när andra europeiska storstäder släckte och drog ner rullgardinen för att inte underlätta orienteringen i samband med nattliga bombräder. Det fanns visserligen ett förbud mot ljusreklam och skyltfönsterbelysning vissa tider men det var inte av rädsla för flyganfall utan mera en moralisk pekpinne till svenska folket att hushålla med elkraft. Många var dock kritiska till restriktionen och ville “brassa på för fullt“ för att göra krigstillvaron lite angenämare.Eriksson (1997), sida 61
Rörliga skyltar 200px|miniatyr|Pommac-skylten sent 1930-tal. 200px|miniatyr|Sparbanksgrisen 1952. Redan på tidig 1930-tal, när allt fler neonskyltar tändes och allt fler logotyper kom upp på Stockholms husfasader blev det nödvändig att sticka ut från mängden. Ett sätt var att kombinera reklamskylten med en klocka. En av de första som använde denna metod var troligen Stockholms-Tidningens neonreklam med en över två meter hög klocka på taket av Räntmästarhuset vid Slussen.Eriksson (1997), sida 54
Lika populär var och är kombination reklamskylt och termometer. En av de mera uppmärksammade skyltarna av denna typ var Aftonbladets jättetermometer på Citypalatsets sydöstra hörn, som kom på plats strax före julen 1943. Den 14 meter höga termometern var ett tekniskt underverk för sin tid. I en skyddad bur på husets takterrass fanns över 80 kvicksilvertermometrar. På var och en satt en strömbrytare, som när gradantalet nådde upp till en viss nivå slog på strömmen till just det neonrör som visade motsvarande temperatur med streck och siffror på jättetermometern. Högst upp stod "Senaste nytt från Aftonbladet".Eriksson (1997), sida 64
På SALK-hallen, en tennishall i Alvik i västra Stockholm, finns till och med både klocka och termometer. Klockan med tennisbollar som siffror och den runda termometern på hallens tak blev ett välkänt inslag i Stockholms stadsbild. Båda finns fortfarande på SALK-hallen trots att hallen efter en brand 1993 totalförstördes och återuppbyggdes.
Att gestalta en ljusskylt med en rörlig information eller låta hela skylten röra sig gav en extra dimension i reklamen. Den första rörliga glödlampsskylten var den för Stomatol från 1909 (se avsnittet “Glödlampsskyltar“). Den snurrande NK-klockan är ett exempel på en tidig rörlig neonskylt. NK-klockan med NK:s logotyp i grönt på ena sidan och en klocka i rött på den andra har en diameter av sju meter och var på sin tid Europas största roterande skylt.Eriksson (1997), sida 58 Den konstruerades och tillverkades 1939 av Ingenjörsfirman Teknik (ett dotterbolag till ASEA) under medverkan av Ruben Morne. Till en början satt den på Telefontornet vid Brunkebergstorg, 1953 togs den ner och fick 1964 sin nuvarande plats på NK:s tak.
Pommac-skylten från sena 1930-talet var en rörlig ljusreklam för läskedrycksfirman Pommac som fanns på en byggnad vid hörnet Biblioteksgatan och Lästmakargatan inte långt från Stureplan. Glaset med bubblor som steg mot himlen blev snabbt mycket populärt. Det lär ha funnits en liknande Pommac-skylt vid Norrmalmstorg.Eriksson (1997), sida 112