Sveriges utrikespolitik är i vid mening den politik som Sverige för gentemot andra länder. Utrikespolitiken innefattar bland annat säkerhetspolitik, bistånd och utveckling, miljösamarbete, handelspolitik och främjande, folkrätt och mänskliga rättigheter. Utrikespolitiken sorterar under Utrikesnämnden, utrikesutskottet i Sveriges riksdag och Utrikesdepartementet.
Utrikespolitikens omfattning och mål fastslås i den så kallade utrikesdeklarationen som utrikesministern lägger fram i februari månad varje år. Utrikesdeklarationen debatteras sedan i riksdagen.http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____3168.aspx I Utrikesutskottet bereds ärenden om Sveriges förhållande till, och avtal med, andra stater.http://www.riksdagen.se/templates/R_SubStartPage____6456.aspx Det löpande arbetet med att verkställa utrikesdeklarationen ligger hos Utrikesförvaltningen som består av Utrikesdepartementet och de svenska utlandsmyndigheterna (ambassader, representationer, generalkonsulat och honorärkonsulat). Utrikesdepartementet formulerar de handlingsalternativ som regeringen sedan beslutar om.
Till den diplomatiska delen av utrikespolitiken hör statsbesök, såväl de statschefen företar i utlandet och de utländska statsbesök som görs i Sverige, samt ackreditering, agremang och kreditivbrev.
Sverige är bland annat medlem av FN, EU (inklusive Schengensamarbetet), Nato, Europarådet, Internationella brottmålsdomstolen, WTO, Nordiska rådet och Östersjöstaternas råd. Tidigare var Sverige bland annat medlem av NF och Efta.
Alliansfrihet och neutralitet Sverige hade efter 1814 en lång historia av alliansfrihet och neutralitet. Utrikespolitiken baserades sedan mitten av 1900-talet på premissen att nationens säkerhet främjades av "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Sedan kalla krigets slut i och med Sovjetunionens fall åren kring 1990, och än mer sedan 1995 när Sverige blev medlem i EU, har dock den utrikespolitiska säkerhetsdoktrinen ändrats. EU:s ekonomiska och politiska samarbeten gjorde att det skulle bli svårare för Sverige att ställa sig neutralt i konflikter där andra medlemsländer var inblandade. Efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 beslutade regeringen att ansöka om Natomedlemskap. Sverige blev medlem i försvarsalliansen Nato den 7 mars 2024.
Utrikesminister Carl Bildt förklarade i Utrikesdeklarationen år 2010 att "medlemskapet i Europeiska unionen innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."Utrikesminister Carl Bildt i Utrikesdeklarationen, 17 februari 2010
Historik
Fram till 1809 miniatyr|upright=0.5|Kanslern Axel Oxenstierna. Danmark och Ryssland var under 1600- och 1700-talen Sveriges ärkefiender i militära sammanhang, och flera dansk-svenska och rysk-svenska krig utkämpades. De många fredsavtalen som fattades med dessa och andra stater innehöll bestämmelser och villkor som kom att bli Sveriges första traktaträtt. Under frihetstiden var det ofta Hattarna som förespråkade krig för att kunna ge igen på till exempel Ryssland, medan Mössorna talade för fredens bevarandeHistoriesajten - Hattar & mössor och stora daldansen. De första diplomaterna var tillfälliga sändebud till en annan stat som förhandlade om villkor i olika uppgörelser. Sveriges förste kände ständige legat var Dionysius Beurraeus som 1557–1561 var placerad i London. Under Johan III hade Sverige en ständig legat i Polen (Anders Lorichs), men först 1614 fick Sverige en mer kontinuerlig beskickning utrikes, i Nederländerna.https://runeberg.org/nfbc/0079.html
Gustav II Adolf bildade Kunglig Majestäts kansli där utrikespolitiken beslutades. Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen, ledd av en kabinettssekreterare, bildades 1791 av Gustav III, vilket 1840 fick namnet Utrikesdepartementet. Utrikeshandeln reglerades från medeltiden med privilegiebrev, och var förbehållen städer med stapelrätt och handelskompanier som Svenska Ostindiska kompaniet och andra kolonialkompanier. Passtvång är känt sedan 1555, att var och en som befann sig utanför den trakt där den var känd, däribland utlänningar, var tvungen att ha pass. Det gjordes följaktligen ingen skillnad på om man reste till en stad i Sverige eller om man reste utrikes.https://runeberg.org/nfca/0126.html Sålunda behövdes respass för att besöka Bergslagen.https://runeberg.org/tektid/1933b/0009.html För att färdas utomlands till sjöss krävdes att regeringen utfärdade sjöpass.Se till exempel De Geers resa till Afrika https://runeberg.org/lasfolket/1922/0084.html Utrikeshandeln upprättades från medeltiden och framåt med traktat som Sverige slöt med andra stater, och gällde bara de stater man hade avtal med.Se kapitlet "Handeln" i Gustav Sundbärg, Sveriges land och folk (1901) Under medeltiden, till exempel under Hansatiden, hade Sverige även ofta ekonomiska och kulturella samarbeten med vissa dåvarande tyska stater och senare även Nederländerna, med stora befolkningsströmmar till och från Sverige.
Under Stormaktstiden (1611–1718) expanderade Sverige sina gränser till att omfatta stora delar av norra Europa, I ett par årtionden under 1600-talet hade Sverige även kolonier som Nya Sverige i Nordamerika och Cabo Corso i Västafrika. 1784 blev Saint-Barthélemy en svensk koloni. Sverige expanderade även runt Östersjön, Livland införlivades i Sverige 1621 och skulle förbli svenskt till freden i Nystad 1721, och vid Westfaliska freden 1648 fick Sverige Pommern. Estland var svenskt från före Vasatiden och var länge en del av Sverige.
1809–1905 mini|upright|Utrikesministerhotellet på Blasieholmstorg (cirka 1790–1962). Enligt 1809 års regeringsform styrde monarken Sveriges utrikespolitik. Utrikesdepartementet leddes av en statsminister för utrikesärendena, vilken jämte hovkanslern kungen hade att samråda med innan han fattade utrikespolitiska beslut. 1809 var statsministern och hovkanslern inte folkvalda utan utsedda av kungen, men med införandet av allmänna val till riksdagen och genom att regeringen kom att övertas av partipolitiska grupper förlorade monarken successivt många funktioner som stadgades i regeringsformen. Enligt 1974 års regeringsform har monarken framför allt representativa uppgifter, men är också chef för Utrikesnämnden.
Vid Finska kriget 1809 förlorade Sverige Finland, och vid freden i Kiel 1814 avträdde Danmark Norge till Sverige och Sverige förlorade Pommern. Norges union med Sverige blev orsaken till Sveriges senaste krig, Fälttåget mot Norge 1814. Carl Axel Löwenhielm företrädde Sverige under Wienkongressen 1814–1815 då gränserna från fredsvillkoren efter Napoleonkrigen bekräftades kollektivt av de krigförande parterna och slavhandel förbjöds. 1878 gav Sverige tillbaka Saint-Barthélemy till Frankrike efter 96 år. Den svensk-norska unionen upplöstes fredligt 1905.
Under Karl XIV Johans regeringstid infördes en mer vidsträckt handelsfrihet och ytterligare lättnader skedde under Oscar I, då särskilda tillstånd av kungen – privilegier – inte längre krävdes för utländska handelskontakter utan överläts till bolagen själva att besluta. År 1814 upphörde Svenska Ostindiska kompaniets privilegier på handel med Ostindien, och frihandelssystemet blev än mer accepterat genom handels- och sjöfartstraktaten med Frankrike år 1865.Se kapitlet Handel i Gustav Sundbärg, Sveriges land och folk (1901)
1905–1995 mini|upright=0.5|Aktivistboken, 1915. mini|upright=0.5|Östen Undén, utrikesminister 1924–1926 och 1945–1962.
Sverige ratificerade Haagkonventionerna som reglerade krigsrätten och deltar därefter i permanenta skiljedomstolen (Haagtribunalen), men har inte varit krigförande part sedan konventionerna undertecknades. Så heller inte under första världskriget, då neutralitetspolitiken formulerades av Gustaf V som svensk representant under Trekungamötet 1914 i Malmö. Utrikespolitiken under första världskriget handlade först och främst om Ålandsfrågan sedan Ryssland intagit ön och Sverige önskade införliva den med sitt land. 1920 blev Sverige medlem av NF och hamnade judiciellt under Internationella mellanfolkliga domstolen. NF beslutade 1921 att Åland skulle tillfalla det sedan 1917 självständiga Finland.http://www.regeringen.se/sb/d/1432/a/15111 Bland annat utrikesminister Fredrik Ramel och Gunnar Hägglöf företrädde Sverige i NF:s nedrustningskonferens 1932–1934.
Sverige deltog inte med militära styrkor under andra världskriget, men stödde under andra världskriget i viss utsträckning de krigförande respektive grannländerna Finland, Norge och Danmark i den utsträckning regeringen bedömde förenligt med bibehållen neutralitet. Detta innebar bland annat att Svenska frivilligkåren kunde sättas in under vinterkriget och att Polistrupperna och Danska brigaden kunde utbildas i Sverige. Handel med både Tyskland och Västmakterna fortsatte under kriget, och allehanda andra eftergifter gjordes till de båda krigförande sidorna, bland annat permittenttrafiken av tyska soldater mellan Norge och Tyskland, järnvägstransport av Engelbrechtdivisionen inför Operation Barbarossa, och återsändande av framför allt amerikanska bombpiloter som tvingats nödlanda i Sverige. Eftergifterna mot Tyskland har senare kritiserats för att vara för långtgående och principlösa. I samband med vinterkriget visades ett stort folkligt engagemang för Finland. Under andra världskriget förklarade även Sovjet svenske diplomaten Vilhelm Assarsson persona non grata.
Med grundandet av FN och ratificeringen av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna fick folkrätt och mänskliga rättigheter i världen ett mycket större fokus än tidigare, och har sedan dess i hög grad präglat Sverige utrikespolitik och svenskars politiska engagemang utomlands. Medlemskap i olika internationella organ har underlättat antagandet av flera deklarationer och konventioner som rör utrikespolitiken, såsom postväsende, flyktingfrågor, bruket av internationellt vatten och havsfiske, människors rörlighet mellan länder, export- och tullfrågor, med mera. Sverige deltog i bildandet av Europarådet 1949 och blev då medlem, undertecknade Europakonventionen (sedan 1995 har den status som svensk lag) och deltar i Europadomstolen.
1952 deltog Sverige i bildandet av Nordiska rådet och blev medlem där, och 1971 i Nordiska ministerrådet. För att underlätta rörligheten för medborgare, ingick Sverige med övriga i Nordiska rådet 1952 i Nordiska passunionen varigenom medborgare i dessa länder kunde färdas fritt mellan länderna utan pass och arbeta i länderna utan arbets- eller uppehållstillstånd. Under 1960-talet gjordes nya försök att skapa ett ekonomiskt tätare samarbete mellan de nordiska länderna, som kallades för Nordek. Detta samarbete kom aldrig att bli verklighet. Strax därefter försökte Danmark, Norge och Sverige att bilda Skandek, men även det samarbetet föll. Trots att vissa planer om närmare samarbeten misslyckades hade ändå nordiska länderna ett närmare samarbete med varandra än vad som då var vanligt i Europa. Samarbeten i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG, senare EG) och Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) var under denna tid inte lika omfattande som de nordiska länderna hade med varandra.
Efta bildades 1960 av sju europeiska länder, varav tre var Danmark, Norge och Sverige. 1970 anslöt sig Island. Under 1972 röstade så danskarna ja till medlemskap i EEG. Mellan 1972 och 1973 slöts ett frihandelsavtal mellan Efta och EEG och 1992 undertecknades avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av regeringarna i EG-länderna samt i Efta-länderna. EES-avtalet är ett långtgående associeringsavtal som utvidgar den inre marknaden och de fyra friheterna och började gälla 1 januari 1994.