miniatyr|Från medeltiden var byarna indelade i teg, varmed ägorna indelades i remsor. På bilden finns en typisk tegsby: uppe till höger finns gårdarna tätt tillsammans, och byägorna runt omkring, åkrar och ängar, har tegarna utritade. Tegsjordbruket försvann med storskiftet på 1700-talet. Sveriges jordbrukspolitik är den statliga politiken rörande Sveriges jordbruk, och innefattar även spörsmål om jakt, fiske, hushållning av naturresurser, skogsbruk, rennäring, djur- och naturskydd och bioenergi. Landsbygdsdepartementet, där jordbrukspolitiken behandlas i Regeringskansliet, bildades 1900 som Jordbruksdepartementet och leds av en landsbygdsminister.
Jordbrukspolitiken har gått ut på att skapa och framföra vetenskapligt grundad forskning, att använda olika skatter för olika delar av jordbruket, bestämma över hemmanens överlåtelse, nyupptagning och delning, samt införa vissa förbud och underlättnader angående hushållningen av naturresurser och jordbruket.
Merkantilismen Från medeltiden finns inte många bevarade dokument som pekar på en aktiv jordbrukspolitik, annat än i fråga om regleringar av ägande- och nyttjanderätt, till exempel med införandet av kungsådra. Beträffande fiske, jakt och allmänningar hade kronan regale (jaktregale, fiskeregale, skogsregale), och avtal fattades mellan kronan och allmogen lokalt beträffande förbud eller ersättning för nyttjande av naturresurserna i form av avrad eller skatt. Bönderna lydde under Magnus Erikssons landslag från 1350-talet.
Arvejord tillhörde ätter, men från och med Gustav Vasa började staten betrakta sig som ägare till all obruten mark, så även allmänningar i närheten av byarna på landet. Hans uppfattning att monarken hade en äganderätt över jorden i riket låg till grund för den beskattning han företog av fiskeri och odling. Det är också känt att Gustav Vasa drev en fiskepolitik på ett konkret plan, i så måtto att han klagade på mängden salt i den fisk som levererandes från Norrland.Otto Sjögren, Gustaf Vasa ett 400-års-minne, 1896, s. 469 Svedjebruket var illa omtyckt av kronan, och Gustav Vasa förmanade bönderna på riksdagarna och i brev att minska antalet sådana. Han införde också ett förbud mot att bryta mer mark än man kunde underhålla.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 378
Landsköp förbjöds utom i Norrland, varmed en specialisering och ett strikare genomfört ståndssamhälle uppkom. Med 1617 års riksdagsordning fick bondeståndet en lagstadgad rätt att delta i riksdagarna under egen talman, och deras villkor förbättrades med det ökade inflytandet. Vasatidens ekonomiska politik gynnade dock kronans inkomster, industrier och handel på böndernas bekostnad, till exempel genom kvarnkommissionen 1697 då väder- och vattenkvarnar avgiftsbelades och förutsatte tillstånd.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 380 Hur länge det funnits en åtskillnad mellan krono- och skattebönder är ovisst men var en realitet redan med Gustav Vasa, då det till de icks självägande bönderna hörde arbetsplikt ho frälset. 1652 ägde adeln 40% av all mark i landet, dock var detta koncentrarat till södra och mellersta delarna.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 381 Husesyn var en rättslig åtgärd som utfördes på gårdar som brukades av annan än jordägaren. Karl XI:s husesynsordning från 1681 reglerade hur sådana gårdar skulle underhållas.
Adelns ställning som jordägare förändrades vid reduktionen och kungliga enväldets införande, då kronan förnyade Gustav Vasas anspråk på äganderätten över all mark. Med 1686 års tjänstehjonsstadga infördes starka regleringar i fråga om hur många anställda en bonde fick ha, vilket enligt den lagen fick uppgå till två vuxna och en halvvuxen per mantal. Överflödiga drängar skulle skrivas ut som knektar.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 382, 390 Med införandet av indelningsverket fick skattebönder skyldighet att hålla och värva soldater i sina byar, till vilket hörde att upplåta soldattorp i byn. Från Erik XIV hade bönderna skjutsningsbesvär och skyldighet att hålla gästgiveri med två mils avstånd.
Fram till 1700-talet reglerade byarna själva sina ordningar inom området (byordning). Med Per Brahes hushållsbok och Salanders gårdsfogdeinstruktion skapades normer för jordbehandlingen - jorden skulle vara lucker, höstplöjas, gödlsas rätt och harvas i rätt tid (Salander ansåg även att arbetare måste vara fattiga för att arbeta), men byordningen avgjorde själva vilka normer de skulle arbeta efter.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 401f Statens styrelse över jordbruket utfördes framför allt genom att ställa driftsvillkor på bönderna: den som inte skötte sitt jordbruk kunde från Gustav Vasas tid bli tvingad att lämna sin arvejord till kronan. Ett annat sätt att styra jordbrukspolitiken var att reglera eller förbjuda hemmansklyvningar, vilket är känt sedan Gustav Vasas tid, liksom ett minimumkrav på del av mantal för att få rätt till ett hemman, vanligen ¹/₄ vilket definierades som torp. Dock fanns kungliga förordningar om att avstå hästar till rytteriet och Gustav Vasa förbjöd bönderna att föda upp eller sälja oxar, vilket var upptakten till Dackefejden. Bönderna hade sålunda lantraser medan det var förbehållet kung och adel att införa utländskt, framavlat boskap.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 413ff
Det var skogsbruket som de flesta lagarna handlade om. Införandet av skogsregalet, däribland förbudet mot att fälla ekar och andra bärande träd, påverkade ekonomin då sågat virke, tjära och terpentin var viktiga biinkomster. Kronans tjänstemän uppmanades till att förmå allmogen till nyplanteringar och reglera uppfödning av grisar på ekollon. 1638 inrättades riksjägmästareämbetet för att överse landets skog. 1674 infördes regleringar för hur mycket skog skattebönder fick avverka.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 420f Bortsett från Norrland omfattades högviltet av jaktregale, medan det var och ens plikt att skjuta av "skadedjur" som björn och varg; dock tillkom det kungen och adeln att använda skjutvapen. Fiskeregale innebar att bönderna bara fick fiska i insjöar och träsk om de hade fiskerätt där, och att älvarna tillhörde kronan eller var förlänade adeln. Pärlfiske var fritt i Norrland och förekom till 1691 då det indrogs som ett regale.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 425
1705, 1708 och 1709 var det stränga vintrar vilket medförde hungersnöd. Krig påverkade böndernas ekonomiska villkor, dels eftersom en stor del av manskapet antingen stupade eller var ute i fält, dels genom fienders härjningar (särskilt Rysshärjningarna). Staten befordrade nybyggen, dels i Bergslagen och dels i Norrland. I Bergslagen hade biltoga och fredlösa täkterätt mot dagsverke i bergsbruket. Statens merkantilistiska idéer ledde till att bergsbruket hade flera förmåner i förhållande till kronans regale, och fick bruka statens skog till kolning och strömmar till vattenkraft, i det att de användes till utvinning av statens malm (bergsregale). På 1720-talet var statens finanser i så dåligt skick att kronohemman i Bergslagen såldes till åborna.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 382 Till Norrland uppmuntrades finnar att flytta för att bryta allmänningar och bli nybyggare från Gustav Vasas regeringstid, och de fick därför flera frihetsår (frihet från skatt). Dock föredrog finnarna svedjebruk, och mycket klagomål framfördes därför från bönder och staten som då införde villkor för nybyggarna och förbjöd lösfinnar.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 387
Frihetstiden Med 1734 års lag hamnade bondeståndets gods under uppsikt av länsstyrelsen, och lagar infördes om sådant som hur diken skulle grävas. Ökad rörlighet i världen och en ny syn på kunskap (Vetenskapsakademiernas grundande) ledde till en statligt befordrad odling av varor som industrierna behövde, såsom tobak, kryddor, färgväxter, lin och mullbär (som föda till silkesmaskar). Staten främjade också hushållningssällskap från 1700-talet, som på vetenskaplig grund skulle sprida kunskaper om jordbruket till allmogen. Frihetstidens ekonomiska politik fick, genom Jacob Faggots och Rutger Mackleans tillskyndan, uttryck i storskiften, där tegsodligen gav vika för sammanhängande hemman varmed bönderna lättare kunde förfoga över sin mark.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 385, 394f 1775 försvann borgarnas monopol på handel med spannmål. Förbudet mot annan hembränning än för husbehov infördes för att säkra spannmål till förtäring, och 1774 blev sprittillverkning ett regale.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 385
1734 års skogsordning lättade på skogsregalet runt skattehemman, och skattebönderna fick tillbaka sin rätt att bruka sina allmänningar. Först 1789 fick skattebönder full äganderätt över sin skog. Lantmäteriets Jacob Faggot förordade växelbruk omkring 1739, men detta infördes först omkring 1800. Under frihetstiden lättades på olika statliga regleringar av böndernas boskapsavel, och framför allt gris- och fårraser importerades till böndernas godo.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 416f, 423
Lagar om flottning infördes på 1700-talet, i fiskeristadgarna. I Norrland hade bönderna sedan bågaskattens tid full jakträtt medan det var förbjudet i resten av Sverige till 1789 då alla bönder fick jakträtt på sina ägor. Fiskköpareämbeten och fiskarborgare fick under 1700-talet monopol på all fiskhandel, utom Norrland där bönderna hade kvar rätten till landsköp av fisk. Staten införde denna tid lagar om fiskvård.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 424f
Det rationella jordbrukets period Storskiftet på 1800-talet infördes för att främja jordbruket, liksom staten inrättade flera lantbruksläroverk.Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling, 1925, s. 715 Karl XIV Johan (då kronprins) lät instifta Lantbruksakademien 1811. När näringsfrihet infördes tilläts bönderna ägna sig åt flera binäringar som gårdsmejerier, köttexport och fröhandel, varigenom nya näringar utknoppades. 1840 inrättade riksdagen Ultuna vilket 1892 blev lantbruksinstitut.