miniatyr|300px|Från vänster till höger: jagarna , , och på Nya Varvet i Göteborg den 10 juli 1940. Psilanderaffären var en incident som inträffade i Skálafjørður (danska: Skaalefjord) nära Tórshavn på Färöarna den 20 juni 1940 då de fyra svenska jagarna , , och togs i beslag av brittiska flottan. Tillslaget ska ha skett av oro för att tyska flottan annars skulle beslagta jagarna och ta dem i tysk tjänst när de lämnat Nordsjön.
Att svenska jagare befann sig vid Färöarna, vid en för Storbritannien kritisk tidpunkt i juni 1940, berodde på det akuta behov av krigsmateriel som uppstod på svensk sida vid andra världskrigets utbrott i september 1939. Italien var ett av få länder som kunde sälja lämplig materiel och ett snabbt inköp av fyra jagare genomfördes. Fartygen testades i La Spezia under mars och april 1940. Efter en lång och dramatisk hemresa, fördröjd bland annat av hastigt uppkomna reparationsbehov och svårigheten att skaffa drivmedel, hamnade jagarna tillsammans med det medföljande passagerarfartyget Patricia och tankern Castor vid Färöarna, sedan striderna i Västeuropa tvingat fartygen att undvika området runt Engelska kanalen.
En dryg vecka senare återfick Sverige de beslagtagna jagarna efter intensiv diplomatisk aktivitet, och fartygen kunde slutligen segla till Göteborg. Eftersom jagarstyrkans befälhavare kommendörkapten Torsten Hagman hade överlämnat rustade svenska örlogsfartyg till främmande makt utan strid, ifrågasattes hans handlande och förberedande förhör hölls vid fältkrigsrätten vid Västkustens marinkommando. Då ärendet inte gick vidare till rättegång blev Hagman heller aldrig offentligt friad i domstol för sitt beslut.
Bakgrund miniatyr|Rött: Jagarnas färdväg från La Spezia till Torshamn samt från Kirkwall till Göteborg under svenskt befäl. Orange: Under brittiskt befäl från Torshamn till Kirkwall. Grönt: Tankern Castors färd som enskilt fartyg, bl.a. via Casablanca. När andra världskriget bröt ut uppstod ett akut behov av att förstärka den svenska krigsmakten med ny krigsmateriel. I december 1939 utsåg Kungl Maj:t en kommission med uppdrag att i Italien köpa, till en början torpeder och motorer till torpedbåtar, och om så erbjöds färdiga fartyg i första hand jagare och motortorpedbåtar samt eventuellt även kryssare. Kommissionen bestod av mariningenjören av 1. graden i flottans reserv Holger Graffman, kaptenerna vid flottan Johan Gabriel Oxenstierna och Henning Hammargren, den senare marinattaché, samt mariningenjören Samzelius.
Inköp Det fanns tveksamhet från svensk sida om köp av två jagare ur italienska Sella-klassen. Dessa var sjösatta 1926 och ansågs ha passerat sin åldersgräns innan de tagits i bruk i Sverige. Men det italienska budet var två Sella- och två Spica-3-klass jagare. Den sistnämnda klassen var sjösatt 1934, och betydligt modernare. Den 21 januari 1940 var samtliga kontrakt klara för inköp av fyra jagare, fyra motortorpedbåtar med mera. De fyra motortorpedbåtarna av MAS-klassen, vilka i Sverige blev T11-T14, transporterades hem på M/S Boreland från La Spezia till Göteborg i mars 1940. Sverige fick också köpa annan krigsmateriel för sammanlagt 250 miljoner kronor. Totalt mellan 700 och 800 järnvägsvagnar krigsmateriel rullade från Italien till Sverige, minor, torpeder, ammunition, reservdelar, bombsikten och riktmedel till kanoner. Senare under våren 1940 köptes 216 flygplan, dels jaktplanen Fiat CR.42 (J 11) och Reggiane Re.2000 (J 20), och dels bomb- och spaningsplanet Caproni Ca.313 (B 16). Dessutom köptes ett stort antal flygplansmotorer och kulspruteammunition.
miniatyr|vänster|Passagerarfartyget Patricia på väg till La Spezia i mars 1940. Livbåtar är utsvängda för omedelbar användning. Besättningarnas resa till Italien Statsminister Per-Albin Hansson stod personligen bakom utnämningen av kommendörkapten 2. graden Torsten Hagman, till avdelningschef (AC) för flottstyrkan. Hagman hade varit adjutant till Per-Albin Hansson, när den senare var försvarsminister på 1920-talet. Svenska Lloyds passagerarfartyg Patricia hyrdes och omvandlades snabbt till "hjälpkryssare" i flottan. Fartyget utrustades med en 12 cm kanon och två 8 mm kulsprutor. Det örlogsflaggade fartyget var efter återkomsten avsett att bli moderfartyg för det stigande antalet ubåtar. De fyra jagarbesättningarna, sammanlagt 450 man, embarkerade i Göteborg och tillsammans med Patricias besättning på 36 man påbörjades resan mot La Spezia den 4 mars 1940. Jagarbesättningarna kom till stor del från de i Sverige infrusna jagarna och , samt och . Då Göteborg blockerades av en halv meter tjock is, fick Patricia isbrytarhjälp ut i Skagerack. Utan allvarligare störningar eller tillbud anlände Patricia till La Spezia den 19 mars.
Klargörning och prov Den 27 mars halades de italienska flaggorna på jagarna Bettino Ricasoli, Giovanni Nicotera, Spica och Astore och svenska örlogsflaggor hissades på , , och , som jagarna döpts till. Från början var de två sistnämnda tänkta att heta Mode och Magne, men den italienska marinledningen lät förstå att ett par av fartygen borde få ett namn som påminde om deras ursprungsland. Namnändringen underlättade avsevärt det fortsatta samarbetet. Under provturerna gick fartygen på "mätt mil" utanför La Spezia, artilleri och torpeder provsköts, dimbildare provades, med mera.
miniatyr|Italiensk musikkår och hederskompani leder processionen på väg till minnesgudstjänst för förolyckade radiokorpralen Erik Larsson i La Spezia. Dödsolycka För besättningarna fanns uppenbara risker vid provkörning och trimning av maskiner och materiel. En dödsolycka inträffade när 1. radiomannen, radiokorpralen Erik Larsson, arbetade med felsökning av sändaren i radiohytten på Romulus den 4 april tillsammans med 2. radiomannen Tage Sundgren. När Larsson skulle undersöka en kontakt på sändarens baksida kom han i kontakt med högspänning. Brännskadad i vänstra handen kom Larsson fram från sändarens baksida och sjönk ihop i radiohytten. Upplivningsförsök var förgäves, och på militärsjukhus dödförklarades Larsson. En minnesceremoni hölls två dagar senare med både svenskt och italienskt deltagande, och stoftet togs med på Patricia för begravning i Sverige.
Under arbetet med provturer och intrimning fick besättningsmedlemmarna olika inblickar i den italienska kulturen.
miniatyr|vänster|Kommendörkapten Hagman på bryggan på HMS Puke vid avfärden från La Spezia. Italienska jagarbesättningar mannar reling. Hemresan påbörjas Utrustningsarbeten och provturer var avslutade den 13 april. Det italienska marinministeriet hade tidigare gett sitt tillstånd till en "shakedown cruise" till Tripolis och åter, men det tyska anfallet på Danmark och Norge den 9 april omöjliggjorde detta. Det var därefter angeläget att jagarna snarast lämnade Italien. På första delen av resan fanns också två italienska mariningenjörer och sju maskinunderofficerare med ombord på jagarna för att avhjälpa maskinhaverier.
I Rom försökte den svenska marinattachén att från engelska myndigheter utverka fri passage för flottstyrkan genom Gibraltar sund, och fram till Lissabon. Utverkande av fri lejd från Tyskland sköttes samtidigt av legationen i Berlin.
Jagarna avseglade från La Spezia den 14 april och anlände till Neapel dagen därpå, den 15 april klockan 12.00. Besöket i Neapel gjordes som ett anmält örlogsbesök, för att understryka att jagarna hade skiftat till svensk flagg. För besättningarna betydde det att man efter avslutade arbeten ombord kunde gå iland som vid ett normalt örlogsbesök. På depåfartyget Patricia lastades 30 inköpta torpeder samt en riklig mängd reservdelar till jagarna och de redan levererade motortorpedbåtarna. Även en del ammunition lastades ombord på Patricia. Den 18 april lämnade flottstyrkan Neapel med Lissabon som planerad bunkringsplats. Patricia gick först i kolonnen som farthållare, med 12 knops fart. Därefter följde i samma ekonomifart HMS Puke, med kommendörkapten Torsten Hagman som fartygschef (FC) och avdelningschef (AC). Efter Puke kom HMS Psilander med kapten Agne Löfgren som FC, HMS Romulus med kapten Rolf Ström som FC, och sist i kolonnen HMS Remus med kapten Edward Hamilton som FC. miniatyr|stående|HMS Romulus under gång på Medelhavet, akter om HMS Psilander.
Den 20 april meddelade den brittiske marinattachén i Rom att "Admiralty skulle garantera fri lejd för eskadern på samma sätt som hade skett med Boreland och Patricia. Bäst för Er att ta vägen genom Engelska kanalen, varvid tyskarna lämpligen kan överta ansvaret i höjd med Rotterdam." Sjöförsvarets kommandoexpedition meddelade trots det, till den tyska beskickningen i Stockholm, att jagarstyrkan planerade att färdas via Irland och Färöarna till norska kusten och därefter kustnära till Göteborg.
Kollision Vid middagstid samma dag, den 20 april, fick Puke maskinhaveri och gick ur formeringen utan att meddela sin avsikt till efterföljande Psilander, som inte hann att gira undan utan i måttlig fart träffade Pukes akter med sin förstäv. Puke fick ett propellerskydd bortslitet, och i hålet efter detta rann vatten in. På Psilander hade nitar lossnat i de tillbucklade plåtarna i stäven, vilket också orsakade en mindre läcka. Då de vattentäta skotten höll, kunde båda jagarna efter ett tag fortsätta med 12 knop, och flottstyrkan gick mot Cartagena i Spanien för reparation, dit man kom den 21 april.
miniatyr|Bild från Cartagena i Spanien, april 1940. Från vänster till höger: HMS Remus, HMS Romulus, och HMS Puke, den sistnämnda kränger för att laga aktern.
I Spanien och Portugal I Cartagena arbetade de spanska arbetarna snabbt och effektivt med reparationerna, trots att förstörelsen på örlogsvarvet var stor efter inbördeskriget. Psilander dockades för reparation, medan Puke reparerades utan dockning. På grund av den oplanerade ankomsten till Cartagena kom en stor del av sekretessen kring jagarna och hemfärden, att brytas. Efter förrådskomplettering avgick jagarna den 26 april till Lissabon, dit Patricia hade sänts i förväg för att ta emot beställd olja.
Under tiden i Cartagena, den 23 april, hade den italienske marinchefen amiral Cavagnari, per telefon meddelat den svenske marinattachén att fartygen snarast borde komma iväg hem. "Det bör gå på mindre än tre veckor, men pass opp så att inte tyskarna gör fartygen illa i Kielkanalen." Detta uttalande har senare tolkats som att amiralen var införstådd med Hitlers planer att gå till anfall i väster i början av maj.
miniatyr|vänster|HMS Puke repareras i docka i Lissabon. Flottstyrkan anlände till Lissabon 28 april och ankrade på floden Tejo, där ursprungsplanen var att snabbt bunkra olja och färskvatten, för att därefter fortsätta till Cobh på Irland. Väntan i Lissabon visade sig bli månadslång eftersom ingen olja gick att få tillgång till, enbart färskvatten. Pukes skador från kollisionen i Medelhavet åtgärdades slutligen med reparation i docka.
Jagarnas färd följdes nu noga i London. I ett PM till sjöförsvarets kommandoexpedition meddelade svenska UD:
Detta meddelande nådde däremot inte kommendörkapten Hagman i Lissabon. Den 10 maj gick Tyskland till anfall mot Nederländerna, Belgien och Frankrike på västfronten, vilket stängde jagarnas färdväg genom Engelska kanalen. Under tiden arbetade man i Stockholm på att få olja till jagarna från annat håll och chefen för marinen (CM) meddelade jagarstyrkan den 15 maj att ett svenskt tankfartyg var att vänta inom fyra till fem dagar. Den svenska tankern hade rekvirerats och beordrades att ansluta till jagarstyrkan. Den 21 maj kom Castor fram till Lissabon med 14 495 ton olja, varav hälften dieselolja. Dessutom hade fartyget mer än 1 000 ton färskvatten i sina tankar vilket förväntades göra jagarna självförsörjande.
miniatyr|Trelleborgstankern Castor utanför Vigo i Spanien i maj 1940. En serie telegram sändes från chefen för marinen:
Tankfartyget blev nu formellt örlogsfartyget HM Transportfartyg Castor och befälhavaren John Juhlin blev alltså samtidigt löjtnant i flottans reserv.