Fri rörlighet för personer är en av de fyra friheterna inom Europeiska unionen och en grundläggande rättighet som ger unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionens territorium, i enlighet med de villkor och begränsningar som fastställs i unionsrätten. Till exempel kan en unionsmedborgare resa till en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare för att turista, arbeta eller studera, utan några krav på visum, uppehålls- eller arbetstillstånd.Fri rörlighet för EU-medborgare och deras familjer: Fem åtgärder för att skapa förändring Personer som åtnjuter fri rörlighet omfattas av en likabehandlingsprincip som innebär att de, med vissa begränsningar, har rätt till samma behandling i den mottagande medlemsstaten som dess egna medborgare, särskilt vad gäller rätten att ta anställning eller driva företag samt tillgången till social trygghet. Även tredjelandsmedborgare har i regel rätt till fri rörlighet när de följer med eller ansluter sig till en familjemedlem som är unionsmedborgare och som utövar rätten till fri rörlighet, dock kan visum eller, vid uppehåll i mer än tre månader, ett uppehållskort krävas i dessa fall.

Den fria rörligheten för personer härrör från den fria rörligheten för arbetstagare, som instiftades genom Romfördraget och förverkligades under en övergångsperiod fram till och med slutet av 1960-talet. Den fria rörligheten utökades senare till att omfatta andra ekonomiskt aktiva personer, såsom egenföretagare och arbetssökande. Genom Maastrichtfördraget infördes unionsmedborgarskapet och den fria rörligheten har sedan dess utvidgats till att omfatta alla unionsmedborgare, även de som inte är ekonomiskt aktiva, till exempel turister, studenter och pensionärer.

Den fria rörligheten är villkorad med vissa krav som fastställs i rörlighetsdirektivet; för uppehåll i upp till tre månader gäller endast krav på innehav av ett giltigt pass eller nationellt identitetskort som styrker unionsmedborgarskapet. Rätten att röra sig fritt kan begränsas med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa. Under vissa omständigheter, till exempel vid brott, kan en person utvisas från den mottagande medlemsstaten och beläggas med återreseförbud.

Utveckling Den fria rörligheten sträcker sig tillbaka till det europeiska samarbetets grundande på 1950-talet. Viss fri rörlighet för personer hade redan införts genom Parisfördraget i början av 1950-talet, men omfattade då endast arbetstagare inom kol- och stålsektorerna. Det var dock först genom Romfördraget, som undertecknades den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958, som vägen mot en allmän fri rörlighet stakades ut. Vid denna tidpunkt handlade den fria rörligheten i första hand om att underlätta för arbetstagare och deras familjemedlemmar att kunna röra sig fritt för att ta anställning i någon av gemenskapens medlemsstater.

Den fria rörligheten för arbetstagare skulle enligt fördraget införas genom en stegvis process under en tolvårsperiod. För att uppnå detta antogs en rad förordningar av Europeiska ekonomiska gemenskapens råd i början av 1960-talet. Olika begränsningar på arbetsmarknaderna togs bort samtidigt som de sociala trygghetssystemen samordnades i syfte att underlätta för gränsöverskridande arbetstagare. Det var dock först genom förordning (EEG) nr 1612/68, som trädde i kraft den 8 november 1968, som fri rörlighet för arbetstagare genomfördes fullt ut. Genom förordningen fick arbetstagare inom hela Europeiska ekonomiska gemenskapen rätt att ta anställning i en annan medlemsstat på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Denna förordning ändrades ett antal gånger fram till 2011, då den kodifierades genom förordningen om arbetskraftens fria rörlighet.

Genom direktiv 68/360/EEG, som antogs samtidigt som förordning (EEG) nr 1612/68, fick arbetstagare och deras familjemedlemmar även rätt att röra sig fritt och bosätta sig i en medlemsstat i syfte att ta anställning där. Kommissionen antog 1970 en förordning som gav personer som tidigare varit arbetstagare rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium.KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där Genom flera direktiv på 1970-talet utökades rätten till fri rörlighet och bosättning även till egenföretagare. I början av 1990-talet utökades den även till alla personer med tillräckliga tillgångar för att inte utgöra en belastning på den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen. Samtidigt antog rådet ett direktiv om att ge samma rättigheter till studenter. Europaparlamentet ansåg dock att detta direktiv antogs utifrån en felaktig rättslig grund, som åsidosatte parlamentets inflytande under lagstiftningsprocessen. Direktivet upphävdes efter en talan om ogiltigförklaring, och ersattes av ett nytt direktiv 1993.

Genom fördraget om Europeiska unionen, som trädde i kraft den 1 november 1993, infördes ett unionsmedborgarskap för alla medborgare i unionens medlemsstater. Genom rörlighetsdirektivet, som ersatte samtliga tidigare direktiv om rätten till bosättning, infördes bestämmelser med utgångspunkt i unionsmedborgarskapet. En allmän uppehållsrätt infördes för alla unionsmedborgare för uppehåll i andra medlemsstater i upp till tre månader, samtidigt som de tidigare bestämmelserna sammanfogades i en enda rättsakt.KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 635/2006 av den 25 april 2006 om upphävande av förordning (EEG) nr 1251/70 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där

Lagstiftningens utveckling Den rättsliga grunden för den fria rörligheten för personer återfinns i artikel 21.1 och artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (ursprungligen Romfördraget). Bestämmelserna har utvecklats över tiden genom en rad olika rättsakter, såsom direktiv och förordningar. Numera finns bestämmelserna samlade i huvudsakligen tre rättsakter. Rörlighetsdirektivet reglerar genomförandet av rörelse- och uppehållsfriheten för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, däribland villkoren och begränsningarna för att de ska få röra sig fritt mellan medlemsstaterna. Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet reglerar rätten till anställning och andra bestämmelser som rör den fria rörligheten för arbetstagare. Slutligen reglerar socialförsäkringsförordningen samordningen av de sociala trygghetssystemen med syfte att säkerställa att varje person som nyttjar den fria rörligheten omfattas av endast en medlemsstats socialförsäkringssystem åt gången.

Beståndsdelar Den fria rörligheten består av flera olika beståndsdelar, däribland rörelse- och uppehållsfrihet, rätten att ta anställning och rätten att få tillgång till social trygghet på samma villkor som de egna medborgarna i den mottagande medlemsstaten. Utgångspunkten i den fria rörligheten är att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar ska kunna röra sig lika fritt mellan medlemsstaterna som inom dem. Alla diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden, utom i de fall som är uttryckligen tillåtna enligt unionens fördrag. Likabehandlingsprincipen innebär att personer som åtnjuter uppehållsrätt och utnyttjar den fria rörligheten ska behandlas på samma sätt som de egna medborgarna i en medlemsstat. Detta gäller särskilt anställda och egenföretagare.

Rörelse- och uppehållsfrihet

Uppehållsrätt innebär att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar har rätt att uppehålla sig på medlemsstaternas territorium utan att behöva inneha visum, uppehållstillstånd eller motsvarande. Medlemsstaterna får inte begränsa tillgången till delar av deras territorium mer än i den mån samma begränsning görs för de egna medborgarna.

Som unionsmedborgare har man möjlighet att resa fritt mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat. Under dessa tre månader kan man söka arbete eller turista. Såvida man inte är anställd eller egenföretagare har man har under denna tid inte rätt att ta del av de sociala biståndssystem som finns i den medlemsstat där man uppehåller sig. Däremot har man rätt till ”nödvändig vård”, till exempel akutvård eller vård för vissa kroniska sjukdomar.

För att uppehålla sig längre än tre månader i en annan medlemsstat krävs att man tillhör en av följande kategorier; Anställda och egenföretagare, De med tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem och som innehar en heltäckande sjukförsäkring, Studenter med tillräckliga tillgångar, samt heltäckande sjukförsäkring, för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man studerar, Närstående till en familjemedlem som uppfyller något av de ovanstående kraven.

Om personen faller utanför en av dessa fyra kategorier finns det inte någon rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat efter det att de inledande tre månaderna löpt ut. Den mottagande medlemsstaten kan då välja att bevilja uppehållstillstånd utifrån nationella regler, men är inte tvingad av EU-rätten att göra det.

Genom olika direktiv på 1990-talet utökades den fria rörligheten för personer till att även innefatta andra grupper än arbetstagare, däribland studenter, pensionärer och andra personer som kan försörja sig själva och sin familj i den mottagande medlemsstaten. Dessa bestämmelser återfinns nu i rörlighetsdirektivet.

Grundförutsättningarna är att man har rätt att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat förutsatt att man har ett giltigt pass eller nationellt identitetskort. Perioden kan användas för att till exempel turista; det finns inga krav på att personen i fråga har ett särskilt syfte med sitt uppehåll. Under denna första tidsperiod har man inte rätt att utnyttja de sociala biståndssystem som finns i den medlemsstat man rest in i, men däremot rätt till nödvändig vård. Den medlemsstat man uppehåller sig i har rätt att kräva att man anmäler sin närvaro inom en rimlig tid från inresan.Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (Rörlighetsdirektivet) De första tre månadernas fria rörlighet kan begränsas, eller helt upphävas, vid omständigheter som rör den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller folkhälsan.

Fri rörlighet för arbetstagare, egenföretagare och deras familjemedlemmar

Det ursprungliga EEG-fördraget föreskrev att fri rörlighet för arbetstagare skulle inrättas gradvis. Fri rörlighet för arbetstagare realiserades i slutet av 1960-talet mellan de sex medlemsstaterna: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Den fria rörligheten innefattar likabehandlingsprincipen, som innebär att europeiska arbetstagare inte får diskrimineras negativt gentemot de inhemska arbetstagarna i en medlemsstat.