Europeiska unionen (EU) är en fördragsbunden union mellan 27 europeiska länder och en internationell organisation med en unikt hög grad av överstatlighet.
Unionen upprättades den 1 november 1993 som en vidareutveckling av Europeiska gemenskaperna. Den är det huvudsakliga uttrycket för fullföljandet av den europeiska integrationsprocess som påbörjades den 9 maj 1950 genom Schumandeklarationen och som syftade till att bringa ett slut på krigen i Europa.
Unionen omfattar 27 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. I syfte att nå sina gemensamma mål har dessa länder tilldelat unionen vissa befogenheter, som utövas av dess sju institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd (även känt som ”ministerrådet”), Europeiska kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.
Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens grundläggande värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd. Unionen har som ambition att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital och en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta, samt att verka för sina värden runt om i världen, bland annat genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Unionen har även inrättat ett unionsmedborgarskap, som är kopplat till vissa grundläggande rättigheter, såsom rätten att röra sig fritt inom unionen.
EU-samarbetet har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i stora delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att unionen är odemokratisk, byråkratisk och för centraliserad och komplex, medan förespråkarna hävdar att unionen utgör ett viktigt samarbete för att utveckla det ekonomiska och sociala välståndet i Europa samt för att bevara freden sedan andra världskriget.
Europeiska unionen tilldelades 2012 Nobels fredspris med motiveringen ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.
Historia
Europeiska unionen bildades den 1 november 1993, men dess historia sträcker sig ända tillbaka till upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) den 23 juli 1952 då dess första institutioner skapades. Efter ett misslyckat försök med att bilda en försvarsgemenskap, fokuserades samarbetet istället på ekonomiska och energipolitiska frågor. En ekonomisk gemenskap upprättades den 1 januari 1958 och drygt tio år senare fulländades inrättandet av en tullunion. Det var dock först den 1 januari 1993 som en fullständig inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital förverkligades, med en gemensam valuta och monetär politik från och med den 1 januari 1999.
Utvecklandet av det europeiska samarbetet har skett successivt genom antagandet av nya fördrag. Denna process har till stor del varit beroende av de nära relationerna mellan Frankrike och Tyskland, och ofta skett i samband med olika kriser som drivit på medlemsstaterna i att fördjupa sin integration för att möta ett uppkommet behov av ökat samarbete.
Upprättandet av Europeiska gemenskaperna
miniatyr|vänster|stående|Robert Schuman Europeiska unionens historia sträcker sig tillbaka till upprättandet av Europeiska gemenskaperna i ruinerna av andra världskriget. Den 9 maj 1950, numera känt som Europadagen, lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman fram ett förslag, Schumandeklarationen, med motiveringen att ”världsfreden inte kan upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” och att ett enat Europa var en nödvändighet för att undvika nya krig. Förslaget innebar att världens första överstatliga organisation – Europeiska kol- och stålgemenskapen – skulle inrättas och att den franska och tyska kol- och stålproduktionen, som var en förutsättning för att producera krigsmateriel, skulle underställas denna organisation. Organisationen skulle ledas av en hög myndighet, som skulle vara oberoende av medlemsstaterna och vars beslut skulle vara direkt bindande för dem. Förutom att bevara freden i Europa, syftade organisationen till att skapa ekonomiskt och socialt välstånd, som enligt förslaget skulle användas för att utveckla Afrika. Samarbetet skulle vara fördragsbundet och stå öppet för andra europeiska länder att ansluta.
Den 18 april 1951 undertecknades Parisfördraget, som i stora drag innehöll förslagen från Schumandeklarationen. Förutom Frankrike och Västtyskland anslöt sig även Italien och Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) till samarbetet. Vid undertecknandet antog medlemsstaternas företrädare en symbolisk förklaring – Europadeklarationen – där de proklamerade starten för ett Europa präglat av samarbete och samtidigt uppmanade andra europeiska länder att ansluta sig. Fördraget trädde i kraft den 23 juli 1952 för en period av 50 år. Den franske tjänstemannen Jean Monnet, som hade utarbetat Schumandeklarationen, utsågs till Höga myndighetens första ordförande. Förutom en hög myndighet, inrättades också en rådgivande parlamentarisk församling, ett ministerråd och en gemensam domstol.
Efter undertecknandet av Parisfördraget påbörjades arbetet med att inrätta ett försvarspolitiskt samarbete. Den 27 maj 1952 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen, som var tänkt att leda till inrättandet av ett gemensamt försvar. Den 30 augusti 1954 avslogs fördraget dock av Frankrikes nationalförsamling. Fördraget kunde därför inte träda i kraft, och utvecklingen av det europeiska försvarssamarbetet skedde istället inom ramen för Nato och Västeuropeiska unionen.
miniatyr|Undertecknandet av Romfördragen i Kapitolinska museerna den 25 mars 1957.
I spåren av det misslyckade försöket med att upprätta en försvarsgemenskap tog Benelux-länderna, under ledarskap av Nederländernas utrikesminister Johan Beyen, initiativ till att istället inleda ett ekonomiskt och energipolitiskt samarbete, framför allt genom att inrätta en gemensam marknad och en tullunion med Benelux-samarbetet som föregångsmodell. Vid Messinakonferensen den 1–3 juni 1955 tillsattes en kommitté, ledd av Belgiens dåvarande utrikesminister Paul-Henri Spaak, med uppgift att utarbeta ett mer konkret förslag. Även en representant från Storbritannien bjöds in, men den brittiska regeringen drog sig ur förhandlingarna i oktober 1955 på grund av sitt motstånd till att ingå i en tullunion.
I sin rapport föreslog Spaak-kommittén bildandet av två nya organisationer: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) för ekonomiskt samarbete och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) för samarbete kring kärnkraft. Detta förslag förverkligades genom Romfördragen, som undertecknades den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958 på obestämd tid. Till skillnad från EKSG, präglades EEG och Euratom inte av lika långtgående överstatlighet, vilket främst var ett krav från Frankrike. Beslut kunde dock fortfarande i många fall fattas med kvalificerad majoritet för att förhindra blockeringar från enskilda medlemsstater. Den parlamentariska församlingen (sedermera Europaparlamentet) och domstolen blev gemensamma för de tre gemenskaperna. Däremot inrättades var sitt separata ministerråd och var sin separata kommission (istället för en hög myndighet) för EEG och Euratom. Först genom fusionsfördraget, som trädde i kraft den 1 juli 1967, slogs de parallella institutionerna för Europeiska gemenskaperna ihop, varvid det bildades ett enda ministerråd och en enda kommission för samtliga tre gemenskaperna.
Förverkligandet av den inre marknaden
miniatyr| Under 1960-talet genomfördes många av bestämmelserna i fördragen från 1950-talet. En gemensam jordbrukspolitik inrättades den 30 juli 1962 med syfte att höja produktiviteten och pålitligheten i det europeiska jordbruket. En milstolpe i arbetet med att skapa en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital uppnåddes när tullunionen blev verklighet den 1 juli 1968, ett och ett halvt år tidigare än förutsett enligt Romfördragen. Därmed avskaffades alla tullavgifter mellan medlemsstaterna samtidigt som gemensamma tullavgifter infördes mot tredjeländer, något som gav upphov till en kraftigt ökad handel mellan medlemsstaterna. Den 8 november 1968 genomfördes även den fria rörligheten för arbetstagare, vilket innebar att medborgare i medlemsstaterna fick rätt att ta anställning i andra medlemsstater på samma villkor som de egna medborgarna där.
I början av 1960-talet inledde medlemsstaternas stats- eller regeringschefer regelbundna sammanträden inom ramen för vad som senare skulle komma att bli känt som Europeiska rådet. Detta var framför allt ett sätt för Frankrikes nya president Charles de Gaulle att stärka de nationella regeringarnas inflytande gentemot de överstatliga institutionerna, som han ansåg hade för mycket makt. 1965 drabbades Europeiska gemenskaperna av sin första allvarliga kris när Frankrike protesterade mot kommissionens förslag till reformerad jordbrukspolitik. Den franska regeringen motsatte sig vad den uppfattade som ett försök av kommissionen att utöka sin egen och den parlamentariska församlingens makt på ministerrådens bekostnad. I ren protest återkallade Frankrike sina rådsrepresentanter vid gemenskaperna, vilket gav upphov till ”den tomma stolens kris”. Först i januari 1966 nåddes en kompromiss – Luxemburgkompromissen – som innebar att medlemsstaternas regeringar slöt en informell överenskommelse om att alltid eftersträva enhällighet i frågor som ansågs vara av nationellt intresse för någon medlemsstat, även i de fall då fördragen endast krävde kvalificerad majoritet.
Den 1 januari 1973 ägde gemenskapernas första utvidgning rum då Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig till gemenskaperna. Deras anslutning hade dittills blockerats av Frankrike, eftersom de Gaulle hade motsatt sig ett brittiskt medlemskap. Även Norge hade förhandlat om medlemskap, men anslutningen avslogs av de norska väljarna i en folkomröstning den 25 september 1972. Under 1980-talet utvidgades gemenskaperna till att även omfatta Grekland (1981) samt Portugal och Spanien (1986), efter att dessa länder hade demokratiserats.
Luxemburgkompromissen och övergången till enhällighet i alla frågor av ”känslig karaktär” innebar att den europeiska integrationsprocessen i stort sett avstannade under 1970-talet och början av 1980-talet. I spåren av de ekonomiska problem som medlemsstaterna upplevde under samma period väcktes dock nya krav på ett fördjupat samarbete. Under första halvan av 1980-talet påbörjades förhandlingarna om europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom enhetsakten återupprättades och utökades majoritetsbeslut inom en rad viktiga områden för den gemensamma marknaden. Under kommissionsordförande Jacques Delors tid antogs ett omfattande paket av 310 åtgärder för att skapa en fulländad gemensam marknad utan inre gränser – den inre marknaden. Den 1 juli 1990 förverkligades den fria rörligheten för kapital och den 1 januari 1993 förverkligades slutligen den inre marknaden, 35 år efter att Romfördragen hade trätt i kraft.
Bildandet av en politisk union Vid sidan av förverkligandet av den inre marknaden ökade även entusiasmen för ett fördjupat politiskt samarbete under 1980-talet. I juni 1979 hade det första direkta valet till Europaparlamentet hållits, efter att rådet hade enats om hur valsystemet skulle utformas. Europeiska rådet uttryckte vid sitt sammanträde i juni 1983 i Stuttgart, Västtyskland, sin vilja att upprätta en politisk union, med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, viss harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor.