miniatyr|320px|Enskedestugan från 1909 i Enskede trädgårdsstad, Stockholms och Sveriges första trädgårdsstad. Byggnaden var ett mönsterhus och visades på Konstindustriutställningen 1909. miniatyr|320px|Förslag till trädgårdsstadsbyggande i Smedslätten, undertecknat av Axel Dahlberg och Thure Bergentz 1921. Stockholms trädgårdsstäders historia började den 30 mars 1904 när stadsfullmäktige beslöt att förvärva Enskede godsets egendom i Brännkyrka socken omfattande 606 hektar land. Här skulle Enskede trädgårdsstad, Stockholms och Sveriges första trädgårdsstad, anläggas. Drivande krafter bakom projektet var politikern och borgmästaren Carl Lindhagen, stadsingenjören Herman Ygberg och planarkitekten Per Olof Hallman. Bakgrunden var den låga bostadsstandarden för arbetarfamiljer och den rådande bostadsbristen vid 1800-talets slut, som trots omfattande byggproduktion av hyreshus i innerstaden inte kunde bemästras.
Att anlägga trädgårdsstäder i Stockholms ytterområden var ett socialt program som skulle skapa billiga och sunda bostäder för arbetarklassen och "mindre bemedlade" utan att blanda in privata vinstintressen. Tomterna uppläts med tomträtt och kreditgivning sköttes av Stockholms tomträttskassa medan Stockholms stads lantegendomsnämnd administrerade och förvaltade områdena.
Stadens trädgårdsstäder hade sin blomstringstid på 1920- och 1930-talen, där stora delar av Stockholms ytterområden bebyggdes med småhus ofta uppförda "med egna händer" genom självbyggeri. Så småningom höjde staden husstandarden vilket självbyggarna inte klarade av. Kring 1930-talets mitt byggdes allt större och dyrare villor på spekulation av enskilda byggmästare, som sedan såldes nyckelfärdiga till en välbärgad medelklass; därmed var den bostadssociala ursprungsidén borta. Södra Ängby betraktas som Stockholms sista av fastighetskontoret planlagda trädgårdsstad.
Trädgårdsstadens idé om småskaligt boende inom ett begränsat utrymme med byggnader i varierande storlek och ett visst utbud av service levde vidare i grannskapsidén som förverkligades efter andra världskriget i bland annat Årsta med Årsta centrum.
Idag är många trädgårdsstäder som uppfördes i Stockholm mellan 1906 och 1940 klassade av Stadsmuseet i Stockholm som byggnadsminnen i Kulturmiljölagen eller skyddade av Riksantikvarieämbetet som riksintresse för kulturmiljövård.
Bakgrund Engelska Garden City mini|Howards Gardencity-diagram från 1902. Idéerna om trädgårdsstäderna föddes i England på 1890-talet och spreds sedan över Europa. Ett koncept till trädgårdsstaden utformades 1898 av den brittiske amatöruppfinnaren Ebenezer Howard. Han ville skapa en ring av självförsörjande, mindre städer som skulle vara oberoende av storstaden i centrum.Lundevall (2006), sida 105
Flera diagram för Howards teorier visar bostadsområden (Garden City) som ligger ringformade kring centralorten (Central City) och sammanlänkas med denna samt med varandra via vägar och järnvägar. Hans teorier resulterade i världens första Garden City: Letchworth, som planerades av Raymond Unwin och uppfördes 1903 cirka 60 kilometer norr om London.
Trädgårdsstäder anlades inte bara i Europa utan även i USA, Australien och Japan. Den engelska termen Garden City översattes till olika språk, exempelvis Gartenstadt (på tyska), Cité-Jardin (på franska) och Have-by (på danska).Rådberg (1994), sida 9
Den svenska trädgårdsstaden Trädgårdsstäderna utvecklades olika i olika länder och anpassades till lokala traditioner. De svenska trädgårdsstäderna blev inga självständiga samhällen som sina engelska eller tyska förebilder. Inspirationskällan för den svenska trädgårdsstaden var äldre bruksorter och småhusstäder som exempelvis Trosa, Gränna eller Mariefred.
De svenska trädgårdsstäderna var villa- och småhusområden med måttlig täthet och med inslag av offentliga byggnader, små torg med butiker samt en skola och eventuellt en kyrka. Till varje bostad skulle det finnas en trädgård, helst med nyttoväxter, och de mest kuperade områdena lämnades obebyggda som park- och naturmark. Det förekom även radhus och flerbostadshus. Dessa samhällen låg i regel långt utanför storstaden. Därför blev en trafikanknytning med exempelvis spårväg (för Stockholms del) nödvändigt eftersom man förutsatte att arbetsplatsen fortfarande låg i staden. Själva stadsplaneringen präglades av anpassning till terrängen med mjukt utformade gatusträckningar.
Definitionsgränsen mellan en trädgårdsstad och ett vanligt småstuge- eller villaområde kan ibland vara något diffus. Ordet trädgårdsstad har en positiv klang, som lockar till marknadsföring av begreppet, men ett villaområde med lite buskar och grönt runtomkring utgör definitivt ingen trädgårdsstad.Rådberg (1994), sida 9
1870-talets bostadsbrist och markspekulation i Stockholm
miniatyr| Det finns flera anledningar till uppkomsten av trädgårdsstäder som anlades på kommunalt initiativ i Stockholm. En av dem var den rådande bostadsbristen vid 1800-talets slut. Anledningen var indirekt den industriella revolutionen som lockade hundratusentals människor till Stockholm. Mellan 1860 och 1900 ökade folkmängden i Stockholm från drygt 110 000 till drygt 300 000 personer (se Befolkningsutveckling i Stockholm). Trots intensivt bostadsbyggande av stora hyreshus saknades många bostäder för arbetarklassen och "mindre bemedlade", och de som hade en lägenhet bodde mycket trångt.
I sin redogörelse Bostadsförhållanden i Stockholm 1903 visade statistikern Josef Guinchard ett försättsblad med titeln "Några Stockholmsbostäder". Där finns bland annat ett foto av en träkåk vid Linnégatan med den sakliga bildunderskriften: "Årshyra för ett rum och kök 180 kr. Höjden varierar från 1,45 meter till 1,85 meter; man kan endast stå rak på vissa ställen; boende 7 personer; golvyta och luftrymd per person resp. 3,8 kvadratmeter och 6,6 kubikmeter." På samma försättssida finns ännu värre exempel som ett öppet skjul vid Luntmakargatan för två personer (bebodd även vintertid) eller en tegelkoja vid Rålambshovsparken "uppförd af de tre boende själfva".Mörner (1997), s. 402
I Stockholm fanns cirka 40 boende i ett hus, i nordtyska städer låg en jämförbar siffra avsevärt lägre, likaså i England, London hade exempelvis 7,9 boende per hus. Stockholms stad hade än så länge varit ointresserad av att ingripa aktivt i bostadspolitiken och att en stor del av befolkningen blev utan bostäder betraktades som en ren fattigvårdsangelägenhet.Levande Stad: Axel Dahlberg (1959), sida 63 och 65
En annan anledning till stadens slutliga ingripande i bostadspolitiken var en omfattande markspekulation kring sekelskiftet 1900, där spekulanter köpte upp stora markområden och tjänade grova pengar på privat exploatering.Friman (2008), sida 150
Historik Pionjärerna
Drivande krafter i ifrågan om Stockholms första trädgårdsstäder var politikern Carl Lindhagen (borgmästare i Stockholm 1903–1930), stadsingenjören Herman Ygberg och planarkitekten Per Olof Hallman. Herman Ygberg tog initiativet till Stockholms bostadspolitik kring sekelskiftet 1900. Sina idéer hämtade han under ett studiebesök i samband med en stadsbyggnadsutställning i Dresden 1903. Utställningen gick bland annat ut på att en expanderande storstad borde äga betydande markområden i sin direkta omgivning.Levande Stad: Axel Dahlberg (1959), sida 66
Omedelbart efter hemkomsten till Stockholm utarbetade Ygberg ett förslag, vars huvudsakliga motiv var att staden saknade mark för egnahemsanläggningar. Vidare menade han att staden kunde producera egnahemslägenheter till samma pris som bostäder i innerstadens hyreskaserner men med betydligt högre livskvalitet för de boende. År 1914 visade staden i en reklambroschyr för sina egnahemsbostäder i Enskede att två rum och kök i innerstaden och två rum och kök i småstugan kostade lika mycket, nämligen 525 kronor om året, men i småstugan ingick även källare och en trädgårdstomt.Friman (2008), sida 150
Stockholms första trädgårdsstad I februari 1904 föreslog drätselnämnden att Stockholm skulle förvärva storgodset Enskede gårds vidsträckta egendomar i Brännkyrka socken omfattande 606 hektar land för ett pris av två miljoner kronor, en betydande summa för staden. Säljare var dåvarande ägaren av Enskede gård, politikern Theodor Odelberg. Förslaget betecknades av kritikerna som “dåraktigt”, men Ygbergs tjänsteställning, omsorgsfulla förberedelse och personliga inflytande ledde till att hans och nämndens förslag antogs av stadsfullmäktige den 30 mars 1904. Axel Dahlberg (fastighetsdirektör i Stockholm under åren 1933 till 1945) betecknar den dagen som födelsedatum för Stockholms stads trädgårdsstäder. miniatyr|Enskede trädgårdsstad, P.O. Hallmans stadsplan från 1907.
I juni 1906 såldes de första 29 egnahemstomterna i Enskede trädgårdsstad (numera en del av Gamla Enskede) som hade stadsplanerats av Per Olof Hallman med inspiration av den österrikiske stadsplaneraren Camillo Sitte. Den hjärtformade planen omfattade en yta av cirka 60 hektar och var beräknad att med föreslagen bebyggelse kunna rymma bostäder för omkring 7 000 personer.
Hallmans huvudgrepp bestod i en sammanhängande ”ringmur” av hyreshus i tre våningar som omslöt en lägre bebyggelse bestående av huvudsakligen radhus, dubbelhus och fristående stugor. Många radhus byttes senare ut mot friliggande hus, vilket förvanskade Hallmans ursprungliga plan.Rådberg (1994), sida 78
Samhället började anläggas den 26 juli 1908; då påbörjades ett hus för två familjer vid Kyrkogårdsvägen. Redan 1914 fanns 3 867 invånare och nära 500 hus i Enskede. I många fall (174) var det enskilda personer som uppfört husen. Men det blev ändå en någorlunda enhetlig bebyggelse, eftersom man använde lantegendomsnämndens standardritningar.
Gamla Enskede blev den första trädgårdsstaden i Stockholm och Sverige där man prövade denna nya stadsbyggnadsidé. Enskede var även den första stadsdelen i Stockholm som byggdes utan privata vinstintressen.Friman (2008), sida 150 Stadsplanen för Gamla Enskede uppmärksammades utomlands och publicerades bland annat i tyska facktidskriften Der Städtebau. Enligt Elisabet Stavenow-Hidemark, docent i konstvetenskap, var det den intressantaste stadsplan som överhuvudtaget gjordes för något villaområde i Sverige under det tidiga 1900-talet.
Det bör noteras att nästan samtidigt med Enskede trädgårdsstad kom rörelsen för Stockholms koloniträdgårdar igång, när Söderbrunns koloniområde på Norra Djurgården invigdes 1906. Det var ett liknande bostadssocialt projekt som trädgårdsstadens idé, initierat av Carl Lindhagens syster Anna Lindhagen.Stadens odlare (2003), sida 13 Koloniträdgårdsrörelsen visade även att det fanns ett stort intresse hos de boende i stenstaden för det egna hemmet med trädgårdstäppan. Vid slutet av 1910-talet hade ett femtiotal koloniföreningar tillkommit med cirka 35 000 människor som hade en fast bostad i sin kolonistuga. Denna "primitiva" boendeform gillades inte av kommunen men den var samtidigt en väckarklocka för Stockholms politiker att något måste göras.
Fortsatta markförvärv före och efter första världskriget miniatyr|Stockholms stads utvidgning mot syd och väst mellan 1914 och 1946.
Efter köpet av första den lantegendomen i södra Stockholm följde snart ytterligare markförvärv i västra Stockholm. I september 1904 framlade drätselnämnden ett förslag till köp av egendomarna Ulvsunda, Traneberg och Åkeshovs slott och i oktober samma år även Stora Ängby, som senare delades upp på Norra Ängby och Södra Ängby. Samtliga egendomar låg i Bromma socken och omfattade 1 355 hektar land till ett pris av 1,6 miljoner kronor. Trots protester biföll stadsfullmäktige köpet med 82 röster för och 12 emot. Därmed ägde Stockholms stad nu 1 961 hektar land utanför staden, medan hela stadens planlagda område innehöll endast 1 688 hektar.Levande Stad: Axel Dahlberg (1959), sida 67