miniatyr|220px|Japansk trädgård (Keiunkan, Nagahama, Shiga prefektur, Byggnadsår 1912
Den japanska konsten kännetecknas av en syntes mellan till synes oförenliga motpoler. I mer än tvåtusen år har konsten i Japan genomgått faser av mycket starkt kulturellt inflytande utifrån, följt av långa perioder av total isolation. Därmed har man i Japan utvecklat en förmåga att först absorbera och imitera nya främmande idéer, för att sedan assimilera och ge dem ett specifikt japanska uttryck. Liksom man i den förhistoriska keramiken kan se hur ymnighet avlöses av disciplin och förfining, hittar man till synes oförenliga motpoler i två exempel från 1500-talet: Den svindlande kontrasten mellan enkelheten i Katsura Rikyu-palatsets trädgård – obearbetade, naturliga material som "av en slump" uttrycker enorm skönhet – och den stränga symmetrin i mausoleet Toshogu i Nikko överdådigt dekorerad med färgintensiva reliefer. Såväl enkelheten som överdådet i den japanska bildkonsten och arkitekturen har inspirerat västerländska konstnärer och arkitekter och utövat ett starkt inflytande på konsten under 1800-talet och arkitekturen under 1900-talet.
I den traditionella japanska arkitekturen dominerar naturliga och förgängliga material som trä och papper, samtidigt som den traditionella rumsuppfattningen, Ma, skapat en dynamisk växelverkan mellan öppet och slutet, mellan interiör och exteriör.
Måleriet har en stark ställning i den japanska kulturen och utövas av både amatörer och professionella konstnärer. In i modern tid har man skrivit med pensel i Japan, en förtrogenhet med olika penseltekniker som givit tydliga avtryck i den måleriska japanska bildkonsten.
Skulptur däremot har haft en underordnad roll i Japan; de skulpturer som ändå producerats har i allmänhet associerats med religion och med den traditionella buddhismens tillbakagång har även denna tradition hamnat i skymundan. Ett undantag är de miniatyrskulpturer, netsuke som japanskt konsthantverk producerade i stor mängd under Edoperioden.
Den japanska keramiken hör till den mest sofistikerade i världen och är en av landets äldsta konstformer. Redan i keramikfynden från den tidiga jomonkulturen finns kontrasten mellan den betagande enkelheten och det spektakulära överdådet.
Förhistorisk tid (före år 552) Huvudartikel: Förhistorisk japansk konst thumb|200px|Kruka från Yayoiperioden, ca 100–200 e.Kr., funnen i Kugahara, Otaku, Tokyo, Tokyos nationalmuseum Den första vågen av bosättare som lämnat sitt avtryck i den japanska konsthistorien är jomonkulturen, som fått sitt namn efter den svulstigt dekorerade snörkeramik de producerade under perioden 11 000–300 f.Kr. – den äldsta kända keramiken över huvud taget. Detta var en anmärkningsvärd bedrift eftersom keramik brukar få markera övergången mellan mesolitiska nomadkulturer och de jordbrukande neolitiska kulturerna, men jomonfolket kan vid denna tid på sin höjd ha varit fast bosatta säsongsvis. Samma repmönster återkommer på de fantastiska och ofta starkt abstraherade figuriner i lera, dogu, som antas använts som talismaner. Sedan Jomonmänniskorna blivit mer bofasta i mitten av perioden levde de i enkla hyddor. Genom jordbruket kunde jomonsamhällena växa till städer med en befolkning på hundratals och till och med tusentals individer. Man har även funnit kristallsmycken från denna period.
Nästa våg av immigranter, yayoikulturen, introducerade koppar, järn, risodling och shintoism i Japan under perioden 350 f.Kr. – 300 e.Kr. Det är under denna period som de första spåren av kulturell påverkan från Kina och Korea gör sig påmind genom introduktionen av flera avancerade teknologier som drejad och bränd keramik, rikt dekorerade metallvaser och ceremoniella objekt samt utvecklingen av ett stratifierat klassamhälle. De många vackra bronsklockor, dotaku, som denna period lämnat efter sig tros ha tjänat som symboler för politiska allianser.
Den tredje invandringsvågen var kofunkulturen (250–552) och det var under denna period som förändringar av yayoikulturen, som antingen berodde på yttre påverkan eller en inre utveckling, ledde till att olika folkgrupper började ingå politiska allianser och sammansmälte till en nation.
Kofunperiodens mest markanta bidrag till eftervärlden är de ofta spektakulära ring- eller nyckelhålsformade gravhögarna som givit perioden dess namn. Den största, uppförd för kejsaren Nintoku, är drygt 400 meter lång och omkring 30 meter hög och omgiven av flera vallgravar. Kring dessa gravhögar placerades små figurativa men mycket gåtfulla keramikskulpturer, haniwa. Även om deras funktion förblir omdiskuterad, ger de en enastående inblick i dessa människors vardag och syn på sig själva. De flesta haniwafigurerna föreställer soldater, vilket antyder de många krig under perioden som återberättas i de svårtydda japanska historiekrönikorna Kojiki och Nihongi från början av 700-talet. Många haniwafigurer föreställer dock bönder, husdjur, byggnader och alla möjliga objekt. I gravhögarna har man också funnit guldsmycken och vackra glas- och keramikkärl.
Gradvis kom de tidigare nedsänkta bostäderna att ersättas av byggnader på en plattform uppburen av pelare, en byggnadsform som förmodligen utvecklades för att skydda spannmålsmagasin från till exempel råttor.
Asuka / Nara (552–784)
thumb|300px|Horyu-ji, Ikaruga, Nara prefektur, 600-talet Där ett kinesiskt och koreanskt inflytande gjorde sig påmint under yayoiperioden kan konsten från den efterföljande asukaperioden (552–710), som fått sitt namn eftersom den japanska huvudstaden flyttades till Asukadalen, vara svår att skilja från den samtida kontinentala konsten. Det är omdiskuterat vilka årtal som bör tjäna som gränser under perioden mellan 552, då buddhismen officiellt introducerades i Japan, och 784, då huvudstaden flyttades från Nara. En vanlig uppdelning är Suikoperioden (552–645), Hakuhoperioden (645–710) och Tenpyoperioden eller Naraperioden (710–784).
Shinto, den inhemska och urgamla japanska religionen, byggde på dyrkan och vördnaden av många mindre gudomligheter, kami och för denna utövning hade man vid denna tid nöjt sig med att betrakta vissa platser som heliga och där möjligen uppföra mindre helgedomar. Då buddhismen introducerades i Japan kom man i kontakt med den kinesiska tempeltraditionen som man inledningsvis överförde till shintokulten. De första shintotemplen, med Amaterasus helgedom i Ise som det mest kända exemplet (än idag shintos viktigaste helgedom), utgick från de japanska bostadshusen. Till skillnad från de kinesiska templen integrerade man omsorgsfullt den centrala helgedomen, honden, med sina omgivande byggnader för reningsritualer i den kringliggande naturen. Detta återspeglar shintos lära om skönheten i harmonin mellan gudarna i naturen och människans rena själ.
Buddhismens ankomst innebar att kontakterna med Korea och Kina ökade och med dessa kontakter kom ett system för att konvertera idéer och ljud till skrift, historiekrönikor, statsteori och effektiv byråkrati och, av stor betydelse för konsten, ny byggteknik, mer avancerad bronsgjutning och nya medier och genrer inom måleriet. Viktigast under 600- och 700-talen var dock att buddhismen slog rot i det japanska samhället.
Det första buddhistiska templet, Shitennoji i Nara, uppfördes först i slutet av 500-talet och var en direkt efterapning av de koreanska förebilderna med en central pagod omgiven av tre lägre byggnader, kondo, omslutna av en övertäckt gång. Likaså utgick de första skulpturerna av buddhan från kinesiska och koreanska förlagor.
thumb|center|146px|Naraen Kongo thumb|center|146px|Misshaku Kongo
Det äldsta kvarvarande buddhisttemplet i Japan är Hōryū ji sydväst om Nara vars äldsta delar härstammar från början av 600-talet. Detta kronprins Shotokus privata tempel bestod av 41 separata byggnader av vilka de viktigaste är "Gyllene salen", en tvåvåningsbyggnad med keramiska tegelpannor på taket, irimoya, och Goju-no-to, den fem våningar höga pagod som står i mitten av huvudgården omgiven av täckta pelargångar. De viktigaste skulpturerna från denna period finns på en rektangulär plattform i den centrala helgedomen: I mitten står Shakatreenigheten, den historiske Buddha flankerad av två bodhisattvor, en bronsskulptur av skulptören Tori Busshi från början av 600-talet dedicerad till Prins Shotoku. I plattformens fyra hörn står träskulpturer föreställande fyra skyddsgudar från omkring 650. I tempelkomplexet finns också Tamamushihelgedomen, en trämodell av en kondo på en hög bas med figurativa målningar utförda i lack blandat med mineralpigment.
Under 700-talet blev todaijitemplet i Nara centrum i ett provinsiellt tempelsystem. Todaiji var periodens mest ambitiösa byggprojekt och kan betraktas som ett monument över den statssubventionerade spridningen av buddhismen i Japan. I dess huvudbyggnad, daibutsuden, förmodligen än idag världens största träbyggnad, sitter Nara daibutsu, en 16 meter hög Buddhastaty i brons. Statyn färdigställdes 752 men endast några mindre fragment återstår från detta original. Dagens byggnad och staty är rekonstruktioner från Edoperioden.
Vid Hōryūtemplets ingång står två Nio, de två gudakungar (Kongo Rishiki) som beskyddade templet. Misshaku, med öppen mun, uttalar "Ah", det första ledet i den heliga stavelsen Aum och början på universum, Naraen uttalar "Um", stavelsens andra led och slutet på universum.
Heian (795–1185)
794 flyttades officiellt Japans huvudstad till Heian-kyo (dagens Kyoto, Japans huvudstad fram till 1868). Heinanperioden sträcker sig fram till inbördeskriget 1185 och brukar delas upp i en tidig och en sen period som inleddes 894 och kallas Fuijwaraperioden efter den mest inflytelserika familjen under perioden.
Heian räknas till den japanska kulturens gyllene guldålder. Det var först under heinanperioden som den japanska bildkonsten började utveckla sin egen särart. Två distinkta genrer uppstod. Först yamato-e, "japanskt måleri", där vardagliga scener och japanska motiv avbildades och därefter den mer prestigefulla kara-e, "kinesiskt måleri", som egentligen utgjorde den importerade bildtraditionen. Kvinnorna vid hovet var viktiga kulturmecenater, och vid sidan av deras inflytande på litteraturen favoriserade de en egen form av bilder, vilket ledde till att det ur det "japanska måleriet" växte fram två separata bildtraditioner. otoko-e, "manligt måleri", som behandlade det offentliga livet och inte sällan krig, och onna-e, "kvinnligt måleri", en mer narrativ typ av bild som behandlade livet vid hovet och scener i litteraturen. Otoko-e använde sig av kraftiga kalligrafiska konturlinjer och tunna färglavyrer. I en onna-e är konturlinjerna istället tunna och ytorna mellan dem opaka och färgintensiva (tsukuri-e). Mest innovativt var onna-e:s genomskurna interiörer (fukinuki yatai) med sitt karaktäristiska parallellperspektiv, där man helt enkelt lyft bort taket på byggnaden för att kunna berätta vad som händer inuti dem.
Tidig Heian Prästen Kukai gjorde en resa till Kina för att studera Shingonbuddhismen och introducerade den i Japan 806 genom vilket mandaladiagrammen starkt kom att påverka formgivningen av templen tillsammans med stupan i dess kinesiska form. De nya templen byggdes dessutom uppe bland bergen, långt från hovet och händelserna i huvudstaden. Deras isolerade läge gjorde att man blev tvungen till nytänkande vilket ledde till nya konstruktionstyper och användandet av inhemska material; cypressträ fick ersätta tegelpannorna, man la trägolv istället för det traditionella jordgolvet och dessutom uppförde man separata bönerum för lekmän framför helgedomen.
Det tempel som bäst återspeglar den tidiga Heianperioden är Muroji från början av 800-talet som uppfördes i en cypresskog på ett berg söder om Nara. Den sittande Shakamuni Buddha, en träskulptur i en separat byggnad, är typisk för den tidiga Heianskulpturen: En tung kropp insvept i en klädnad med tjocka, vågliknande veck och ett inåtvänt ansiktsuttryck.
Fujiwara thumb|300px|Byodoin, sydost om Kyoto, färdig 1053