Labour

miniatyr|Labours partikansli på Victoria Street i London. Labour Party () är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Storbritannien. Partiledare är sedan 2026 Andy Burnham. Sedan valet 2024 är partiet i regeringsställning, med egen majoritet i underhuset.

Labour bildades ursprungligen år 1900 som Labour Representation Committee. År 1906 tog man namnet Labour Party. Partiet tog i början av 1920-talet över det Liberala partiets position som det Konservativa partiets huvudkonkurrent om makten i Storbritannien. Det skedde efter att allmän rösträtt för män, samt kvinnor över 30 år, hade införts, samtidigt som Liberala partiet var i en svacka.

Labour är representerat i det skotska parlamentet (som Scottish Labour Party) och i Wales nationalförsamling (som Welsh Labour Party). Labour ställer ej upp i val i Nordirland utan stödjer istället Social Democratic and Labour Party.

Historik

Det tidiga 1900-talet Labour bildades den 27 februari 1900 som Labour Representation Committee på en specialkongress av den fackliga centralorganisationen Trades Union Congress i syfte att ta fram en gemensam lista på kandidater till underhuset, under medverkan av olika fackföreningar, tillsammans med representanter för de viktigaste socialistiska grupperna i Storbritannien: Independent Labour Party, Social Democratic Federation och Fabianerna. Efter en debatt beslöt de 129 delegaterna att godkänna Keir Hardies motion om att etablera en särskild arbetargrupp i parlamentet, med sina egna whips, som skulle komma överens om en gemensam politik och vara beredd att samarbeta med vilket som helst annat parti som för tillfället förespråkar lagstiftning som gynnar arbetarnas intressen. Redan tidigare hade det från SDF 1893 avsöndrade ILP eftersträvat att skapa en vallista oberoende av de gamla partierna Whigs och Tories och Labour Reform Committee kom att bli en direkt föregångare till det moderna brittiska Labour. Kongressen upprättade en kommitté bestående av två medlemmar från ILP, två från SDF, en fabian och sju fackföreningsföreträdare. Keir Hardie valdes till ordförande och Ramsay MacDonald till sekreterare.

Labour Reform Committee ställde upp med femton kandidater i valet 1900, av vilka två, Keir Hardie och Richard Bell valdes in i underhuset. Partiet fick större framgång i valet 1906 då 29 kandidater blev invalda. En viktig orsak var att man gjort upp med Liberala partiet för att undvika att partiernas kandidater stod emot varandra.

Senare år 1906 beslöt Labour Reform Committee att formellt byta namn till Labour Party. I januarivalet 1910 fick partiet 40 platser och i decembervalet samma år 42 platser, trots att partiet råkat i finansiella svårigheter, sedan fackföreningar 1908 förbjudits att anslå pengar till politiska organisationer. Bestämmelsen upphävdes dock 1913, och därefter kunde partiet enas mot framväxande syndikalistiska och andra radikala grupper.

Labour var dock långt ifrån enigt, och de inre striderna skärptes vid första världskrigets utbrott. Ledaren sedan 1911, Ramsay MacDonald och några andra som motsatte sig kriget avgick, och Labour anslöt sig därefter till den nationella fronten. År 1915 ingick Labours representanter i regeringen, och några av dem kvarstod till november 1918. Vid parlamentsvalet 1918 erhöll Labour 57 representanter i underhuset.

Individuellt medlemskap infördes 1918. Innan dess hade partiet bara bestått av organisationer knutna till partiet.

Mellankrigstiden och andra världskriget I valet år 1922 gick Labour om det Liberala partiet och blev för första gången landets näst största parti. Med stöd av Liberala partiet bildade Labour i januari 1924 för första gången regering med Ramsay MacDonald som premiärminister, men denna varade endast i nio månader. Under regeringstiden lagstiftades kring utbildning, arbetslöshet och socialförsäkring. Man kunde också påbörja ett bostadsprogram med 500 000 bostäder för arbetarklassfamiljer genom Wheatley Housing Act.

Vid valet 1929 blev Labour för första gången det största partiet i parlamentet med 287 mandat (37,1 procent) och bildade återigen regering, även denna gång med stöd från Liberala partiet då Labour saknade egen majoritet. För första gången fick Storbritannien en kvinnlig minister i och med att Margaret Bondfield blev arbetsminister. För partiet blev börskraschen och den påföljande depressionen som drabbade Storbritannien ett hårt slag. Under 1931 valde därför premiärminister Ramsay MacDonald och ett antal av de mer betydande ministrarna att, på grund av det svåra ekonomiska läget, bilda en samlingsregering tillsammans med Konservativa partiet och Liberala partiet. Större delen av partiet valde då att gå i opposition. Vid det följande valet 1931 vann oppositionen betydligt fler mandat än MacDonalds parti och kom att överta partiets roll. MacDonald kom dock att sitta kvar som premiärminister, med stöd av de konservativa, fram till 1935.

I slutet av 1930-talet var partiet i opposition, men efter andra världskrigets utbrott gick de åter i koalition med de konservativa. Två olika samlingsregeringar regerade under kriget, den första under Neville Chamberlain varade från samma dag som Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Nazityskland, den 3 september 1939, till och med 9 maj 1940. Denna regering, War Government, hade dock endast två medlemmar från Labour, varav ingen i kabinettet. När Winston Churchill den 10 maj 1940 tillträdde som premiärminister för Coalition Government byggde antalet ministrar på mandatställningen i underhuset och till exempel blev Labourledaren Clement Attlee vice premiärminister och socialminister i samlingsregeringen. Det goda arbete han utförde på den posten anses ha bidragit till den oväntade segern i parlamentsvalet strax efter krigsslutet sommaren 1945. Denna regering ersattes av en konservativ-nationalliberal expeditionsregering (Caretaker Government, 23 maj till 26 juli 1945) i avvaktan på ett nytt parlamentsval.

Tiden efter andra världskriget Vid det första underhusvalet på tio år den 5 juli 1945 vann Labour en jordskredsseger och den 26 juli 1945 tillträdde Clement Attlee som premiärminister för en Labourregering. Internt i Storbritannien hade det under hela kriget funnits ett motstånd mot Winston Churchill som "krigshetsare" framförallt bland arbetarklassen. Även om det var under Chamberlains tid som premiärminister som kriget bröt ut, hade Churchill önskat krig mot Tyskland långt tidigare. Bland vanligt folk som fortfarande hade första världskriget och västfrontens fasor i minne, saknades förståelse för att starta ett krig för Polens skull. I valet 1945 fick det brittiska kommunistpartiet 10 % av rösterna, men genom det brittiska enmandatsvalkretsarna fick kommunisterna endast ett fåtal mandat i underhuset.

Under Labour och Attlee omvandlades Storbritannien till en välfärdsstat och man förstatligade ett stort antal företag inom bland annat gruv- och energiindustrin, järnvägen och flygtrafiken. Även Bank of England nationaliserades. Ett nytt system för sociala förmåner med arbetslöshetsunderstöd, åldringsförsörjning och ett offentligt sjukhusvårdssystem i National Health Service infördes också.

I valet 1950 lyckades det Labour att försvara valsegern från 1945, men dock endast med ett fåtal mandat. Efter ett par förlorade fyllnadsval tvingades Clement Attlee att utlysa val redan hösten 1951 och då vann de konservativa och Winston Churchill tillbaka regeringsmakten. För Labour följde tretton år i opposition gentemot de konservativa ledarna Churchill, Anthony Eden, Harold Macmillan och Alec Douglas-Home. Under 1950-talet blev dessutom partiet förlamat av inre stridigheter mellan de som var anhägare av Aneurin Bevan och ville att man skulle driva en mer socialistisk politik, och de som var "revisionister" och samlades kring partiledaren Hugh Gaitskell. Revisionisterna tog bland annat avstånd från ensidig brittisk kärnvapennedrustning och ville ta bort den fjärde paragrafen ur partiprogrammet, vilket handlade om ett gemensamt ägande av produktionsmedlen. Dock ledde en ekonomisk nedgång i början av 1960-talet och flera politiska skandaler för det Konservativa partiet, den mest kända Profumoaffären, att Labour kunde återkomma som regeringsparti.

Under 1950-, 1960- och 1970-talen växlade Labour och de konservativa vid makten. 1963 tog Harold Wilson över som partiets ledare sedan Hugh Gaitskell plötsligt avlidit. Wilson vann parlamentsvalen 1964 och 1966. Under Labours styre genomfördes flera reformer på utbildningsområdet som skapade av Open University och legalisering av abort och homosexualitet. Men det ekonomiska läget med en stor utlandsskuld och devalvering som följd försämrade det politiska läget. Labour förlorade valet 1970 och Wilson avgick som premiärminister, men återkom efter segern i valet i februari 1974. Labour vann även det andra valet samma år. År 1976 avgick Wilson av hälsoskäl och efterträddes av James Callaghan.

Under vintern 1978–1979 som kommit att kallas "Winter of Discontent" drabbades Labourregeringen av en rad svårigheter med arbetslivskonflikter, strejker, hög arbetslöshet och en alltmer kollapsande offentlig service. James Callaghans regering föll efter en misstroendeförklaring under våren 1979 och i valet 1979 fick det Konservativa partiet en egen majoritet.

Det sena 1900-talet När Labourregeringen föll 1979, efterträddes den av en konservativ regering ledd av Margaret Thatcher. Partiets vänsterfalang tog då makten och Michael Foot utsåg till ny ledare för Labour. Som en följd av detta valde flera moderata politiker, bland dem Roy Jenkins, David Owen och Shirley Williams, att lämna partiet och itället bilda Social Democratic Party.

Valet 1983 blev Labours sämsta sedan 1918 med bara 27,6 procent av rösterna. Partiledaren Michael Foot såg Social Democratic Party som orsaken till en splittring av röster som gynnade de konservativa och Thatcher. Foot avgick och efterträddes av Neil Kinnock. Under Kinnocks ledning började transformeringen av Labour och en förflyttning mot den politiska mitten. Bland annat blev partiet försvarsvänligt, positivt till Storbritanniens EG-medlemskap, erkände marknadskrafternas betydelse i ett modernt industriland samt accepterade att inskränkningar gjordes i fackföreningarnas makt. År 1987 förbättrades valresultatet och utbrytarpartiet Social Democratic Party var inte längre ett direkt hot och SDP gick 1988 upp i det nya Liberaldemokraterna. Labour kom att leda i flera opinionsmätningar de kommande åren, men det skiftade snabbt mellan Labour och de konservativa. Labour förlorade parlamentsvalet 1992, nu mot Thatchers efterträdare John Major, som hade lyckats vända det vikande väljarstödet som uppstått under Thatchers sista tid.

År 1992 tog John Smith över som partiordförande efter Neil Kinnock. Under hans tid på posten avskaffades fackens blockröstning på partikongresserna under mottot "en medlem, en röst". Under Smiths ledning kunde Labour vinna ett försprång gentemot regeringen men 1994 dog Smith plötsligt i en hjärtinfarkt.

Till ny partiledare utsågs Tony Blair. Han tillkännagav vid slutet av sitt tal vid partikongressen 1994 att han ämnade ersätta partiprogrammets fjärde paragraf med ett nytt uttalande om partiets mål och värderingar. Fjärde paragrafen innehöll partiets uttalade uppslutning bakom gemensamt ägande av produktionsmedlen, vilket allmänt tolkades som att de syftade på en fullskalig nationalisering. Paragrafen ersattes med ett uttalande om att partiet företräder demokratisk socialism. En specialkongress antog denna symboliskt viktiga ändring i april 1995.

New Labour