Cornelis Vreeswijk

Cornelis Vreeswijk (, ), född 8 augusti 1937 i IJmuiden i Velsen, Nederländerna, död 12 november 1987 i Katarina församling, Stockholm, var en nederländsk trubadur, kompositör, poet och skådespelare främst verksam i Sverige. Här blev han en folkkär vissångare och räknas som en av Sveriges största trubadurer.

Vreeswijk växte upp i Nederländerna men när han var tolv år flyttade han med familjen till Sverige. Han slog igenom i Sverige på 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare och var sedan produktiv fram till sin död. Utöver sina egna kompositioner gjorde Vreeswijk tolkningar av bland andra Carl Michael Bellman, Victor Jara, Povel Ramel, Evert Taube och Lars Forssell. Han gav många konserter och levde ett hårt turnéliv och även hans privatliv var periodvis stormigt. Trots sin stora popularitet i Sverige blev Vreeswijk aldrig svensk medborgare.

Biografi Uppväxt Dikten Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamenteHar visor något värde? Nu när man är död?Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.Nu ger jag dom till alla och envar.Och jag menar att: visor tillhör alleman.Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.Och ingen vet vem visan skrivit har.Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar. Vreeswijk föddes i hamnstaden IJmuiden i Nederländerna. Hans far Jacob Vreeswijk var åkeriägare med taxi- och lastbilar; hans mor hette Jeanne. Han hade tre yngre systrar, Marianne (född 1939), Ida (född 1943) och Tonny (född 1952 i Sverige). Vreeswijk har själv beskrivit sin uppväxt som idyllisk fram till Nazitysklands ockupation av Nederländerna 1940. Familjen hade det innan dess ganska gott ställt, något som förändrades under kriget och ockupationen. Fadern fick sina bilar konfiskerade och åkerirörelsen stannade därför av.

1949 gjorde fadern en resa till Sverige och då han kom tillbaka ville han flytta dit med sin familj, vilket också skedde i november 1950 då familjen flyttade till Ekerö.Gustafson (2006) s 23 ff Fadern fick arbete som bilmekaniker i Stockholm och Vreeswijk började i Sundby skola men flyttades snart över till Träkvista folkskola. Trots att han från början inte kunde ett enda ord svenska klarade han skolan bra. Han gick in hårt för att på egen hand lära sig det nya språket och har berättat att serietidningen Fantomen var en av hans främsta lärokällor, men han läste även svensk prosa och poesi.

Efter examen vid Sankt Görans samrealskola i Stockholm gick Vreeswijk till sjöss som maskinbefälselev men mönstrade av efter fyra månader. Han arbetade därefter som kontorselev, fabriksarbetare och lantmätarassistent (pinnpojke) på Lidingö, dit familjen flyttat. Det var under denna tid han lärde sig spela gitarr och han började skriva egna sånger, främst för att roa sina vänner. Han köpte sin första gitarr år 1953 och hörde Georges Brassens på Radio Luxembourg. Vreeswijks önskan var att bli journalist men hans betyg räckte inte för att komma in på Journalistinstitutet. Dock kunde den som ville bli journalist först utbilda sig till socionom, varför han började på Socialinstitutet. Under en kort anställning som mentalskötare på Beckomberga sjukhus träffade Vreeswijk Ingalill Rehnberg. De gifte sig 1962 och två år senare föddes sonen Jack.

Vreeswijks föräldrar och systrarna Marianne och Tonny återflyttade 1961 till Nederländerna, medan han själv och systern Ida, senare gift Leuhusen, stannade i Sverige.

Genombrottet under 1960-talet 1960 hade Vreeswijk sin första spelning som han gjorde efter att hans vän Leif Samuelsson vädjat till sina föräldrar att Vreeswijk skulle få spela i Frälsningsarméns lokaler på Södermalm. 1962 fick Vreeswijk dikten Den förtrollade telefonen publicerad i Dagens Nyheter och han började nu också uppträda på bland annat studentevenemang med sina egna sånger. Han blev bekant med andra vissångare, såsom Torgny Björk och Fred Åkerström, och fick framträda på Vispråmen Storken i Stockholm. I december 1963 bad Åkerström Anders Burman, grundare av och producent på skivbolaget Metronome, att få sjunga in några av Vreeswijks visor. Burman blev inte imponerad men Ulf Peder Olrog såg nederländarens begåvning och övertygade Anders Burman. Resultatet blev att Vreeswijk själv fick sjunga in egna sånger och på försommaren 1964 kom hans första LP ut på Metronome, Ballader och oförskämdheter. Den första pressningens 500 exemplar såldes snabbt slut och skivan blev året därpå guldskiva. Hösten 1964 gjorde Vreeswijk, Åkerström och Ann-Louise Hanson tillsammans med gitarristen Nils Hellmark en omfattande Sverigeturné. En av konserterna i Stockholm (4 december 1964) spelades in och gavs ut på skivan Visor och oförskämdheter. miniatyr|Från vänster: Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström (mitten) och Gösta "Skepparen" Cervin på Vietnamdemonstration på Hötorget i Stockholm den 28 augusti 1965. 1965 fortsatte med revyspel i Göteborg och Stockholm och Vreeswijk skrev schlagerlåtar till andra artister, bland andra Per Myrberg, Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren. Han skrev också visor som sjöngs in av bland andra Monica Zetterlund. Detta år utkom också hans andra egna LP, Ballader och grimascher. Han gav ett flertal konserter samt hade en mindre roll i filmen Salta gubbar och sextanter (senare omdöpt till Hej du glada sommar!).

År 1965 var Vreeswijk etablerad inom nöjesbranschen med bland annat två melodier på Svensktoppen, "I natt jag drömde" och "Brev från kolonien". 1966 skrev Sveriges Radios ledning en intern instruktion där det påbjöds att hans visor skulle ”spelas med stor urskillning”; dock förbjöds de inte helt ("dödskallemärkning") från att spelas i Sveriges Radio. Vreeswijk lämnade då upphovsrättsorganisationen Stim och förbjöd Sveriges Radio att överhuvudtaget spela hans visor. Protesten blev dock alltför kostsam och han drog tillbaka sitt förbud senare samma år. Detta år utgavs även LP:n Grimascher och telegram där Vreeswijk samarbetade med jazzpianisten Jan Johansson.

Sommaren 1967 sjönk den husbåt vid Årstaviken som Vreeswijk använde som bostad och då försvann många vistexter och ett filmmanus han arbetade på. Samma år hade han en stor roll som kocken i filmen Svarta palmkronor, regisserad av Lars-Magnus Lindgren och inspelad under fyra månader i Rio de Janeiro i Brasilien. Här kom Vreeswijk i kontakt med samba, vilket påverkade hans skapande.

År 1968 skilde sig makarna Vreeswijk och samma år sjöng han för första gången på Visfestivalen i Västervik, dit han skulle återkomma vid en rad tillfällen. Detta år utgavs också LP:n Tio vackra visor och Personliga Person som bär tydliga spår av vistelsen i Brasilien, inte minst i "Deirdres samba".

Åren 1968–1969 spelade Vreeswijk teater i Helsingborg och Malmö och turnerade med Östen Warnerbring. Hösten 1969 utkom LP:n Cornelis sjunger Taube, mycket uppmärksammad för hans okonventionella tolkningar som gjorde skivan till en stor framgång hos kritiker och skivköpare. Några av hans egna visor användes samma år i Vilgot Sjömans film Ni ljuger.

1970-talet stående|miniatyr|En skulptur föreställande Cornelis Vreeswijk som står i Cornelisparken i Stockholm. År 1970 kom Vreeswijks första diktsamling, En handfull gräs, som togs emot väl av recensenterna. Samma år gjorde han en turné i folkparkerna tillsammans med popgruppen Made in Sweden, där Jojje Wadenius, Bosse Häggström och Tommy Borgudd ingick. Tillsammans med Made in Sweden och Björn J:son Lindh inspelades under hösten dubbel-LP:n Poem, ballader och lite blues. Vreeswijk gjorde sedan en krogshow på Hamburger Börs i Stockholm tillsammans med Ernst-Hugo Järegård och Östen Warnerbring – Lyckohjulet eller Var ska jag hänga min hatt i natt. Den resulterade även i en LP. 1970 gifte han sig med Bim Warne.

Året därpå flyttade de nyblivna makarna Vreeswijk till Skåne då Vreeswijk behövde komma bort från det hektiska festandet i Stockholm. Han bytte också skivbolag och slöt ett avtal med det nederländska bolaget Philips (Phonogram). Bakgrunden till bytet var hans oförmåga att handskas med pengar. Han hade drabbats av skönstaxeringar och utmätningsbeslut från Kronofogdemyndigheten, varför konsertarrangörer och skivbolag beordrades att innehålla hans gager tills skatteskulden var reglerad. Han tjänade bra med pengar under denna tid men gjorde av med ännu mer. Hans första LP för Philips blev Spring mot Ulla, spring!, med tretton av Bellmans Fredmans epistlar, i personlig tolkning. Denna skiva sålde mycket bra. Samma år hamnade Vreeswijk på förstaplatsen på Svensktoppen med En fattig trubadur med text av Arne Pärson och tonsatt av Alvar Kraft.

I samband med ett framträdande i Söderhamn 1971 fick Vreeswijk höra Monica Törnell sjunga. Han såg till att hon fick skivkontrakt hos Philips/Phonogram och började också turnera med henne och Björn J:son Lindh. År 1972 utgav han skivan Visor, svarta och röda, på vilken han tolkade Lars Forssell och sjöng duetten "Jenny Jansson (Jenny Jenkins)" tillsammans med Törnell. Cornelis samarbetade under denna tid även med den danska sångerskan Trille och tillsammans med henne turnerade han på Färöarna och Island.Klas Gustafson: Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk (2022), sid. 447. . De spelade även in en singel på vilken de framförde visor av Evert Taube i duett (Rosa på bal och Tango i Nizza). Senare spelade Cornelis in en svenskspråkig tolkning av Trilles låt Sangen om Brit med text av Kedda Madsen (på svenska: Sången om Britt).Klas Gustafson (2022), sid. 471.

Vreeswijk uppträdde under 1972 också i Melodifestivalen med sången "Önskar du mig, så önskar jag dig". Åren 1972–1974 bodde Vreeswijk och hans hustru delvis i Nederländerna och Frankrike och han uppträdde endast enstaka gånger i Sverige. Han gjorde turnéer i Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike och planen var att slå igenom utomlands där han skulle lanseras som artist. Han översatte en del av sina visor till nederländska och fick framgång med sångerna "De nozem en de non" ("Raggaren och nunnan") och "Veronica". 1973 gjordes LP:n Istället för vykort som utkom på Yrkestrubadurernas förenings skivbolag.

Sommaren 1974 inspelades filmen Rännstensungar där Vreeswijk hade en av huvudrollerna men även skrev några av sångerna i filmen. Samma år kom LP:n Getinghonung och han gjorde en enmansshow i Stockholm på krogen Stockholms Börsen. Han gjorde också ett framträdande i Västervik där festivalpubliken inte fått höra honom sedan 1971.

Åren 1975 och 1976 var olyckliga i Vreeswijks liv. Han och hustrun separerade för att 1977 skilja sigSveriges befolkning 1990: Vreeswijk, Birgitta Gunvor Linnéa och han hade stora problem med alkohol och narkotiska preparat. Han bodde under denna tid i Köpenhamn. Två skivor påbörjades, Narrgnistor och transkriptioner och Vildhallon, men dessa gavs ut först senare.

1977 utkom ytterligare en skiva med Bellmans sånger och epistlar, Movitz! Movitz!. Jämfört med den tidigare Spring mot Ulla, spring! var tolkningarna mer tidstrogna när Vreeswijk ackompanjerades av musikpedagogen och klassiske gitarristen Ulf G. Åhslund. Båda var mycket nöjda med skivan som blev en kritikerframgång men sålde dåligt. Samma år gjorde han en skiva med tolkningar av den chilenske visdiktaren Víctor Jara i egna översättningar. På hösten sattes en krogshow upp på Bacchi Wapen i Stockholm där Vreeswijk uppträdde tillsammans med Diana Nuñez, Inger Öst och Anita Strandell i konstellationen Tre Damer. Showen turnerade i Sverige och spelades in för visning i TV 1978.

De sista åren