Ekshärads socken i Värmland ingick i Älvdals härad, ingår sedan 1974 i Hagfors kommun och motsvarar från 2016 Ekshärads distrikt.
Socknens areal är 889,8 kvadratkilometer varav 821,24 land. År 2000 fanns här 3 740 invånare. Orterna Edebäck och Bergsäng samt tätorten Ekshärad med sockenkyrkan Ekshärads kyrka ligger i socknen.
Administrativ historik Socknen har medeltida ursprung. 1789 utbröts Degerlunda socken (nuvarande Gustav Adolfs socken).
Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Ekshärads församling och för de borgerliga frågorna bildades Ekshärads landskommun. Landskommunen uppgick 1974 i Hagfors kommun.
1 januari 2016 inrättades distriktet Ekshärad, med samma omfattning som församlingen hade 1999/2000.
Socknen har tillhört län, fögderier, tingslag och domsagor enligt vad som beskrivs i artikeln Älvdals härad. De indelta soldaterna tillhörde Värmlands regemente, Elfdals kompani.
miniatyr|300px|Vy över Ekshärads centrala delar. Geografi Ekshärads socken ligger öster om Torsby kring Klarälven kring sjön Knon och med sjön Naren och Uvån i öster. Socknen har odlingsbygd utmed älven och är i övrigt en kuperad sjörik skogsbygd med höjder som i Tönnesfjället i norr når 498 meter över havet.Nationalencyklopedin
Norra Värmlands landskap, i norra barrskogsbältet med skogstäckta bergskedjor, har en dominerande serie av kilometerbreda sammanhängande sprickdalar i riktning SSO - NNV. Dessa sprickdalar i granitplattan, innan gnejsplattan med hyperitinslag tar över omedelbart i väster, utgör tillsammans Klarälvdalen. Berggrunden har viss förekomst av järn och ovanliga mineral, till exempel kyanit. Ingen gruvdrift förekommer, så när som i mindre skala vid Hålsjöberg i Norra Ny mot gränsen till Ekshärad. På flera platser är dock förekomsten av myrmalm och sjömalm riklig.
Vid istidens slut och i samband med att havsfjordarna drog sig tillbaka på grund av landhöjningen lämnades djupa lager av block, grus och sand i Klarälvdalen. Klarälven har sedan gradvis grävt sig ner genom det tjocka övre sandlagret med utpräglade meanderslingor från Vingäng i Dalby socken ned till Edebäck i södra Ekshärad. Höjdskillnaden mellan dessa platser är bara 10 meter över en sträcka på cirka 8 mil, fågelvägen. Vid Edebäck lämnade iskanten en stor mängd sand i ett delta, vilket tvingade Klarälven att söka sig ett annat lopp över den låga bergskam som nu utgör Edsforsen, den första forsen söder om Finnskoga och Dalby, i en ny lång serie av forsar på den 9 mil långa resterande sträckan ner mot Karlstad och Vänern.
Det säsongsberoende vattenflödet på runt 200 m³/s för med sig stora mängder erosionsmaterial, mest i form av sand, från näsens nordsidor och älvens yttersidor i varje krök i det regelbundna meanderloppet genom den flacka älvdalen. Detta material deponeras sedan i sandbankar i det lugnare vattenflödet vid älvkrökarnas innersidor och näsens sydsidor. Efter hand leder erosionens urgröpningar till att älven bryter sig igenom ett näs och skapar en ny fåra fram till nästa älvkrök på samma sida. Den tidigare sträckningen snörs av och slammar igen och bildar så småningom en separat sjö, en så kallad "korvsjö". Näset byter på detta sätt i praktiken sida i dalen, vilket har konsekvenser för ägogränserna. Vattenflödet från bifloder såväl som vårfloden gör att effekten blir mer uttalad allt eftersom man kommer längre söderut i dalen. Innan kraftverksdammar byggdes, speciellt i Höljes i norra Värmland, var stora översvämningar regel och risken större för älvgenombrott än idag. Meandermönstret förflyttas fortfarande söderut, men långsammare.
I denna separata men segelbara del av Klarälven upptar Ekshärads socken den södra delen, i en bred dal från Edebäck i söder till Loffstrand och Fastnäs i norr, där bergen Ennarbolshammaren och Dörrfjället döljer ingången till nästa sprickdal och Norra Ny socken tar vid. Ekshärads skogar och berg med morän, myrar och skogssjöar sträcker sig sedan från gränsen till Dalarna i "tiomilaskogen" i öster fram till gränsen i väster, cirka halvvägs genom "fyramilaskogen" mot Fryksdalen. Ett avbrott utgörs av Västanbergsbygden, en bred bördig dal omedelbart väster om Klarälvdalen, i höjd med Kyrkheden och söderut, med lera/mjäla istället för sandjord och ett större sjösystem med utlopp i Klarälven strax nedanför Edsforsen. miniatyr|Ekshäradsgården på Skansen i Stockholm. Den flyttades från Norra Skoga i Ekshärads socken till Skansen 1952.
Sevärdheter Ekshärad är speciellt känt för sin träkyrka från 1686-88 och kyrkogården med dess järnkors. Järnkorsen är utformade som livsträd och har löst hängande "spelande löv" samt uppstående piggar där bemålade ägg av trä tidigare fästes vid vissa högtider. Korsen har en lång tradition och de finns från 1700-talet fram till våra dagar. De skapades ursprungligen av lokala bysmeder men tillverkas fortfarande av Stjärnsforssmedjan AB som även hade en stor roll vid renoveringen av kyrkan 1927. Då fick Axel Sjöberg (smed) i uppdrag att bl.a. smida emblemet på kyrkotornet såväl som många inre smidesdetaljer i kyrkorummet.
De välbevarade kyrkstallarna från 1700-talet (eller tidigare), ligger direkt norr om den nuvarande kyrkan, bredvid den branta slänten ner till Klarälven och den kvarvarande grunden från en tidigare medeltidskyrka. Kyrkstallarna används idag som verkstäder och butiker för konsthantverkare i en traditionell hantverksgata.
Andra välbesökta sevärdheter är vattenfallen vid Brattfallet i Halgåns sprickdal, omkring 15 kilometer norrut från centralorten, strax öster om Klarälven, Cirka 15 kilometer sydväst om kyrkan, i Västanbergsbyn Hamras säterområde i bergen, ligger Hamra vadmalsstamp med anor från sent 1700-tal, i bruk fram till moderna tider. En aktiv lokal museiverksamhet håller traditionen vid liv och besökare kan där under sommaren se stora delar av de gamla verksamheterna i funktion.
Ekshäradsgården byggd i början av 1820-talet i Norra Skoga, under 50-talet flyttad till och 1954 återinvigd på Skansen i Stockholm. miniatyr|Ekshärads stavkyrka som invigdes 2002 till minne av medeltidens pilgrimsled till Nidaros. miniatyr|300px|Kyrkoherdeboställe i Ekshärad socken. Foto från omkring 1900.
Historia Från bronsåldern finns gravrösen, liksom ett gravfält från järnåldern.
Ur de texter som skrevs om sen järnålder och vikingatid fram till och med 1000-talet av till exempel Adam av Bremen under senare delen av 1000-talet och Snorre Sturlasson i början av 1200-talet kan man förstå att Värmland som geografisk bestämning, distinkt från såväl Norge som det dåtida Sverige var känt tidigt. Av de platsbeskrivningar och ortnamn som speciellt Snorre Sturlasson skrev ner kan man bara dra slutsatser om södra och västra Värmland, inte om norra Klarälvdalen eller Ekshärad. Från Sverres saga kan man dock läsa att kung Sverre Sigurdsson av Norge passerade genom Ækishèrað (gammalnorsk/isländsk stavning) på 1170-talet. Även om direkt skriftlig dokumentation om norra Klarälvdalen från ännu tidigare skeden egentligen saknas, visar såväl dialekten som namn på byar och sjöar kontinuerliga spår från tiden dessförinnan. De många forsarna i älven i norr och syd tillsammans med de djupa och svårframkomliga skogarna i väst och öst verkade både skyddande och i viss mån isolerande från yttervärlden.
De geografiskt naturliga kontaktpunkterna till omvärlden var Dalby i norr till Glommas dalgång och norrut i Norge samt Skoga i södra Ekshärad för kontakter mot södra Värmland och Fryksdalen i väst. Skoga som marknadsplats och tingsställe har mycket gammal hävd. Norrut i Klarälvdalen fanns andra naturliga samlingsplatser och marknadsställen, som Kyrkheden vid Ekesberget i Ekshärad med förbindelsen till Västanbergsbygden såväl som vidare norrut längs älven, till del bestämt av hanterbara dagsresor tur och retur. Handel och fredligt utbyte dominerade men besök av krigsherrar och småkungar utifrån för beskattningssyften och/eller andra maktpolitiska skäl förekom. De enklare förbindelserna till resten av Värmland gjorde att norra Klarälvdalen tidigt räknades som värmländskt och senare som svenskt område.
Kristendomen bör ha nått fram senast under 1000-talet både från Norge med makten och svärdets hjälp via bl.a. Olav den helige på samma sätt som i Norge, såväl som sannolikt lite mer fredligt sätt utifrån Skara. När underverk sades ha skett vid Olavs grav började pilgrimsfärder till Nidarosdomen i Trondheim även från Sverige, där en av de naturliga vägarna från söder gick via Klarälvdalen och norrut. Dessa pilgrimsfärder pågick från mitten av 1000-talet fram till dess de förbjöds av Sveriges riksdag cirka 500 år senare. Ortnamn och religiösa symboler i de lokala kyrkorna visar dessa spår från tidig medeltid. Olof-dagen, den 29 juli uppmärksammas även idag. Oavsett kristnandet fortlevde traditioner om magi, varelser i skogen som jättar och skogsrå samt småfolket runt gårdarna kvar i högönsklig välmåga åtminstone fram till slutet av 1800-talet.
Centraliseringen och konsolideringen av makten att utkräva skatter från de självägande bönderna och stridigheter om detta via Kalmarunionen 1397 och senare nordiska maktkonflikter påverkade inte Ekshärad och övriga Klarälvdalen speciellt mycket annat än via skatterna i sig och härjningar och brännande av gårdar och byar vid vissa tillfällen när konflikterna mellan de nordiska kungamakterna hettade till. Släkttraditioner lever dock kvar med tidsobestämda berättelser om norska attacker. Till skillnad från många andra delar av Sverige har Klarälvdalen aldrig haft till exempel adel som via förläningar från centralmakten direkt och lokalt styrt och beskattat befolkningen. Självägande bönder har varit grunden, även om inflytandet via markinköp av Uddeholmsbolaget sedan 1700-talet har varit tydligt.
Ett fredligt inflytande utifrån utgjordes av de svedjefinnar som inflyttade till skogsmarkerna runt Klarälvdalen och västerut in i Norge runt 1500- och 1600-talen. Majoriteten av invandringen skedde i de nordliga socknarna och till mindre del i Ekshärad. Vissa konflikter med den tidigare befolkningen på grund av konkurrens om skogens utnyttjande var oundvikliga, men i stort levde folkgrupperna fredligt om än förhållandevis åtskilt. En finsk kultur levde kvar till 1800-talet men integrationen har kvarlämnat så gott som bara namn på byar, berg och sjöar bland annat i vad som fortfarande kallas Finnskoga i norr.
Befolkningen har sedan tidigt bedrivit jordbruk och odlat hö, havre, lin och rotfrukter. Kreatursskötseln var mycket viktig och skogarna utnyttjades intensivt som betesmarker och för höskörd under somrarna vid sätrarna uppe bland bergen, det som till skillnad från i Norge och Värmland kallas fäbodar i andra delar av Sverige. Timmer från skogarna utnyttjades tidigt för byggnadsmaterial och för framställande av kol för den lokala järnhanteringen baserad på sjö- och myrmalm. Mer industriell järnhantering påbörjades under 1700-talet med stångjärnshammare vid lämpliga mindre forsar där närheten till kolförsörjning från skogarna var viktig och dit järn från gruvområdena i östra Värmland fraktades. Denna verksamhet centraliserades till Hagfors i slutet av 1800-talet och de mindre bruken i bland annat Ekshärad lades ner.
Järnverket i Hagfors var en viktig arbetsgivare, men har nu minskat en del i vikt i och med specialiseringen och det utländska ägandet. Sedan 1800-talet har jordbruket minskat till så gott som enbart odling av hö och potatis (Ekshäradspotatis). Kreatursskötseln har i praktiken upphört helt. Däremot har skogsnäringen växt mer och mer i inflytande både avseende virke som massaved. Den tidigare intensiva flottningen på Klarälven, ända från Norge och skogssocknarna i Klarälvdalen överflyttades till landsvägstransporter och flottningen avslutades 1991, som sista flottningsälv i Sverige. Den lokala entreprenörsandan har tagit tillvara den nu timmerfria älven och veckolånga flottfärder nedför Klarälven ned till Edebäck har blivit ett inslag i den turistnäring som är under utveckling.