Cecilia Vasa, född 6 november 1540, död 27 januari 1627 i Bryssel, var svensk prinsessa, och markgrevinna av Baden-Rodemachern genom sitt giftermål med markgreve Kristoffer II av Baden-Rodemachern. Hon var dotter till kung Gustav Vasa och drottning Margareta Leijonhufvud. Cecilia beskrivs som den mest kända av Gustav Vasas döttrar, och var föremål för den berömda skandalen Vadstenabullret.
Biografi Uppväxt och giftermål Cecilia bör liksom sina systrar ha fått lära sig tyska språket som barn, förutom hushållssysslor och att uppträda offentligt. Efter moderns död 1551 placerades hon under vård av Kristina Gyllenstierna och därefter sina mostrar Kung Märta och Brita innan fadern gifte om sig med Katarina Stenbock. År 1556 fick Cecilia, liksom sina systrar, sitt porträtt målat, dikter som hyllade hennes dygder skrivna av hovpoeten Henricus Mollerus och försågs med en hemgift på 100 000 daler för att lanseras på den politiska äktenskapsmarknaden. Cecilia beskrivs som den vackraste av föräldrarnas döttrar.
Cecilia var liksom sin syster Katarina en kandidat för äktenskapet med Edzard II av Ostfriesland. När Edzard besökte Sverige 1558, fick han möta både Cecilia och Katarina, och valde då den senare. Bröllopet mellan Katarina och Edzard ägde rum i Stockholm 1559. När Katarina sedan skulle lämna Sverige, fick Cecilia tillstånd att följa med brudparet på vägen. Följet, som också innefattade brudens bror prins Erik och brudgummens bror, Johan av Ostfriesland, lämnade Stockholm 8 november. I december besökte sällskapet prins Magnus på Vadstena slott. Magnus hade fått kungens uppdrag att försöka övertala paret att stanna i Sverige över vintern och försvåra deras avfärd, bland annat för att kungen fruktade att de skulle utsättas för obehag i Danmark. Han begärde också förgäves att Cecilia skulle återvända till Stockholm, särskilt som det pågick förhandlingar om äktenskap mellan henne och Georg Johan av Pfalz-Veldenz.
Natten den 13–14 december upptäcktes Johan av Ostfriesland i Cecilias sovrum på slottet. Slottsvakterna hade observerat hur Johan tagit sig in genom fönstret i Cecilias sovkammare. Sedan detta skett fyra gånger underrättade de Erik. En drabant berättade för hertig Erik att han sett Johan krypa in genom Cecilias fönster. Erik rådgjorde med Magnus och sina hovmän, och beslutade att ta Johan på bar gärning, för att han sedan inte skulle kunna förneka saken. De bevakade Cecilias sovrumsfönster, och nästa gång de såg Johan ta sig in genom det, skickade Erik Charles de Mornay som med några drabanter tog paret på bar gärning: "Ginge de fördenskull strax in i vår systers kammare och fann honom där för sig i skjortan, havandes näpperligen hosor på sig". Det hela blev en stor skandal som blev kallad Vadstenabullret. Erik lät hålla förhör, fängsla Johan i ett av slottstornen och sände honom därefter till kungen, som fängslade honom på Örbyhus slott. Den 17 december återvände hela sällskapet till Stockholm: Katarina och Edzard fick stanna på vägen och placerades i husarrest på Västerås slott.
Gustav Vasa tog skandalen mycket hårt och ska ha gråtit då han beklagade sig inför Katarina Stenbock och förebrått Erik och Katarina från att ha brustit i ansvar över att inte ha vakat mer över Cecilia, trots att de "som mera vetat och varit i råd med henne, än vi, och sett hennes fel, att ni icke detta skulle ha aktat, som ni lovade". Cecilia klagade senare inför Erik på att fadern, Gustav Vasa, hade slagit henne och slitit allt håret av henne, och Erik anklagade kungen för att ha velat "slå halsen sönder" på henne.Karin Tegenborg Falkdalen (2010). Vasadöttrarna (2). Falun: Historiska Media. Gustav Vasa försvarade sig med att: "håret lopp dock eljest av henne".
Katarina fick träffa kungen i januari 1560 och försökte förhandla för att få resa med Edzard och få Johan frigiven och förhindrade också fadern från att konfiskera Cecilias smycken. Hon bad Katarina Stenbock om medling, och denna tycks också ha försökt ingripa till hennes förmån. Gustav Vasa lät arrestera Charles de Mornay och förebrådde Erik för att ha framställt Cecilia "som en uppenbar sköka" genom att inte ha tystat ned saken utan i stället ha orsakat öppen skandal. Johans mor regenten av Ostfriesland fick också tyska potentater att be om ett frisläppande genom sina sändebud. Erik föreslog att Cecilias rykte skulle räddas genom ett påtvingat giftermål mellan henne och Johan, men Gustav Vasa tycks ha avfärdat saken, och det är inte känt om förslaget framfördes till Johan. Sommaren 1560 fördes Johan till Stockholm, där han inför riksdagen och kungen fick svära vid ed på sin och Cecilias oskuld, varpå han tilläts lämna landet.
Då Erik XIV efter sin tronbestigning 1560 fick ansvaret för sina systrar lät han utfärda en hovförordning om vilka regler som gällde för kvinnorna vid hovet och särskilt för kungahusets kvinnliga medlemmar. Denna hårda förordning stadgade dödsstraff för alla som var medvetna om att prinsessorna hade brutit mot reglerna utan att tala om det för kungen. Enligt förordningen förbjöds Cecilia och hennes systrar att ta emot gäster nattetid, lämna slottet ensamma, lämna slottet tidigt på morgonen eller sent på kvällen, skicka och ta emot meddelanden utan tillstånd från sin hovmästarinna eller hovmästare, ta emot supplikanter eller på något sätt lägga sig i någon myndighetsutövning som att ingripa i rättsaffärer på supplikanters förbön. Deras morbror Sten Leijonhufvud sattes att övervaka att denna följdes.
Cecilia protesterade mot förordningen, och den ska till stor del ha uppkommit på grund av den skandal som orsakats av Vadstenabullret och att Cecilia enligt Erik umgicks med personer av tvivelaktigt rykte. 1563 hade Erik ertappat sina systrar med att ha en hemlig fest där de drack vin och dansade till hovets italienska musiker, något som orsakade ett gräl med Cecilia. Det var detta som ska ha varit orsaken till att Erik utfärdade förordningen. 1563 protesterade också Cecilia, Sofia och Anna skriftligt hos Erik mot hans fängslande av Johan, något han tog mycket illa upp och såg som att de blandade sig i politiken.
Cecilia övervägdes länge liksom hennes syster Anna för äktenskap med Ludvig av Pfalz-Simmern och Georg Johan av Pfalz-Veldenz. Syftet var att skapa kontakter mellan Sverige och Tysklands mest inflytelserika släkter. Planen var att Pfalz-Simmern skulle få välja först, och att den som blev över sedan kunde lanseras för greve Poppo av Henneberg. Förhandlingarna med Georg Johan av Pfalz-Veldenz kom längst, men efter Vadstenabullret valde denna i stället att gifta sig med Anna, och vigseln mellan Georg Johan och Anna ägde rum 1562. Åt 1561 hade Cecilia mottagit ett frieri från den förmögne och inflytelserike engelske adelsmannen earlen av Arundel, vilket Cecilia var positivt inställd till, men Erik tycks inte ha ägnat förslaget så mycket uppmärksamhet. Sommaren 1562 mottog Cecilia ett frieri från den polske greven Johan Tenczynski. Denne hade kommit till Sverige med anledning av prins Johans giftermål med Katarina Jagellonica. Erik accepterade förslaget, bland annat med tanken att han genom henne kunde få inflytande vid polska hovet, och enligt Cecilia tvingade han henne att gå med på saken. Planerna realiserades dock inte.
Cecilia gifte sig med markgreve Kristoffer II av Baden-Rodemachern. Markgreve Kristoffer var fältöverste hos Erik XIV, men även herre över närmare 24 byar och städer i Luxemburg och Lothringen. Han var markgreve över Baden-Rodemachern, medan hans äldre bror styrde över den större delen av Baden: Baden-Baden. Vigseln ägde rum i Stockholm i juni 1564. Det noteras att Cecilias bröllop var betydligt mindre praktfullt än hennes syster Annas, som hölls två år tidigare, och det tycks också ha förberetts på betydligt kortare tid: det första äktenskapskontraktet utarbetades så kort tid före som i mars samma år.
Vistelsen i England miniatyr|Slottet Sponheim ligger i dagens västra Tyskland och är delvis i ruiner.
Cecilia brevväxlade tidigt med drottning Elisabet I av England och tycks ha känt beundran från henne. Hon höll sig uppdaterad om den samtida politiken och berömde bland annat Elisabet för hur denna hanterade situationen med Maria Stuart. Under förhandlingarna om hennes äktenskap med den polske greven 1562 uttryckte hon en önskan om att hon hellre ville bli hovdam åt Elisabet och leva ogift i England, och bad om tillstånd att få resa dit: hon lärde sig också tala engelska av besökande engelsmän i Sverige.
Efter ett antal års korrespondens mellan Erik XIV och Englands drottning Elisabet I om ett eventuellt giftermål beslutades att Cecilia och Kristoffer skulle besöka Elisabet i London. Hon skickade en personlig inbjudan med ett sändebud till Cecilia. Resan kom att gå i österled via Reval i Baltikum, vidare över Polen, de tyska lydstaterna och Spanska Nederländerna till Antwerpen. Resan tog nästan ett år att fullborda då ett stort hov som skulle transporteras, åtföljde dem. I hennes följe ingick 100 personer, bland dem hovdamerna Kristina Abrahamsdotter och Helena Snakenborg, som senare blev ingift i den engelska högadeln och kom att stå drottning Elisabet I mycket nära. Vid avresan lyckades Cecilia enligt vissa uppgifter få träffa den fängslade hertig Johan. Vid hennes ankomst till Reval i svenska Estland hade Erik instruerat sin ståthållare att inte ge Cecilia tillgång till slottet i Reval och att hålla henne under uppsikt med hjälp av spioner under hennes vistelse eftersom hon enligt honom var mer "benägen" Johan än honom själv. I Preussen bad Cecilia också framgångsrikt dess regerande hertig att samarbeta med den danske monarken om en frigivning av Johan. Vid besöket hos sin syster Katarina i Ostfriesland tros hon också ha diskuterat Johans fångenskap: Erik mottog strax därpå ett brev från Katarina, där hon enligt honom skällde ut honom och förklarade att han i Osfriesland skulle ha blivit ställd inför rätta.
Cecilia gjorde resan över Engelska kanalen från Calais i september 1565. Den 11 september 1565 anlände sällskapet till London där de först installerades i Lord Cothams pompösa hus. Dagen därpå gjorde fursteparet med uppvaktning sitt officiella intåg genom att gå till fots till Berford House, där de skulle bo, och där de välkomnades av drottning Elisabet I. Vid intåget var Cecilia klädd i en svart sammetsklänning med en mantel av silvertyg, översållad med pärlor. Hovdamerna bar dräkter i karmosinrött och mantlar av samma tyg och färg. Bara några dagar senare, den 17 september, nedkom Cecilia med en son, som fick namnet Edvard Fortunatus.. Drottningen bar Edvard till dopet den 30 september som ägde rum i kungliga kapellet i Westminster. Assisterad av tre biskopar förrättade ärkebiskopen av Canterbury dopet. Enligt spanske ambassadören da Silva kom Cecilia och Elisabet mycket väl överens. De åt middag och besökte fester och bröllop ihop. Julen 1565 fick hon inta nattvarden direkt efter Elisabet, vilket var en stor hedersbetygelse. Kristoffer fick också ett underhåll på 2000 daler av Elisabet så länge han lät Cecilia stanna i England.
Besöket hade främst två syften. Det första var att förmå Elisabet att gifta sig med Erik XIV, det andra att rekrytera kapare till Sverige för att kunna plundra fientliga danska, tyska och polska fartyg på Östersjön. Det finns olika uppgifter om hur Cecilia fullföljde sina uppdrag. Enligt det spanska sändebudet gick hon via earlen av Leicester i äktenskapsfrågan. I januari 1566 fick hon befogenhet av Erik att förhandla om en allians mellan England och Sverige för att avsluta kriget mellan Sverige och Danmark. Själv tog Cecilia upp frågan om Johans fångenskap med Elisabet, som i oktober skrev till Erik för Johans räkning. Hon höll också kontakten med hertigen av Preussen för att höra hur det gick med hans arbete för Johans frigivning, och underhöll en livlig kontakt med spanska sändebudet vid det engelska hovet på grund av att Baden-Rodemacherns besittningar delvis låg i spanska Luxemburg.