miniatyr|Nordsamer i norra Sapmi (1900 – 1920). Samer ( eller sápmelaččat), tidigare vanligen benämnda lappar i Sverige och Finland, eller finnar i Norge (se avsnittet benämningar), är urfolk på Nordkalotten och i andra delar av nordvästra fennoskandiska urbergsskölden, från ryska Kolahalvön i öster till delar av mellersta Skandinavien i väst. Samernas historiska ursprungsland kallas Sápmi eller Sameland och omfattar delar av dagens Norge, Sverige, Finland och Ryssland, men dess exakta utbredning inom dessa stater är inte väldefinierad på grund av bristande historiska källor. Antalet samer uppskattas till mellan 80 000 och 100 000. Av dessa bor 50 000–65 000 i Norge, 20 000–40 000 i Sverige, cirka 8 000 i Finland och cirka 2 000 i Ryssland.
Samerna har en till stor del gemensam kultur och många levde seminomadiskt eller nomadiskt fram till början av 1900-talet. Det finns ett tiotal samiska språk eller varieteter, vilka tillhör de finsk-ugriska språken, som ingår i den uraliska språkfamiljen. En fornsamiska utvecklades – förmodligen med samisk-finskt urspråk – för ungefär 2 000–2 500 år sedan. Det är också från den tiden som nutida forskare anser det vara meningsfullt att tala om en samisk etnicitet eller kultur.
Samerna utgör nationell minoritet i Norge, SverigeRegeringens proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige, 10 juni 1999. och Finland. Samiska varieteter har status som minoritetsspråk i Sverige och delar av Finland och Norge, och är officiellt språk i 19 svenska förvaltningskommuner för samiska som minoritetsspråk.Sametinget: Förvaltningskommuner i det samiska området 2013-10-25 (19 förvaltningskommuner år 2012)Ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk (KU23), Riksdagen 20 maj 2009 (17 förvaltningskommuner) Samerna har erkänts som ett ursprungsfolk i Sverige, Norge och Finland. Norge har även ratificerat Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk vilket Sverige och Finland inte gjort.
Självständiga sameting (parlament där samer har rösträtt) som har inrättats av och erkänts av landets regering finns i Norge sedan 1989, Sverige sedan 1993 och Finland sedan 1996, medan Sametinget i Ryssland, bildat på eget initiativ 2010, ännu inte erkänts av landets regering.Silja Somby, The Autonomy of the Sami Parliaments , Galdu 25 maj 2011
Benämningar Samer Samerna kallar sig själva för ”sápmelaš” på nordsamiska, ”saemie” på sydsamiska, och ”sábme” på lulesamiska. Det verkar numera råda enighet inom språkforskningen om att detta ord går tillbaka till ordformen šämä som fanns i det samisk-finska urspråket och som även givit upphov till den finska benämningen hämäläinen (tavaster). Ordet kopplas också samman med det baltiska ordet zeme och det ryska zemlja, som båda betyder land.
Redan 1673 förklarade Johannes Schefferus att sabmi eller same var lapparnas rätta namn på deras eget språk. När samer uttryckte sig på svenska använde de dock länge ordet lapp (se nedan). De första sameföreningarna, bildade kring 1905, kallades för lappföreningar, och de slöt sig samman i Lapparnes centralförbund. När samepolitikern Torkel Tomasson startade sin första tidning 1904 kallade han den för Lapparnes egen tidning. Språkbruket ändrades i och med organisationssträvandena i början av 1900-talet och när Torkel Tomasson drog igång ett nytt tidningsprojekt 1918 blev namnet Samefolkets egen tidning. I det första numret förklarade han i en faktaruta:
Tomasson ville föra fram det egna namnet eftersom det saknade de negativa kopplingar som fanns till ordet lapp, men också för att det gav uttryck för stolthet över den egna historien. Att använda ordet same på svenska fick både en politisk och symbolisk innebörd. Samtliga sameföreningar som startades runt 1918 använde också same och inte lapp i sina namn. Den nya beteckningen slog dock inte igenom omedelbart. Sameexperten K.B. Wiklund menade att det inte fanns några skäl att förkasta ordet lapp med dess långa historiska bakgrund. Han menade också att det rent grammatiskt var svårt att använda same och dess böjningsformer på svenska. Andra pekade på att adjektivet samisk redan var upptaget på svenska som en beteckning på företeelser som hade med ön Samos att göra.
Den svenska pluralformen av same var till en början vacklande. Förutom sameh, som Torkel Tomasson förordade, fanns formen samier. Så småningom blev samer den dominerande formen.
"Lappar"
Den benämning för samer som förut dominerade på svenska, lappar, har förutom på svenska framför allt använts i finskt och i någon mån ryskt språkbruk. Etymologin är omdiskuterad. Det första belägget för ordet lapp är från Ryssland omkring år 1000 (lop’ eller lopar’). Omkring 1200 skrev Saxo Grammaticus i sin Gesta Danorum om utraque Lappia (de bägge Lappland). I berättelsen om Norges grundande i inledningen till Orkneyinga saga, som nedtecknades omkring 1230, omtalas också "de män som heter lappar", boende i inlandet. På svenska nämns människor som på folkspråket kallas Lappa i Tälje stadga från 1328 i samband med regleringen av intressemotsättningarna mellan hälsingar och birkarlar.
Idag anses benämningen lapp i allmänhet vara pejorativ och diskriminerande, och språkvårdare avråder från ordets användning.Intervju med språkvårdaren Lena Lind Palicki, SVT 5 augusti 2013
Finnar I den fornnorska och fornisländska litteraturen kallas samerna nästan genomgående för finnar. Ordet tros ha med verbet finna att göra och ska därmed syfta på samernas äldsta tillvaro som nomadiska spårfinnare och jägare. Benämningen togs tidigt upp av författare som skrev på latin eller grekiska. Exempelvis skrev Tacitus 98 e.Kr. om folket fenni i verket Germania och Ptolemaios på 100-talet om finnoi. Senare användes benämningen skridfinnar i olika former av bland andra Prokopios och Jordanes (båda på 500-talet), av den anonyme geografen från Ravenna och Paulus Diaconus (båda 700-talet) samt av Adam av Bremen (ca 1070) och av Saxo Grammaticus (ca 1200). Skrida syftar sannolikt på skidåkning.
På norska har ordet finn fram till vår tid använts för same.
Historia
Ursprung
Samernas ursprung har intresserat forskare åtminstone sedan Johannes Schefferus tid. Från början kopplades samerna ihop med finnarna, eftersom de samiska språken är uppenbart nära besläktat med finskan. När den fysiska antropologin utvecklades under 1800-talet upplevdes samerna i stället som avvikande från samtliga omgivande folk, vilket fick språkforskaren K.B. Wiklund att utveckla teorin om att samerna utvecklats som en isolerad grupp under istiden. De skulle då ha övervintrat vid Norra ishavet och ha givit upphov till det arkeologiska fyndkomplex som kallas för Komsakulturen.
Övervintringsteorin övergavs ganska snart, men fortfarande uppfattas samerna som tillräckligt särpräglade för att vara intressanta för forskning. Lars Beckman kallade samerna för en genetiskt unik urbefolkning. Professor Lars Beckman, Umeå: Samerna är en Europeisk genetisk unik urbefolkning! Samefolket Nr 8/1997 s. 11–13, enligt föredrag av L. Beckman och Samerna – en genetiskt unik urbefolkning Umeå universitet 1996
Numera tror man inte att samerna har utgjort en homogen befolkningsgrupp sedan urminnes tider, utan att den utvecklats genom tillskott från flera olika håll vid olika tidpunkter av jägar-samlarfolk som rörde sig över Nordkalotten. I en studie från 2007 kom forskarna fram till att merparten av den samiska folkgruppens kvinnliga släktlinjer har kommit till Norden mycket snart efter istidens slut, som jägar-samlarkulturer från den europeiska kontinenten och/eller från öster. Denna invandringsvåg kan även spåras bland kvinnliga släktlinjer hos svenska majoritetsbefolkningen och andra folkgrupper i Skandinavien, men också andra folkgrupper i Europas periferi, som trängdes undan från kontinenten av senare invandring av jordbrukare. Ett stort tillskott som har berört både manliga och kvinnliga släktlinjer skulle ha kommit från öster så sent som för 2 700 år sedan. Denna immigrationsvåg förde med sig ananjinokulturens metallbruk i form av asbestkeramik och berörde den samiska och finska befolkningen men i mycket liten grad de nordisktalande. De samiska språken spred sig från södra Finland och nådde Skandinavien först under folkvandringstiden, 500 e.kr.
Under järnåldern beblandade sig samer även med jordbrukare med rötter i dagens Svealand och Finland. Detta tolkas som att den samiska kulturen fick sin speciella form genom den halvnomadiska renskötseln, som uppstod för omkring 2500 år sedan, snarare än genom en strikt avgränsad folkgrupp.
Samisk kultur Det samiska levnadssättet växte fram ur en halvnomadisk jägar- och samlarkultur, vilken i dagens Sverige levde kvar i södra Norrlands inland (dagens sydsamiska område) under järnåldern, men under järnåldern och medeltiden trängdes bort av den expanderande bondekulturenDick Harrisson (2002), Jarlens sekel, sid 734. eller övergick till renskötsel.
De första arkeologiska spåren av renskötsel, vilket kan tolkas som en början på den samiska kulturen, finns från tiden strax före år 1. Norra Norrlands inland övergår under järnåldern till storskalig tamrenskötsel och säsongsflyttningar mellan fjäll- och skogsnära boplatser, sannolikt till följd av internationell efterfrågan på renprodukter som gav upphov till ett handelsöverskott som visas genom metallfynd.Per H. Ramqvist (2007), "Fem Norrland: Om norrländska regioner och deras interaktion", Arkeologi i Norr 10, Umeå universitet, sid 153-180. (Arkiverad på archive.org) Det är dock oklart om de samiska språken vid denna tidpunkt ännu var skiljt från övriga östersjöfinskaKorhonen, Mikko 1981: Johdatus lapin kielen historiaan. Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia ; 370. Helsinki, 1981 eller uraliska: Problems in the taxonomy of the Uralic languages in the light of modern comparative studies. — Лингвистический беспредел: сборник статей к 70-летию А. И. Кузнецовой. Москва: Издательство Московского университета, 2002. 44–55. språk. Ungefär samtidigt börjar samer att nämnas i de historiska källorna.
Goten Jordanes skriver år 551 om en rad olika folk som bor på ön Scandia eller Scandza. (Sc)Rerefennae eller finni (som tolkats som skridfinnar, det vill säga samer) bor längst bort. Om suehans, svearna, säger han, "Det är också detta folk, som med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar, skickar mörkblå pälsar till romarnas nytta och tjänst".Jordanes, övers. A. Nordin 1997, s. 39; jfr Zachrisson 1997a). "Blå" betyder här svart, och kan syfta på fjällrävens päls eller andra mycket mörka pälsverk som såldes av en norrländsk jägarkultur.Inger Zachrisson, , Fornvännen 105 (2010).
Även Paulus Diaconus vid Karl den stores hov kallar dem i slutet av 700-talet skridfinnar, eftersom de skidade på träbrädor. Under 800-talet beskrivs samerna under Ottar Vikings färd till norra ishavet, där han omtalar ett renskötande folk under benämningen fenni.
Den första källa som beskriver samernas liv mer detaljerat är Olaus Magnus skildringar av sina resor i Norrland på 1500-talet. Skridfinnarna hade enligt honom fått sitt namn av att de "för att komma hastigt fram begagnar sig av ett slags långa och flata träspjälor, så kallade skidor, vilka framtill är svängda uppåt i en båge". Tack vare dessa redskap kunde de bestiga fjäll som annars skulle vara fullständigt otillgängliga, och rusa ned i de brantaste dalar. Olaus Magnus fortsätter: